När jag kommer fram till disken harklar jag mig artigt innan jag ler försiktigt mot kvinnan på den andra sidan.

"Two days ago there was a car accident at Almond Street." jag nickar åt rätt riktning för att kunna släppa blicken en stund och ta ett djupt andetag, "A young girl became the victim and I just wanted to know if she survived?" jag känner hur mitt hjärta bultar i kroppen som en tickande bomb.

"I'm sorry sir I can't give you such details." svarar kvinnan med vänlig röst. Hon tittar på mig som om jag borde kliva åt sidan. Men jag står kvar och hjärtat börja slå snabbare.

"Please." väser jag med röda kinder, "It was me who drove the car." trots att jag viskar känns det som om alla hört vad jag just sagt. Handen där jag håller buketten börjar skaka i en blandning av oro och skam.

"Please." upprepar jag med tårar i ögonen. Kvinnan i receptionen tittar upp på mig och suckar.

"I can loose my job for this." fräser hon lågt samtidigt som hon börjar bläddra i några papper, "But yes, she did. And you'll find her in room 212, just don't disturb."

"Thank you so, so much!" jag svänger ut och följer skyltarna som med tydliga bokstäver hänvisar till olika avdelningar. Jag svänger in åt höger och en sjuksköterska blänger åt mig när jag rusar förbi och jag saktar ner farten.

 

Det knackar ännu en gång och jag sneglar mot dörren igen. Men jag ser inte mer den här gången än förra. Hade det varit mamma hade hon klivit in direkt efter att hon knackat. Hade det varit en sjuksköterska hade även denna varit inne vid det här laget nu när ingen öppnat, så att allting står rätt till. Personen bakom dörren knackar en tredje gång, utan att kliva in. 

 

Efter fem gånger slutar det. Jag slutar snegla och slutar lyssna efter ljudet. Mina ögonlock är tunga. Jag vill inte stänga dom, vill inte somna men tillslut gör jag det ändå. Jag vaggas in i en mardröm, som för två dagar sedan skedde i vaket tillstånd.

 

När jag två långa timmar senare vaknar har mamma somnat i sin fåtölj. Koppen med kaffe står tömd på bordet och dagens tidning ligger i hennes knä. Jag ler svagt och drar upp täcket. Det känns tyngre än vanligt och när jag tittar ligger en vacker bukett med röda rosor i mitt knä. Förvånad plockar jag den åt mig. Den doftar gott och jag drar in den goda lukten i mina lungor. Instängd på ett sjukhus rum blir lukten extra god. Det kan väll inte vara mamma som köpt den åt mig? Jag snurrar runt buketten i min hand när jag upptäcker en liten lapp som snörats fast runt stjälkarna. Jag plockar loss den och läser texten som skrivits på.

 

"Who?" säger jag tyst för mig själv med lappen kvar i min hand.

 

Jag haltar fortfarande lite och mina stela knän är inte precis behagliga att gå runt med. Men jag fortsätter ta mig vägen fram. Jag måste känna mina ben bära mig. Jag har varit fast alldeles för länge.

Blåmärkena på mina armar har täckts över med en långärmad tröja, men blåmärkena i mitt ansikte är inte lika lätta att dölja och i solljuset exponeras dom för alla förbi passerande att stirra på. Jag försöker inte bry mig. Men alla saker folk kan komma på hänt mig får mig att vilja dra tröjan över huvudet och dölja hela ansiktet.

Jag biter ihop och fortsätter gå. Vid varje övergångsställe tittar jag två gånger för bilar innan jag med haltande steg skyndar mig över vägen. Aldrig förut har en så simpel sak som att gå över vägen varit skrämmande. Men det är det nu och jag gör allt jag kan för att passera så få som möjligt på min väg hem.

 

Vid en nerklottrad bänk stannar jag upp för att vila mina ben. Jag brukar kunna springa i timmar. Nu orkar mina ben inte ens ta mig framåt i tio minuter.

När värken lättnar biter jag ihop och fortsätter gå. När jag precis är påväg att ila över sista övergångsstället innan jag är hemma hör jag någon ropa 'wait' och jag stannar upp och vänder mig om.

"It is you." fortsätter personen som kommit ikapp. Framför mig står Liam Payne. Jag vet mycket väl vem han är men pojkband har aldrig fallit mig i smaken och att ha en medlem i One Direction en halv meter ifrån är inget speciellt.

"How are you?" frågar han plötsligt och jag täcker över mina blåmärken i ansiktet med min hand.

"It isn't what it looks like..." försvarar jag mig själv med.

"I know what happened to you." svarar han med låg stämma. Han sväljer och blicken trillar först ner i gatan innan han tittar upp på mig igen.

"I drove the car." fortsätter han med svaga ord. Tillräckligt höga för att jag ska höra. Tillräckligt höga för att de korta sekunder när den mörka bilens huv slås mot min kropp och den obetänkliga smärtan börjar sprida sig innan jag tappar sans, ska spelas upp i mitt huvud. 

Jag skriker till och kvider. Smällen inuti känns så verklig och jag känner pulsen öka.

"I'm so sorry, please let me." han sträcker fram en arm som stöd. Jag stirrar blint på den och backar ett steg.

"I never meant to harm you." fortsätter han uppgivet och jag backar ännu ett steg.

När han sträcker sin arm närmre mig vänder jag mig om och börjar springa. Jag hör en bil bromsa och jag hör han ropa.

Jag hinner bara tjugo meter, sen viker sig benen under mig och jag faller ihop på den hårda marken. Hela jag skakar när jag reser mig upp och stapplar fram till dörren och slår in portkoden.

Hela min kropp värker när jag sliter upp ytterdörren till den lilla lägenheten och jag hinner precis sätta en fot i hallen innan jag sjunker ihop på golvet.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Andra Kapitlet, kanske ni kan ge fanficen en andra chans? Kommentera gärna! :)