"Yepp."

"Its good."

"Yepp." han stöttar upp sig själv genom att luta ena armbågen mot bordskanten, "It acctually is."

Jag nickar med. Vi båda vet att Savan inte var helt ute och cyklade när han sa att September Square var något att hålla ögonen på. Men dom har släppt en enda singel, folk vet fortfarande knappt vem dom är och fortfarande är dom bara några i mängden. Unga och ovana.

Som om Louis hört mina tankar öppnar han munnen, "But they are young and unused."

Han tar en paus och drar fingrarna genom sin lugg. Han blickar ut över rummet och lutar sig tillbaka, "Just like us."

Han har rätt, till hundra procent. Dom var på början av vägen, precis som vi varit för tre år sedan och det vet vi ju hur det gick. Vi väckte upp något som folk trodde var dött och entrade världsarenorna som världens största pojkband. Vi står fortfarande där. Ingen når oss, för ingen har nått oss.

Jag nära på suckar åt mina egna tankar. Vilka som helst kan nå oss, och särskilt nu när våra låtskrivare har brist på ideér och vi själva behöver vila upp oss. Låt oss hoppas att September Square inte är eller har något speciellt.

Jag lägger min hand mot pannan, nej Zayn. Ibland blir man bra egotrippad i denna världen, hoppas åtminstonde att dom är hygglo och äkta killar.

 

 

Jag biter mig lätt i underläppen och tänker på hur jag ska få mamma att ge mig det jag vill ha.

"Could you please borrow me money for the concert? I really want to go."

"You've been to so many One Direction concerts Liz, and I've been paying all of 'em." hon sätter armarna i kors och lutar sig mot diskbänken, trots allt är hon fortfarande grymt dålig på att låta bestämd.

"It's not a One Direction concert." säger jag skyldigt.

"Oh," svarar hon och jag ser hur det rycker i ena mungipan på henne, "I thought it was just One Direction and always One Direction, dot." retas är hon dock bra på.

"Well it is. But it's just a concert and I wanted to go there, you know. I'm bored." virvlar jag ur mig.

"If you're trying to make me pay for you I don't think that's the best way of explaining why."

"Mother!" utbryter jag och reser mig upp ur stolen så hastigt att mitt oborstade hår slängs huller om buller över mina axlar.

Hon står tyst en kort stund och tittar på mig, "Okay, then." suckar hon och jag kastar mina armar om henne.

"Thank you so much mum! You're great!"

"I better be after everything I've been giving to you." hon skakar på huvudet och ler.

 

När jag hämtat ut biljetten och går min väg hem längs det lilla torget känns det konstigt. Jag gömmer undan biljetten under min stora munkjacka som om dom vore smuglar gods. Dom ligger bättre där övertygar jag mig själv och svänger till höger in mot mitt kvarter. Det hade inte varit någon kö till biljetterna och när jag stod där ensam var iprincip alla platser lediga. Jag fnös för mig själv när minnen från biljett köpen till min första One Direction konsert poppade upp i mitt huvud. Ett ord, kaos.

 

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel fyra. Är det någon som läser? Fick ingen kommentar på förra kapitlet.

Om ni inte tycker September Square verkar bra är du ju faktiskt bättre om jag avslutar denna och klurar på någon annan som faller er mer i smaken, har faktiskt en liten idé.

Så vad säger ni? Kommentera gärna så jag får veta. :)