Jag drar upp armarna och knäpper händerna bakom nacken. Jag börjar gå runt igen och tittar då och då upp på Tove som tyst tittar på.

"I don't get it." säger hon plötsligt och jag stannar upp. Jag tittar frågande och ser hur hon tar ett andetag som för att samla orden.

"Why you keep on with her? Everything she does to you, and you barely even dare to ask her to stop." hon låter nästan upprörd där hon står. Jag tar ett djupt andetag och sätter mig ner på sängkanten. Försiktigt sätter hon sig ner bredvid med marginal till mig.

"It's tricky." jag biter mig själv i läppen, "Everyone, my family, the lads, even fans have been waiting so long for me to find that darling of mine, someone to call my princess. When Cassidy and I started to date and soner became a couple everyone were head over heels happy for me. My mum couldn't stop smiling when she first meet us together, and she still can't. She talks so much of taking Cassidy to Mullingar again, letting her stay over. Show her Ireland. And I were happy to, head over heels inlove, until the reality set in. Cassidy changed infront of me, but stayed the same infront of everyone else. And this is were I am now." jag ser hur Tove lyssnar och jag tittar uppgivet på henne.

"But why don't you tell her good bye?" hennes lösa hår har trillat över hennes axlar när hon lutat sig framåt.
 Jag biter mig själv i läppen.

"How can I?" jag sväljer, "It was hard for me to admit for myself that my princess weren't found. That I was treated. How do I tell the world that I left my princess, cause she weren't what I thought, how?" jag lägger ansiktet i mina händer och suckar tungt. I tystnad väntar jag på svar.

"Niall, what am I suppose to do?" frågor hon plötsligt och för en stund bryts tystnaden. Jag tittar upp.

"Help me solve this." jag ser hur hon tänker och jag vill veta vilka tankar som snurrar runt där inne.

"But I can't, you're the only one who can." hon lutar på huvudet och ser funderande på mig.

"Just tell I'm not stupid for doing it this way."

"I don't know if I think you're stupid, but I promise I keep your secret. And I promise I will let you take your time to realize." hon tittar vänt på mig och nickar lätt.

"Go cheer youself up! Good night Niall." säger hon sedan och ett leende brer ut sig över hennes läpper, hennes värme slår emot mig och jag måste le jag med.

"Good night." jag tar en enkel konstpaus, "Tove." jag låter hennes namn ringa i luften en stund innan jag reser mig upp och lämnar Tove bakom mig med en vinkning.

 

 Jag kryper först i pyamasen och efter det ner under täcket. Jag släcker den lilla prydliga lampan vid nattduksbordet och sluter ögonen. Niall förbryllar mig på något sätt, och det är skönt. Han får mig på andra tankar och jag har inte känt ångest på över en vecka.

Jag rullar över till sidan, tankarna fortsätter rulla. Plötsligt har jag bara lovat, lovat en kille jag känt i någon ynka vecka att han kan lite på mig. Det kan han, det vet jag. Men hur vet han?

 

~

 

Lux sitter i mitt knä och ritar en grovt improviserad teckning åt mig. Jag ler och ruffsar till hennes hår innan jag kollar på klockan, igen. Visst är det inget fel med att lyssna till sin lillakusins prat och ivrigt ritande, ändå sackar tiden. Niall och killarna står på scen och charmar tusentals lyckligt lottade fans, fans som skulle kunna göra vad som helst för att sitta där jag sitter just nu. Ändå hade jag gärna bytt plats med flera av dom. Killarna, Lou och lilla Lux är underbara, men jag har skakats om så mycket och länge. Mitt förflutna liv trycker i mitt sinne även om det lagt sig bakom mig. Och så kanske det alltid kommer vara, även om jag ber för motsatsen. Att det försvinner, snarast möjligast.

Lou kommer gåendes med en stor latte.

"Zayn shot the spotlight at Perrie, how sweet." ler hon samtidigt som hon sjunker ner i soffan. Jag ler tillbaka.

"Are the rest of the girlfriends there?" frågar jag nyfiket, Men egentligen bryr jag mig bara om Cassidys närvaro.

"Yes." Lou tar en klunk av den heta drycken och berömmer sin dotters teckning. Jag nickar för mig själv och undrar vad Niall tänker där på scenen.

Tiden fortsätter ticka i sin långsamma takt och det känns som konserten pågått i evigheter när Lou plötsligt tittar upp från sin tidning med ett leende, "Now they're coming."

Jag hör stegen komma närmare och det gör även Lux. Hon flyger upp ur mitt knä och springer upp i Louis armar.

"Good one today, ha?" frågar Lou och alla fem nickar.

"Great one." ler Zayn och Harry puttar till honom.

"We acctually found someone." säger Liam när en blond gestalt hoppar ut ur skuggorna. Hon viftar med armarna och ser ut som om hon ska sprängas i luften när som helst av överladdning. Mitt hjärtat stannar till. Innan ett leende brer sig på mina läppar och jag hiver upp mig själv ur den bekväma soffan.

"You fool, it's been long Ems." jag kramar om min kära vän. Det var längesedan jag såg henne sist och det känns minst sagt konstigt att ha henne här. Men jag är glad. Förvirrad, men glad. Till och med gladare än jag trott. Trots att jag och Em varit nära vänner otroligt länge och våra härliga minnen många var hon den skygga i flocken när mitt liv kastades omkull.

 

"Calm down." skrattar jag medan jag öppnar upp dörren till mitt hotellrum. Em stormar in i det och så fort jag stängt dörren bakom mig skriker hon i högan sky. Jag skrattar åt min vän som kastad sig i sängen och sprattlar runt med benen som en fisk på torra land.

"Seriously," upprepar jag mig när hon gastar ännu en gång, "We kind of have neighbours." jag sjunker ner på sängen och Em hasar upp sig själv till sittande bredvid mig.

"Finished with your fangirling?" frågar jag tetandes och Em puttar till mig.

"Probably not, but I can take a break." svarar hon med ett följande skratt. Hennes skrik är öronbedövande, men jag gynnar henne ändå allt hon fått idag. Att One Direction står högst upp på hennes önskelista vet alla om och lika väl har hon alltid vetat att jag är släkt med självaste Lou Teasdale. Ibland kunde hon prata sönder mig om det att jag nästan börjat undra om hon var min vän för min personlighet eller mina släktingar. Men hon är grym, bara lite feg när det kommer till sticket. Vilket jag fått smaka på när mitt liv snodde runt sin egen axel och tappade balansen.

Men nu är hon här, sprallig, hög på känslor och inte feg överhuvudtaget.

"My, I haven't laughed like this for so long." erkänner jag och Em tittar på mig.

"Acctually, me neither. I've missed you friend." ler hon innan jag får en mycket vänlig kram. Någon timme senare har hon åkt hem till sitt hotell och sin familj som gett en hel dag av sin semester att skjussa sin dotter. Em har som den hederliga vän och Directioner hon är lovat på hedersord att inte säga något om var killarna bor, nu när hon till och med vet rum numren. 'I won't spoil anything!' ropade hon innan hon gick och jag litar på henne. Läggdags. Jag kryper trött ner i min bekväma säng och somnar snabbt.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, ni är bäst! Sju kommentarer, ni är GRYMMA! Tack.

Ursäktar så mycket för lite rörigt kapitel, nästa blir mkt bättre... Ska vi säga 6+ kommentarer ändå? :)