Jag suckar och tittar upp en kort stund innan jag stirrar ner i golvet igen.

"I met the girl today." börjar jag, "The girl who..."

"I understand who." lägger Zayn och jag tackar honom för att jag slapp gå in i detalj.

Jag biter mig själv i läppen. Jag ser hur hon skyggar för min utsträckta arm innan hon vänder sig om och springer.

"If she is going outside it means she's doing well. See it that way Liam." Zayn klappar mig på axeln innan han reser sig upp. Han erbjuder mig sin hand och drar upp mig från stolen där jag sjunkit ner i tankar.

När jag lämnar min lilla tankehörna har jag utlämnat ganska många detaljer. Men jag sorterar fortfarande rätt på dom och försöker förstå mig på vad som egentligen hände.

 

Några timmar senare sitter jag i en taxi påväg hem efter en minst sagt framgångsrik dag i studion. Jag är trött och lutar mig mot bildörren. Utanför fönstret pågår livet i London precis som vanligt. Unga tjejer i höga klackar och solglasögon trippar runt med massa shopping kassar, medelålders hurtbullar tar sig en jogging runda med hörlurar intryckta i öronen och unga pojkar visar upp sig för några tjejer genom att hoppa runt med cykeln.

Jag hade kunnat köra hem själv. Körde hem igår. Men idag är jag rädd för att sätta mig bakom ratten. Precis som den första veckan efter krocken. Efter att veckorna blev flera vågade jag köra igen, men idag slogs allt tillbaka. Minnet fick sig en påminnselse. En påminnelse om att för bara en månad körde jag på någon.

 

Gatorna jag sett förut fortsätter att passera. Lika trött fortsätter jag titta på allt utanför när jag plötsligt spärrar upp ögonen. Bilen passerar övergångsstället jag stått vid innan idag när den tjej jag tänkt på konstant i en månad flytt från mig. Bilen svänger åt vänster och bredvid löper trottoaren där hon sprungit.

"Stop the car!" skriker jag och chauffören gör en grov bromsning. Han tittar frågande på mig i backspegeln.

"I walk from here." jag skjuter upp dörren och slänger fram några sedlar, "It's even."

Jag slänger igen dörren och hör bilen köra sin väg bakom mig. Framför mig sträcker sig en stor port. Jag blickar uppåt och ser alla uppradade fönster.

"She lives somewhere here." viskar jag för mig själv. Det var här hon gick in när hon stack ifrån mig.

Jag slänger en snabb blick på klockan runt min handled. Jag hinner.

Tio minuter senare är jag tillbaka med andan i halsen och en bukett blommor i handen. Det har precis börjat skymma när jag lägger buketten vid port uppgången. De röda rosorna skapar en stark kontrast mot den gråa stenen.

"Please find this." viskar jag upp mot alla fönster innan jag tar ett steg tillbaka och går hem. På min tjugo minuter långa vandring hinner det börja blåsa och skymma ännu mer. På min överkropp har jag bara på mig en enkel t-shirt och jag får gåshud på armarna av den svala luften. Jag ökar takten på mina steg för att minska minuterna ute i kylan.

 

Jag tar mig ut ur hissen, trycker ner handtaget och öppnar porten ut. Solen möter mig och jag tar mitt första steg ut på den lilla trappan när jag hör något krasa under mina fötter.

Jag tittar ner och under mina slitna gympaskor ligger en bukett med röda rosor. Jag plockar upp den och håller den framför mig. Jag känner den goda doften när jag rycker loss den lilla fastsatta lappen.

 

Jag tittar upp med ett leende som om någon skulle hoppa fram runt hörnet och skrika 'överraskning'.

"I should get you some water." jag tittar upp en sista gång innan jag vänder i porten och går in i igen. Jag tar mig upp samma väg med hissen. Låser upp dörren jag låst för två minuter sedan och tar mig in i lägenheten.

Jag sparkar slarvigt av mig skorna och tar mig in i köket. Jag rotar fram en vas, fyller den med vatten och balanserar in den på mitt rum. Solen kastar sina strålar genom det öppna fönstret. Jag ställer ner vasen på fönsterbrädet när jag lägger märke till den gamla buketten som slarvigt ligger lagd bredvid. Rosorna är vissna och har torkat upp i solen. Men den lilla lappen sitter fortfarande kvar.

Jag blinkar några gånger och tittar närmre på dom snirkliga bokstäverna. Min blick förs över från den gamla lappen till den nya när jag upptäcker det. Båda lapparna har samma handstil.

I panik skjuter jag upp båda fönster luckorna på vid gavel och sekunden efter silar två blombuketter genom luften. En gammal och en alldeles ny.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel tre. Känns inte som det finns tillräckligt med intresse för förhoppningar,

men kommentera gärna om ni läser. Så jag får veta om det uppskattas eller ej. :)