Våra läppar släpper varandra och när jag tittar igen ser jag Harrys vackra ögon blinka ögon blinka mot mig innan han försvinner ut i köket. Stel och förvånad står jag kvar. Ännu en gång. Men denna gången är det annorlunda. Kinderna hetter och jag ler för mig själv.

En hel minut senare har Harry fortfarande inte dykt upp och mitt egna sinne försöker lura i mig att han bara skämtade.

"Sorry, just needed some water." utan förväntan stormar Harry plötsligt in och snart sitter han på förstärkaren ännu en gång. Jag står kvar.

"Was it that horrible?" säger jag lågt och Harry tittar upp på mig med ett flin.

"No." han skakar lätt på huvudet, "It wasn't." han släpper mig med blicken och plockar åt sig gitarren. Han börjar spela på låten och nynnar på texten för sig själv. Jag står kvar.

"You want anything?" han tar en liten paus i spelandet och tittar upp på mig.

"No." svarar jag med en lätt skakning på huvudet, kvar på min plats. Det blir tyst igen och jag skruvar mig på min plats.

"Hey London, what do you think of making it more like a speed up and shorten up the stick?" frågar Harry plötsligt och han vinkar loss mig från min plats.

  Londons gator susar förbi utanför. Leendet på mina läppar är mer än efterlängtat och det blir ännu bredare när jag hör Louis ropa mitt namn precis efter att jag öppnat dörren. Snart kommer han rännande ner längs gången med Zayn hack i häl. Båda två kastar armarna om mig och jag skrattar åt den stora kramen.

"We've missed you our little Irish Man!" Louis ruffsar till mitt hår och Zayn lägger armen om mina axlar.

"Best for you've did." retas jag. Vi börjar ta oss framåt i en klump.

"Sorry mate for what we did." ursäktar sig Zayn, men jag skakar på huvudet.

"I was upset at first. But when you called to ask for forgiveness I started to get my mind together." jag ler övertygande mot dom innan Louis öppnar dörren och kliver in i rummet.

"Niall!" ropar Liam som skjuter upp sig från fåtöljen där han sitter och kliver med raska steg in i mina armar.

Harry reser sig upp från en stol lite längre bort i rummet och lägger ifrån sig gitarren. Tove sitter bredvid honom på ett bord. Hennes mörka hår hänger över hennes axlar och hon ler försiktigt.

Harry kommer fram med utsträckta armar och kramar om mig.

"Good to see you again mate." ler han och jag gnuggar min knutna näve mot hans mörka lockar som flyger runt hans ansikte när han börjar skratta.

 

Jag skyndar mig tillbaka efter ett snabbt besök på toaletten. Jag ler stort och är mer än glad över att jag bestämde mig för att ta mig samman och ta flyget från Mullingar till London.

Jag trycker ner handtaget och skjuter upp dörren med axeln. Ljudet av en akustisk gitarr möter mina öron. Jag känner igen melodin, men någonting är fel. När jag kommer in i rummet ser jag Harry sitta med en gitarr i knät och ett papper framför sig. Bredvid honom står Tove på golvet nynnandes på en låttext.

Jag står fortfarande kvar i dörröppningen när Harry upptäcker mig.

"Hey Niall, listen to this." han stannar upp med spelandet. Vänder på pappret, harklar sig och tittar på Tove.

"London, you ready?" han tittar upp på henne med ett leende och hon nickar försiktigt.

"I guess so." svarar hon och Harry börjar spela.

 

Det är en upptempo låt och bara efter några få ackord känner jag igen den. Det är min låt. Men det är helt omgjord. Och varför spelar Harry den? Jag sväljer. Jag skickade pappret med ackorden till Tove för att hon skulle lära sig dom på gitarr och kanske en dag färdigställa låten tillsammans med mig. Men den ballad jag kämpat med har slitits sönder i en upptempo. Sticket är helt förändrat och jag lyssnar förtvivlat. Istället för att spela gitarr sjunger Tove. Hennes röst är vacker. Det är inte det som är felet. Felet är att den låt jag skrivit på med bara Tove i tankarna framförs av Tove och Harry. Inte av Tove och mig.

"Excuse me. Need some air." kvickt vänder jag mig om, öppnar dörren och tar mig ut.

 

Utanför blåser det ganska kraftigt och jag sparkar frustrerat i marken. En tår trillar ner för min kind och jag sträcker ansiktet mot himlen. Känner hur vinden torkar den och nästkommande.

Och när jag står där. Mitt på en gata i centrala London känner jag något jag inte känt på länge. Avundsjuka. Och kanske något annat också. Kanske den där sortens känsla som gör att hjärta slår lite snabbare och som låser fast en med bara en enda sak i tankarna.

 

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och vänder tillbaka in. I rummet går låten med mina ackord i repris.

"You like it?" frågar Harry snällt när jag sjunker ner i en av sofforna.

"Mm." ljuger jag, "It's good." jag fyller näven med salta jordnötter från skålen på bordet och halsar snabbt i mig dom.

"Good. Cause it's kind of made for you." jag känner hur allas blickar vänds mot mig och jag börjar febrilt tugga på dom stackars nötterna.

"Okay." svarar jag uppriktigt. För vad mer kan jag säga? Jag tittar upp på Tove som är den enda med blicken ner skjuten i golvet. Genom skuggorna kan jag se att hon rodnar och biter sig läppen.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nialler is back! Men vad ska hända nu? Vad är det för känsla och varför rodnar Tove/London?