My London - First Chapter

 
 
 
Jag orkar inte tänka, orkar inte bry mig. Mitt huvud bultar, men kanske är det bättre så, då kommer jag på andra tankar. Jag känner mig liten och obetydlig, ihopskrynklad och krossad. Ändå är det bättre nu.
Flera höga byggnader passerar, fler människor med solkyssta ansikten vandrar över gatorna när bilarna susar förbi bredvid dom. Jag lutar för en sekund blicken mot min chafför. Hon har alltid varit en perfekt moster. Positiv och kärleksfull. Alltid där för att passa mig när jag var liten, för hon hade alltid tid. Men dom senaste åren har hon trillat ifrån mig. Bosatt långt ifrån, alltid iväg. Hon lever i en dröm, jag vet. Men om jag någonsin förut kunnat tänka att hon skulle få bli den som tar hand om mig skulle det aldrig varit nu.
Bilen bromsar in och små minnen börjar trycka i mitt sinne. Jag försöker sudda bort dom. Hjärtat slår snabbare och svagt i panik börjar jag andas tyngre.
"London?" oroligt tittar hon bak på mig. Hennes trygga röst och väna ögon får mig till sans igen.
"I'm okay." raspar jag med min hesa röst. Jag försöker låta så övertygande som möjligt och förtydligar att jag hellre stannar kvar i bilen.
När bildörren smälts igen håller jag minnena borta genom att studera folket på gatorna. Många går runt med solglasögon och dom som gått ut utan kisar för solen. Jag sluter ögonen en kort stund och vilar mina trötta ögon.
 
Jag känner hur någons små fingrar petar på mitt knä och jag öppnar ögonen. Jag hade trots allt lyckats somna. Dom små fingrarna fortsätter peta på mitt knä och jag tittar på fingrarnas korta bärare. Hennes blonda hår är uppsatt i två spretiga tottar.
"Lux!" väser min moster försiktigt när den lilla flickan börjar hoppa i bilsätet.
"I'm sorry London ske woke you up, but she was so excited to meet you." jag ler. Trots att Lou alltid varit den av mina föräldrars syskon jag stått närmst hade jag aldrig träffat min lilla blåögda kusin Lux. Hon är lika sprallig som de flesta i hennes ålder. Sedan allt har mitt tålamod sjunkit till noll, men jag kan inte bli varken arg eller ledsen när den flickan ger ifrån små lycko skratt. Bortom vetskap om hur det lär vara med mig är hon åtminstonde glad att träffa mig och det värmer.
 
 
Jag trummar på det vit lackareda bordet med mina fingrar. Stormen efter mitt tillkännagivande har börjat lugna ner sig. Det blåser fortfarande, men vinden har mojnat så pass att man kan ta sig ut utan att bli tvungen att springa in igen.
Jag ler när jag tänkar tillbaka på det, då jag berättade.
 
En vecka tidigare.
 
"So Niall," mannen som håller intervjun idag vänder sin blick mot mig, "There have lots of talks about you a few weeks now." jag vet mycket väl vad han ska fråga, men försöker så ovetande ut.
"Well, i'm just going straight ahead, is it true that's your dating someone?" det blir tyst i studion. Publiken stirrar på mig och verkar knappt våga andas. Jag slänger en snabb blick på killarna som sitter med små leenden på läpparna. Dom vet att det är idag jag ska berätta. Att det är nu, just nu jag ska låta världen få höra sanningen. Jag tar ett djupt andetag.
"Yes." publiken ger ifrån sig ett chockartat andetag innan den ger ifrån sig en våg av ljud. Någon skrattar högljutt, någon krakes snyftningar sticker fram ur ljudsvallet, någon buar. Men dom ljuden domnar snart bort för nästan alla applåderar. Vissa busvisslar och på en av de bakre raderna hör jag någon ropa 'Finally Niall!'. Ett leende spricker upp på mina läppar. En lättnad lyfter från mina axlar. Folk kanske är sådär vänliga som man hoppas på ändå. Jag ler ännu bredare, våra fans är dom bästa.
Applåden varar länge, men när den tillslut tystnat av är intervjuaren inte långsam med att ställa en till fråga.
"Tell me Niall, who is she?"
"Her name is Cassidy Phillips. Ehm, we met backstage on one of our concerts." jag nickar mot killarna som ler brett och tycks njuta av att höra mig berätta, "She assisted all the behind workers and we accadentially ran into eachother, and so it all started."
Man lutar sig tillbaka och ler.
"Amazing, or what do you think in the audience?" folk ropar glatt till hans fråga och applåderar ännu en gång. Det blir tyst igen och mannen tycks klura på en ny fråga när Louis drar åt sig micken i hans hand.
"We all think it's great that Niall finally found his princess." Louis lugg är sprejad åt sidan och när han ler åt mig och blinkar kramar jag om honom så att luggen trasslas till igen. Men han bara skrattar. Det gör vi båda två.
 
"Back to reality dreamer!" ropar Zayn och jag plockas ut ur mina tankar, men leendet på mina läppar är kvar, vilket Zayn noterar med gjädje.
"C'mon Niall, let's go and meet 'em up!" ler Zayn tillbaka och med en hjälpande hand drar han upp mig ur stolen.
 
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det där var alltså första kapitlet på nya My London! Det kan kännas lite rörigt nu i början, men snacka om att jag har planer alltså!
Kommentera allt vad ni har så jag vet om denna fanfic uppskattas eller inte! :)
 


:D

Spännande! ^^

2013-03-31 / 15:05:38
Ida

Meeeerrrr

2013-03-31 / 15:23:23
Julia

Värkar jättebra! :Dx

2013-03-31 / 23:19:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback