Hela natten har tankar om Niall hållt mig vaken och när solen äntligen stiger upp på himlen är jag lyckligare än vanligt över att få kliva ur sängen.

 

Någon timme senare befinner jag mig i samma rum, utanför en radiostation, som fyra samanbitna killar. Det är en saknas, och det är hans frånvaro som får alla fyra att vilja stoppa tiden lite grann, få mera tid att tänka. Vissa skulle bara rycka på axlarna och göra det. Utan ånger och dåligt samvete.

"We can't do it." säger Liam tyst. Alla stirrar ner i golvet och det blir tyst igen.

"But we have too..." sväljer Harry, "Management would..."

"Screw management!" utbrister Louis och alla blickar flyger upp från golvet. Louis drar frustrerat fingrarna genom håret med stela rörelser och sparkar i golvet.

"He is our brother, we are brothers." lyfter Zayn in, som skjutit ut sig själv från väggen han stått lutad mot.

"It won't be the same without him. It won't be we." fyller Liam in och alla instämmer i tystnad.

"But we don't have any choice." Harrys ord svävar i den tunga luften. Alla vet att det är den bittra sanningen, men inge vill ta emot den och meningen flyter runt i rummet utan något riktigt svar. Stelt sitter jag i en obekväm fåtölj, med nersänkt blick och surrande tankar. Med ljusets hastighet skiftar dom från Niall i Mullingar från resten av killarna och en av Londons största radiostationer.

 

När det plötsligt knackar på dörren och en kvinna med formella kläder och en pärm i famnen öppnar dörren är nog alla lika oförberedda. När hon ber killarna följa med henne byter dom blickar med varandra. Blickar med dåligt samvete, oförberedelse, oro och bedjan. Killarna säger inte ett enda knyst, men deras blickar skriker efter hjälp. Någon eller något som får dom att slippa, slippa lämna Niall bakom.

 

 Ljudet från TV:n strömmar ut ur apparaten och in i mina öron. Jag vill stänga ute min hörsel, men orden fortsätter strömma in. Jag vill stänga ute min syn, men bilderna fortsätter passera.

Jag vet inte om jag ska förvänta mig det värsta som skäl, eller om jag ska inbilla mig att allting bara är ett litet skämt. Vad jag än väljer, hör jag varje ord från tvn med motvilliga öron.

 

Kvickt stänger jag av tv:n och en stund sitter jag bara där i soffan och stirrar på den mörka skärmen.

Jag vill ringa och egentligen borde jag ringa. Killarna vet lika väl som jag att Niall vet. Att han hört det. Lika väl vet dom att dom borde ringa, be om förlåtelse, förklara sig så gott dom kan. Visst, dom kanske inte gjort något bra val. Men sättet dom vänder sig bort och skyggar på får det att verka som om allting vore deras fel. Vilket det inte är, och det vet dom. Management trycker dom i ryggen som nonchalanta pappor. Som är för självgoda för att själva göra något och använder sina uppfostrade söner för att hamna i strålkastar ljuset.

 

~

 

Det känns så konstigt och fel med bara fyra sjungande pojkar på scenen. Det syns på killarna hur onaturligt det är för dom att stå där på scenen, utan Niall. Dom tvingas bryta sitt rörelsemönster och krockar flera gånger under den korta konserten.

Men värst är när Little Things spelas, när refrängen sjungits för andra gången och det är dags för Nialls solo. Istället för den blonda irländarens vackra stämma rosslar ett melodispel på gitarr i högtalarna. Det låter så fel och på den enkla bildskärmen backstage ser jag hur Zayn skakar på huvudet och suckar.

 

En dryg timme senare dräller dom ner från scenen och jag tror ingen sett dom så nere efter en konsert förut.

"We can't do this." Liam sjunker ner på en stol och suckar.

"We don't have any choice." svarar Harry uppgivet.

"Then we have to make us one!" utbrister Zayn. Alla nickar medhållande, samtidigt som alla tysta sitter och funderar. Inte förän några minuter efter sätter Harry ord på det.

"But how?" medan Harrys ord fortfarande är dom senast sagda, väger jag fram och tillbaka. Ska jag berätta för dom om min lilla idé. Ska jag hålla på det lite till? Eller kanske inte berätta alls? Plötsligt reser mina ben mig upp.

"I got an idea." säger jag tyst och allas blickar vänds mot mig.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel Fjorton, varsågoda. Hoppas ni tyckte om det O tack för alla kommentarer, 7+ för nästa. :)