Klockan är bara fem på morgonen, men jag har sovit fram till hit. Åtminstonde. Nu sitter jag på golvet. Med ryggen lutad mot sängen och knäna uppdragna.

 

Jag trycker ansiktet i mina händer och suckar. Varje minut är långsam. Långsam och ensam. Tyst och tråkig. Jag har ingenting att göra, men ut får jag inte gå. För jag har trillat. Jag öppnade mig för fel person och snubblade på över hennes oknytna beteende.

Fyra långa dagar i samma rum och jag kan det utan och innan. Det är litet och möbelfattigt. Inte alls svårt att memorera för en förvirrad psykpatient. Faktum är att jag trivs bättre på golvet än uppe i sängen. Där kan jag sitta, på fast och stadig mark och drömma mig bort. Försöka trassla rätt på verklighet och drömmar. Gammalt och nytt. Tove bor bara några dörrar bort, Men jag har inte sett henne. Jag vet bara att hon är där. Jag har förresten inte sett något alls egentligen, förutom personalen.

Hela jag rycker till av de bestämda knackningar som leder att dörren öppnas.

"Hi mate!" ropar fyra röster i kör. Utan att be om tillåtelse kliver dom in i rummet. Louis och Zayn drar upp mig på mina fötter och dom dammar av min allt för länge använda t-shirt som om jag vore en bortglömd leksak.

"Time to get yourself up Niall." säger Harry bestämt och Liam nickar lätt.

"I don't want to." svarar jag trött.

"Why?" utbrister Zayn uppgivet. Han tar tag om kragen på min tröja och tittar djupt in i mina ögon.

"We miss you." fyller Liam i och alla instämmer. Som om det vore så lätt. Känn dig saknad och allt blir bra igen. Jag skakar på huvudet.

"And I miss you guys. But my head is a mess, and my heart..." det klumpar sig i magen bara av tanken, "...is in pieces." jag sväljer.

Louis lägger en trygg hand på min axel, "Walk out yourself, or we will force you." lägger han sedan till och jag kan inte hålla mig längre. Det rycker i ena mungipan och jag ler.

 

Till min förvåning skrivs jag lätt ut och snart smyger vi från sjukhuset till bilen som står parkerad så nåra som möjligt. Väl inne gömmer de tonade rutorna oss och vi kan alla slappna av. Väl här är jag glad att jag följde med. Visst, jag mår inte bra, men tydligen bättre än jag trott. Och killarna får mig att skratta och le igen. Dom lyckas få mig att glömma allt annat några minuter. Likt någon knäppt fingrarna så att tyngderna på mina axlar förvandlats till sockervadd en liten stund.

 

Det känns skönt att få sätta sig ner i sin egen säng, med ett färgglatt påslakan och massor av kuddar. Jag andas ut och tittar nöjt ut över mitt rum. Det är skönt att vara tillbaka och på något sätt har min frånvaro fått inte bara rummet utan hela huset kännas som där jag bor. Hemma.

Det knackar försiktigt på dörren och Lou sticker in sitt huvud.

"Ready for dinner?" frågar hon snällt och jag nickar till svar.

"Give me two." säger jag sedan och Lou ler innan hon slinker ut igen.

Även om det inte varit min första vecka som mental sjuk patient på ett sjukhus har denna av något skäl varit den långsamaste och jobbigaste. Så tom och tyst. Ingen som hälsade på. Lou kom ju såklart ditt så ofta hon fått, men ingen Zayn, Liam, Louis eller Harry. Och ingen Niall. Han skrevs ut för fyra dagar sedan, så jag vet att han mår bra, eller åtminstonde mycket bättre. Det har dessutom Lou bekräftat. Men ändå inget besök.

Välkomna till mitt lilla liv, fast på ett sjukhus med endast min moster och vårdnadshavare på besök. Nu är jag iallafall hemma. Borta där ifrån. Nu ska jag upp, jag måste upp.

Jag stänger dörren bakom mig och springer ner för trappan in i köket. Niall klistrar sig i mitt sinne och jag försöker överrumpla det med maten. Vilket lyckas sådär.

 

~

 

Jag snurrar runt framför spegeln. Den marinblå klänning Lou köpt åt mig är fin, men frustrerat fortsätter jag dra it det tighta tyget och ännu en gång tittar jag mig själv i spegeln.

"You look great." försöker jag övertyga mig själv om innan jag försvinner in i badrummet och drar upp min enkla sminkväska. Jag kladdar på lite mascara och rouge. Sedan öppnar jag smyckeslådan. Jag hittar ett halsband med långkedja och en vit lotusblomma och enkelt silvrigt armband. Jag trycker in örhöngen med blommor, liknande halsbandet, som dessutom matchar till mina vita skor. Som extra detalj plockar jag fram ett litet örhänge med en låtsas diamant som jag trycker fast i andra hålet på ena örat. Sist men inte minst bättrar jag på naglarna, innan jag är klar.

 

Det är fortfrande ljust när Lou parkerar utanför arenan och vi tar oss in. Med backstagepass tar vi oss till våra helt vanliga platser, dock VIP längst fram, men precis som alla andra väntar vi på att konserten ska börja. Killarna har varit i U.S.A hela helgen och Lou tyckte vi kunde överraska dom med att gå på deras konsert väl tillbaka i London igen där vi stannat hela tiden.

 

En halvtimme senare springer killarna upp på scenen till alla fans förtjusning. Dom skriker i högan sky och jag ser hur Lou ler. Dom inleder allt med What Makes You Beatiful och fem stycken strålkastare fixerar sig på var sin medlem.
I det starka ljuset må detaljer var svåra att se, men de märken som löpt över Nialls ansikte var större än detaljer och den kind som varit röd och blåslagen är slät och ren. Det må ha gått tio dagar sedan jag såg honom, men så snabbbt kan väll inte ett blåslaget ansikte läka? Hans yttre har hunnit läka, utan mig som fick fråga hur det känns och det blir nästan jobbigt att sitta där och titta.

Första låten tar sig till sitt slut när det slår mig. Det är klart att allting är översminkat. Men när jag förstår hur den kunnat "läka" så snabbt blir saker och ting inte lättare. Snarare jobbigare, dom döljer sanningen. Vet världens ens om att han blivit misshandlad?

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kap. 11 blev lite längre, jag hoppas ni tyckte om det! Tack, tack TACK! Ni är dom bästa och alla er kommentarer gör mig så galet glad! 7+ för nästa. :)