"Do you always have a break during concerts?" frågar jag otåligt.

"That depends on what you call a break. Three minutes long, yes. Thirty minutes long, no."

"Good." tackar jag förnöjt innan jag lugnt sjunker ner i stolen igen.

"How come?" frågar Louis. Det rycker i hans mungipor av mitt något udda beteende.

"Just curious, you know." jag rycker lite bortskyllande på axlarna och fyller på med ett brett leende. Inuti bockar jag av en sak på listan jag skrivit upp i mitt huvud. Tyvärr är det den lättaste saken. Det som kommer efter är lite svårare att få avbockat.

 

När dagens arbete är klart drar vi oss alla ut mot de väntande bilarna. Niall beter sig som vanligt, men djupt där inne vet jag att hans omgjorda låt påverkar honom fortfarande. Inte gentemot Harry, men gentemot mig. Jag vill greppa tag om hans hand och dra honom åt sidan. Be om förlåtelse. Förlåtelse för att jag förstörde hans låt, förlåtelse för att jag brytt mig så lite. Men jag vet att det inte skulle hjälpt. Det kanske skulle läkt dom ytliga såren, men dom på djupet smärtar mest och dom skulle legat oberörda.

Jag tar ett djupt andetag och ber mig själv att samla mod. Be om förlåtelse här och nu, ansikte mot ansikte, med enkla ord hade varit så mycket lättare. Men jag klarar det svåra. Det är Niall det är synd om. Inte mig. Jag vet hur det är att vara nere, det borde räcka för att ge mig mod att rädda.

 

 

Lördagen är här. Louis står lugnt och väntar på att sladdarna till öronsnäckorna fästs. Vi är vana vid sådant alla fem. Nu är vi det. Själv är jag redan klar och jag rättar till skjortan för att få styr på mina nerver. Jag brukar vara extra nervös inför sådana har framträdanden men något får mitt hjärta att pumpa ännu lite snabbare.

"Are you nervous Niall?" frågar Louis och ett vänligt flin brer sig över hans läppar när jag rätar ut ett litet veck på skjortärmen som om det vore mycket viktigt att få fixat.

"Yeah, mor than usually acctually. Don't know why," jag rycker lätt på axlarna och ler innan jag försvinner iväg längs gången som leder till bordet med tilltugg.

 

En av dom gigantiska kamerorna går över scenen och jag sjunger några ord i den stora linsen innan jag för över min uppmärksamhet till publiken framför mig igen. Vi är mitt i Live While Were Young och två upptempo låtar på raken får pulsen att öka kraftig. Jag känner hur svettpärlor blänker i min panna och är glad över att det är paus efter låten. Jag måste få mig mera vatten och sänka pulsen innan det är dags för Little Things. En ballad blir inte så bra när man sjunger med andan i halsen.

"Don't be afraid!" ropar Louis när låten tar slut, we will run of stage in one second but we'll back in five minutes again!" vågen av människor skriker i högan sky och vi springer alla fem ut från scenen.

Jag lägger två fingrar under käken på halsen för att känna av pulsen samtidigt som jag stormar mot dom noggrant radade flaskorna med kallt vatten. Jag halsar i mig nästan hela flaskan och en producent påminner mig om att det inte finns någon toalett på scenen. Han pekar mot toaletterna när jag inte gör något åt saken och jag följer lydigt hans riktning.

Väl inne på toaletten passar jag på att badda pannan med vatten och det känns skönt att få andan tillbaka. Jag ler brett i spegeln, trycker ner handtaget och kliver ut. Precis när jag sätter ner foten utanför dörren hörs ett konstigt ljud från publiken. Folk från producent delan kommer springandes och pratar med förbryllade röster utan att lyssna på den andra.

"What's going on?" frågar jag förvånat och när jag inte får något svar följer jag efter deras snabba steg när dom svänger in mot scenen.

I det lilla glapp som skapats vid ett av de mörka skynkena som avskiljer scenen från back stage ser jag hur någon plockar upp en mikrofon från golvet. Hon står ensam på den stora scenen och stirrar ut bland alla människor. Hennes bröstkorg rör sig i ett djupt andetag och hon för långsamt mikrofonen mot läpparna. För en kort sekund vänder hon undan ansiktet från publiken. För en liten sekund hamnar det i skuggan för de starka lamporna. Det är Tove. Hennes arm skakar och hennes blick flackar.

"For you Niall." hennes tre enkla ord löper ut i ett intro. Men jag hör det inte. Mina ögon har fastnat på henne och mina öron har fastnat vid mitt namn. Vad är det som händer?

Kapitel 20, äntligen! Eller? Jag är ledsen för fördröjningen. Tiden rann helt enkelt iväg när jag kom hem. Har för övrigt haft det riktigt bra på mitt sommarjobb. Otroligt roligt var det.

Tillbaka till ämnet. Visste ni att det bara är några få kapitel kvar? (men jag har världens planer på nästa!) Hur ska allting sluta? Varför står Tove på scenen och vad ska hon sjunga? Det får ni reda på om ni kommenterar. 7+ för nästa. :)