För en kort sekund vänder hon undan ansiktet från publiken. För en liten sekund hamnar det i skuggan för de starka lamporna. Det är Tove. Hennes arm skakar och hennes blick flackar.

Det är vackert, hon är vacker.

Allting är vackert tills hon plötsligt trillar ihop på golvet. Mikrofonen trillar ur hennes hand och ljudet den ger ifrån sig när den slår i marken med en smäll skär i öronen. Alla börjar skrika. Med händerna tryckta mot öronen skriker hela publiken i chock. Kanske med ett inslag av panik.

 

Personal springer upp på scenen. Dom bär iväg Tove och innan jag hunnit förstå vad som hänt sitter jag på en bänk utanför en sjukhus sal.

En äldre sjuksköterska med kort hår kommer gåendes och stannar vid oss. Mitt hjärta hade alldeles nyligen börjat slå någorlunda normalt, men hennes sätt att gömma undan vad som står på journalen i hennes famnen får hjärta att springa igen.

"She will be fine." börjar hon metodiskt och vi alla kan andas ut, "What was that she collapsed because of heart raise. Probably because of alot of stress and nervousity."

"When can she come home?" frågar Lou moderligt. Lilla Lux sitter oförstående i hennes knä och viftar på sina korta ben.

"We have to keep her here some days to make sure she won't get a relapse."

 

Vi får alla prata med Tove en stund innan vi måste åka. Under den korta stund jag fick berättade jag för henne att hon sjöng vackert. Att hela hon var vacker. Men det klumpar sig i magen på mig när jag tänker på det. Jag tror inte hon förstod, tror inte att hon insåg och tog emot vad jag sa. Sjuksköterskan var mycket noggrann med att förklara att hon fortfarande kunde vara påverkad av olyckan och därför lite frånvarande. Hon behövde fortfarande få veta. För det är mitt fel. Det inser jag nu. Hennes sång fick mig att förstå. Mina egoistiska depressioner fick henne att ta skulden för något som inte var hennes fel. Mina inåtvända känslor fick henne att tro att det ver henne, att det var henne jag var besviken över. Om hon bara visste att hon hade och har fel. Jag är mitt eget fel till min egen smärta och nu även Toves.

"It feels wierd being here knowing London is at hospital." säger Harry när vi kliver av scenen. Alla tycker det känns tomt utan Tove och Lou som är kvar med henne.

"Yeah, I feel guilty for being here instead." jag biter mig själv i läppen. Det är söndag och vi har gått igenom tisdagens program. Det är en välgärenhetsgala mot fattigdoms som hålls i kärnan av Los Angeles. Jag ser alltid fram emot välgörenhetsgalor, men denna gång tänker jag mig bara bort till London och jag har ingen vidare lust att framträda. Jag vill fortfarande hjälpa organisationen, såklart. Men jag vill också hjälpa Tove. Förklara för henne att jag kände något speciellt när hon stod där på scenen. Förklara att mitt trassel av känslor liksom löste sig.

Dagarna idag och imorgon är fullproppade med intervjuer och möten, därför kunde vi inte stanna kvar. Därför var jag tvungen att lämna Englands huvudstad och glida över till USA, bort från mitt London, Tove.

 

 

Rummet jag levt i sedan igår är knäpptyst. Jag underhåller mig sjöv med ljudet av mina egna andetag och tittar på klockan varje minut. Jag är fruktansvärt uttråkad och vill inget mer än att kravla ur sängen. Men kanylen för dropp på min hand och mina bleka sjukhuskläder förklarar tydligt att jag ska stanna kvar.

Bristen på annat att göra sätter mina tankar på löpband. Jag har inte hört något från Niall, jag vet inte var han befann sig när jag föll ihop. Vet inte ens var han befann sig innan jag föll ihop. Mina kinder börjar hetta bara av blotta tanken. Jag skämde ut mig för en live publik med flera tusen och som om det inte vore nog framför TV-kamerorna och ett antal TV-tittare jag inte vill räkna efter. Så dum.

Om Niall bara visste. Visste hur jag känner och vad jag tänker. Han hann nog inte ens förstå vad jag ville förmedla, kanske inte hörde alls och jag skämde ut mig i onödan.

En ensam tår rinner ner från min kind. Jag försöker skaka bort mig Niall och sträcker mig efter fjärrkontrollen. Jag slår på TV:n. Rastlöst och en gnutta desperat börjar jag bläddra runt bland kanalerna. Jag klickar förbi hetsiga matlagningsprogram och sömniga dokumentärer.

Jag är påväg att stänga av lådan igen när mina fingrar stannar upp. På den vida skärmen sträcker sig en scen och mitt på scenen står Niall. Ingen av hans bandmedlemmar syns till och hjärtat börjar dunka i mig.

"Thank you so much to everyone for letting me do this. It's very important for me. I gave this song to someone who couldn't be here today. Just because I were selfish. Tove, London or whatever you want to be called, if you here this. I love you. You brought this Irish little boy his own London. Listen closely."

Tårarna forsar ner för mina kinder. Jag hör knappt sången för mitt eget snyftande, ändp vet jag att det är vackert. Jag gråter och gråter och plötsligt inser jag hur ljust mitt liv blivit. Hur ljust mitt liv är och hur bra jag mår.

"Just come home Niall, and I'll be your London for the rest of my life." viskar jag och mellan snyftningarna av glädjetårar ler jag. Bredare än jag gjort på flera år och kanske bredare än någonsin.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vet ni vad? Det där var det sista kapitlet! Nu är historien om Niall och Tove slut. Jag hoppas verkligen att ni haft lika roligt som jag under denna tid och att ni stannar kvar här för kommande berättelser! Ni är helt grymma och jag hoppas ni förstår hur glad jag blir av alla era fina kommentarer. :)