Det må ha gått tio dagar sedan jag såg honom, men så snabbbt kan väll inte ett blåslaget ansikte läka? Hans yttre har hunnit läka, utan mig som fick fråga hur det känns och det blir nästan jobbigt att sitta där och titta.

 Det är ganska trångt och lika kvalmigt som det brukar vara på klubbar. Hög musik dunkar i öronen och det är skönt att inte behöva stå på scen och skapa allt ljud. Konserten i London flöt på, som alla andra. Vi var borta i U.S.A tre ynka dagar, men fick uppståndelse som om det gått flera år. Medan alla andra trötta dragit sig hemåt tog jag mig hit. Jag behöver lätta sinnet lite, släppa taget. Skaka bort allt. Klubbar är bra för det. Jag gillar klubbar. Där behöver man knappt ens glasögon som mask. För klubbar är mörka och dunkla och de flesta är dessutom för fulla för att kunna tänka rakt och ens hålla koll på sin egen vän.

Jag skjuter fram pengar på bardisken och beställer min första omgång av dricka. Jag häller i mig allt på en gång och en stund senare vinglar jag ut på golvet. Tillfälligt bedövad i sinnet börjar jag fumligt röra mig i takt med musiken. Jag trycker in mig själv i en hop av tjejer som lika fulla förtjust låter mig vid dom och löjligt svänga på mina höfter. En ung kille med spretigt hår bjuder mig på ett glas och jag ger igengäld med samma mynt. Mitt sinne försvinner mer och mer som i en dimma och jag skrattart oavbrutet åt ingenting. Tillsammans med min nyfunna, alldeles för fulla vän trillar jag ut på golvet igen.

 

Festandet drar sig från klubben till min nye väns mellanstora villa. Unga tjejer och killar yrar om varandra. Folk dansar vilt och musik spränger även här. Husets bakgård har en pool och fullt iklädda börjar folk hoppa i det svala vattnet. Mer minns jag faktiskt från den kvällen, bara att jag kröp ihop på en ute fåtölj och somnade.

 

Mitt hjärta hinner slå några panikartade slag innan jag kravlar mig upp till ytan och inser att jag nyss blivit släng i en pool. Mitt huvud bankar och jag pumpar vatten samtidigt som jag torkar ur mina dimmiga ögon. Jag spottar och tar mig in till kanten. Folk skrattar och någon klappar händerna när jag börjar drar upp mig själv ur poolen. Det droppar om mina genomvåta kläder och cement kanten under mina fötter trycker obehagligt mot mina trötta fötter. Det tar en tid för min hjärna att samla sig. Jag känner mig dum där jag står. Egentligen inte för dom okända människor som ser på utan killarna.

Jag hinner bara dra fingrarna genom mitt blöta hår och börja forma en bra mening i mitt huvud innan någon skriker mitt namn och pekar ut mig där jag redan står i strålkastarljuset.

"Holy..." hörs från en ung tjej med bruna lockar. Hon för handen mot munnen och tittar chockat på mig.

Jag snurrar runt och vänter mig not den blanka vattenytan. I det fortfarande guppande vattnet rör sig reflektionerna av mitt ansikte. Mitt skadade ansikte.

 

Sedan bröt kaoset ut. Folk började skrika, filma och fota. Men orkar jag inte förklara. En illsken Paul hämtade iallafall upp mig och körde mig hem. Innan jag hoppade ur bilen frågade han mig vad som pågick. Jag skakade bara på huvudet och sa att allting var i en enda röra.

Väl tillbaka i mitt eget hem inser jag hur illa jag luktar. En skum blandning och alkohol får mig att genast styra mina fötter mot badrummet. Jag slänger mina kläder i tvätten och tar mig en dusch.

Tio minuter senare, med nya, rena kläder på kollar jag min mobil. Metodiskt kollar jag igenom alla oroliga SMS, en efter en läser jag dom innan jag raderar dom. Jag orkar inte svara och ärligt talat, är det inte mycker jag orkar just nu. Det enda jag istället gör är att vänta på bomben. Bomben av, bilder, videos och tweets alla med olika känslor skrikande från chocken av mitt ansikte. För ingen visste fram tills nu. För en konstig gångs skull sipprade händelsen genom allas fingrar, den kom och gick omärkbart inför allas ögon.

 

 Lou har pratat med Paul i snart en kvart. Då och då har jag snappar jag upp några ord och jag vet att dom pratar om Niall. Som om dom vore två skilda föräldrar som oroligt diskuterar om sin sjuåriga son som inte har några vänner i skolan.

Jag sucker för mig själv där jag sitter ihopkurad under filt i soffan i vardagsrummet med en halv dålig serie som ruller förbi på tv-skärmen. Just då kommer jag att tänka på en låt min pappa en gång så stolt berättat kom från en svensk grupp.

 

Up on the hill across the blue lake,
that's where I had my first heart break.
I still remember how it all changed,
my father said...
Don’t you worry, don’t you worry child.
See heaven’s got a plan for you.
Don’t you worry, don’t you worry now.