Harry stänger dörren bakom sig och springer ikapp mig. Vi är dom sista att lämna. Harry, för att han alltid kommer på något i sista stund. Jag för att han ska skjussa mig hem.

Jag tar mig fram längs gången när jag känner Harrys hand slinka in i min. Jag rodnar smått och ler försiktigt mot honom. Hela han lyser av självförtroende där han går vid min sida. Han är stark, det är bra. Jag är svag, det är inte lika bra och Harrys hand i min borde kännas bättre än såhär.

 

Harry kör mig hem med ett leende på läpparna hela vägen. Väl framme ger han mig en puss på kinden innan han hoppar in i bilen igen.

"See you tomorrow Lon!" ropar han genom den öppna rutan och jag svarar genom att nicka vinka mot honom.

Jag tar mig fram till dörren och hör Harrys bil försvinna innan jag öppnar den.

"London!" jag hinner knappt kliva in i hallen innan Lux kommer springande och frivilligt slänger sig i mina armar.  Efter den lilla flickan kommer hennes mamma som lugnt lutar sig mot dörrkarmen.

"Were Niall doing fine?" frågar hon och jag nickar mot henne samtidigt som jag drar av mig skorna. Vilket inte är det lättaste med en liten unga klängandes på en. Lux fnittrar högt när jag inte får upp ena skosnöret och Lou vinkar åt sig sin lilla dotter så jag kan avsluta det jag håller på med.

 

"What's on your mind?" Lou kommer in i vardagsrummet med saft och Lux slänger sig över ett av plastglasen för att få det fyllt till bredden.

"Niall." svarar jag, "Something changed his mood today."

"I'm sure it's nothing, he just got threw a tough time. But he was happy when he arrived, wasn't he T?" frågar Lou när hon fyller sin dotters glas.

"T?" utbrister Lux när hon smakar på den svala saften. Faktum är att bara två personer kallar mig för Tove. Lou och Niall. Jag tror inte resten av killarna vet om att London inte är mitt riktiga namn. Men det gör inget. Som London känner jag mig trygg och mitt smeknamn är en del av mig. Att Niall vet om beror på den där gången i hissen bland dom första gångerna vi möttes. Då slår det mig.

"I'm back in one minute." jag kastar mig upp ur soffan och rusar in i köket. I farten inser jag att jag inte svarat på Lous fråga, men jag låter den vila obesvarad en stund till och sliter upp luckan under diskbänken där den lilla soptunnan står placerad.

Jag slänger upp locket och börjar rota bland allt skräp. Som tur är är den fylld till största del med papper och kuvert av olika slag. Men ett och annat tuggummi får mig att rynka på näsan när jag desperat försöker leta rätt på det få slänga kuvert som adresserats till mig.

"What are you doing in there?" ropar Lou från vardagsrummet.

"Just looking for a thing." svarar jag med huvudet nere i soptunnan. Jag vänder och vrider på varje litet kuvert och precis innan jag ger upp hittar jag det jag letat efter. Ihopskrynklat, nästan på botten, plockar jag upp det. Varsamt viker jag upp det lilla kuvertet som innehållt ett brev till mig och mycket riktigt. Bredvid mitt andra namn, London, står mitt riktiga, Tove, överstruket.

"Niall." viskar jag tyst och med ett skrynkligt kuvert i min hand får jag allt på plats. Ackorden, dom var hans. Det var hans verk jag fick i händerna, men jag tryckte dom i Harrys. Jag lät honom hjälpa till och styra som om dom var mina. Som om det var mitt verk och han fick tillåtelsen att sätta sin prägel på det. Det förklarar Nialls reaktion bär han fick höra låten. För den var hans, på Harrys vis. Den är knappt ens min längre. Men det är inte Harrys fel. Det är mitt. Jag gav den ifrån mig och nu står jag här och skäms. Kanske några timmar för sent.

 

"Could you please go and get Niall?" ber en av killarnas producenter och jag nickar. Scenen för dagens konsert är stor och det känns mäktigt att blicka ut över den tomma arenan.

Jag tar mig ner för den högra trappen och tar mig in i det dunkla utrymmet backstage. Sladdar och lådor är noggrant anordnade i högar. En gigantisk spotlight ligger på marken och jag kliver över alla kablar.

Niall syns inte till och jag är precis påväg att ropa hans namn när jag hör ljudet av en gitarr. Försiktigt smyger jag närme och ljudet blir tydligare. Jag känner igen ackord följden och snart fylls gitarren ut med sång. Varken gitarren eller sången är hög så jag spetsar öronen och kryper ännu lite närmre. Jag balanserar på en rulle sladd och stöttar upp mig själv mot en stor låda.

Sången består inte av ord utan melodin nynnas samtidigt som gitarren spelar sina ackord. Det är en ballad. Där jag står, inklämd skäms jag av två skäl. Det första, jag står och tjuv lyssnar jag själv så innerligt litar på. Det andra, jag har låtit en vacker och varm ballad förvridas till en kraftig upptempo låt. Och det är så självklart när jag hör det. Ackorden, texten är skapade för att beröra djupt i hjärtat. Få tårar att rinna. Den representerar misstag och hur man rättar till dom. Och inte dansar vi när vi fått ett slag i magen?

"Niall!" ropar Louis plötsligt från scenen och jag rycker till. Rycket får mig att tappa balansen och jag kör in knät i den stora lådan. Jag kvider till och håller med handen för munnen för att inte Niall ska höra något. Jag hör hur han stannar upp och biter mig själv i läppen för att behärska mig.

Med ett värkande knä lyssnar jag till Nialls steg när han ställer ner gitarren och tar sig upp på scenen med dom andra.

 

Jag stannar kvar några få minuter innan jag följer efter. Det dunkla utrymmet löper ut i strålkastarna från scenen och jag försöker att inte halta när jag tar mig upp för den lilla trappan.

"Didn't you go to look for him?" frågar Harry vänligt när jag kommer fram till den cirkel som bildats. En muskulös man som jobbar på arenan håller några papper framför sig och pekar ut dom olika gångarna ner från scenen.

"Had to go to the ladies." svarar jag generat. Jag vet inte om Harry tror mig, men han visar att han är en gentleman genom att inte ifrågasätta vad jag nyss sagt. Jag pustar ut inombords och hoppas innerligt att Niall inte hörde mig.