Jag slänger upp dörren till den intryckta garderoben som dom senaste åren förvandlats till ett förvarings utrymme för saker som inte används. Där ligger en hel del kartonger och påsar fyllda med saker som blivit kvar sedan flytten. Jag river ut allt och vänder upp och ner på varenda kartong. Snart börjar golvet fyllas med allt annat än det jag letar efter, munspelet.

Garderoben är nästan tom och utan hopp drar jag ut den sista lådan. Den är halvfull och jag skakar om den. Jag suckar lätt innan jag välter ut innehållet på golvet. Jag puttar undan en hel hög med pärmar och gamla böcker. Jag reser mig upp och är påväg att dunka näven i väggen när jag ser något i ögonvrån. Jag snurrar runt och där ligger den. Den lilla mörka asken ligger omkull vält bland allt bråte och jag plockar upp den. Försiktigt öppnar jag locket och det lilla munspelet ligger där. Lika glänsande som för femton år sedan. Jag låter asken trilla ner på golvet innan jag sätter munspelet mot läpparna. Jag blåser lätt och tonerna rasslar till. Det låter hemskt, men jag fortsätter envist spela till några toner låter rent. Jag tar mig in på rummet och slår på datorn för att kolla upp hur man egentligen gör och jag fastnar så i mitt desperata försök att lära mig något femton år för sent att alla ut hällda saker utanför garderoben ligger kvar på golvet likt en orkan strykt förbi.

 

 Jag fingrar tankspritt på pennan i min hand och tittar ut över rummet. Jag hör hur Liam svagt nynnar på texten, annars är det tyst. Det känns meningslöst alltihop och jag suckar för mig själv. Vilken fantastisk idé man fick som inte funkade.

Orginal pappret med min snabba handstil vilar i mitt knä och jag är nästan påväg att slita det i två bitar. Sedan öppna fönstret, släppa ut pappers bitarna och låta dom långsamt singla ner mot marken. Istället reser jag mig upp.

"Let's go call Niall." jag får killarna att vakna till och alla samlas runt Louis när han trycker fram Nialls nummer på telefonen.

 

Louis biter sig i läppen när toner ringer efter Niall, som inte svarar. Efter ytterligare tre försök svär han tyst och alla sitter tyst.

"Call his grandma!" tjuter jag för att dom inte ska tappa hoppet, "He's at hers isn't he?" Harry nickar.

"Don't know the number." suckar Louis.

"I will fix it." jag försvinner iväg och några få minuter senare kommer jag tillbaka med en liten papperslapp i min viftande hand.

"Now, call." jag räcker Louis lappen och alla tittar förvånade upp på mig.

"How did you get it?" frågar Zayn och jag ler lite för att hålla stämningen uppe.

"Called Maura." jag lägger min hand på Louis axel, "C'mon."

 

Det både syns och hörs när någon svarar på andra änden.

"Hello, my name is Louis Tomlinson and i'm a friend of Niall. Is it possible to speak with him?" frågar Louis välartat.

Han får snart ett svar. Det går inte att höra vilket och jag försöker tyda om det är bra eller inte med hjälp av Louis ansikts uttryck. Han nickar svagt. Lyssnar och nickar igen.

"Absolutely." säher han plötsligt och alla tittar nyfiket på honom. Harry viftar med armarna för att trycka fram ett svar, men Louis bara höjer handen för att be om tystnad.

 

Ingen förstår något när Louis försiktigt ber om ursäkt innan han säger adjö och lägger på.

"What?" frågar Zayn upprört och Louis bara skakar på huvudet.

"She said he was very down and busy doing something she didn't tell what it was."

"But why did you excuse?" Harry tittar på Louis som suckar lätt.

"She said we should have thought of why didn't answer on his phone." svarar Louis tungt.

"We will fix it. Fix this." fyller jag in uppgivet. Inte mycket mer sägs förutom 'hej då' innan alla tar sig till sitt.

När jag väl är tillbaka i min säng kan jag inte somna. Jag är hur trött som helst. Mina ögonlock är tunga och jag gäspar gång på gång. Men somna kan jag inte. Alldeles för många tankar flyger kring Niall. Hur blev det såhär? Plötsligt är inte jag den sårade och ensamma. Även om jag aldrig kunnat drömma om något bättre än att må bra igen, känns det så konstigt. Som om jag låtit smärtan lämnas över till någon annan. Någon som jag bryr mig alldeles för mycket om.

 

 Jag stirrar ner på telefonen i min hand efter att ha tryckt bort det missade samtalet från Louis med en jobbig känsla i magen. Jag borde ringa tillbaka.

Men jag avbryts, för det knackar på och i dörröppningen står snart min mormor.

"A friend of yours called. He said his name was Louis." hon låter som om jag vore en liten pojke och denna vän någon hon visste alldeles för lite om.

"He wanted to talk with you, but I said you were hurt and that there were was a reason you didn't answer last time and that he shouldn't be disturbing you. Not now." fortsätter hon.

"You said what?" frågar jag, "I didn't answer cause I were outside. I'm hurt, yes, but they I were trying to make it right, and that's why they called. I'm sure of that." utbrister jag.

"Don't you think they..."

"No." avbryter jag innan jag fått höra hela meningen. Jag skakar på huvudet.

"I'm sorry. But I am a grown up now. I can deal with friendship. Even in trouble." mormor nickar lite motvilligt och lämnar mig sedan ensam.

Ensam. Det är så jag känner mig. Och ensam i Mullingar försöka jag leta upp pappret jag hållt på med de senaste dagarna.

 

~

 

Det har gått några dagar. Vi har iprincip alla gett upp om låten och pappret med texten utan melodi har hamnat i en låda på mitt rum.

Rastlöst går jag runt i huset. Jag är ensam hemma och uttråkad. Utan mening går jag fram till ett av de stora fönstren på nedanvåningen. Jag tittar ut på allting utanför. Mina fingrar trummar mot benet och jag bestämmer mig för att jag lika gärna kan hämta posten. Då blir Lou glad och jag har ändå inget bättre för mig.

 

Högen med post jag samlat upp i min famn slängs på köksbordet. Jag låter blicken glida över alla tidningar och vita kuvert. Räkningar, nyheterna. Vänta.

Jag lyfter upp ett litet platt brev med mitt namn på. Till 'London' står tydligt ovanför adressen. Något är överstruket innan London, men jag tänker inte på det. Det är ett brev till lilla mig och jag sliter snabbt upp det.

 

Ur det enkla kuvertet trillar en liten lapp. En enkel bit papper, fylld på båda sidor. Jag plockar förvirrat upp den och snart förstår jag vad som står på. Ackord. Hela pappret är fyllt med ackord. Uppdelade i refräng, vers och stick. På vissa ställen är något över skrivet och vissa bokstäver är svåra att tyda. Jag känner den lätta lappen i min hand och på några sekunder tar jag mig upp på mitt rum. Med lappen i ett hårt grepp plockar jag fram gitarren.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ännu ett sent kapitel, måste bättra mig på detta! Men ni är fantastiska som vanligt, tack för alla fina kommentarer! Tror ni vi kan samla in 8+ för nästa? :)