Jag har inte fått en enda kommentar på debut kapitlet av Thousand Roses.

Känns väldigt tråkigt faktiskt. Det är inte bara motivations sänkande utan är faktiskt också viktigt för att jag ska kunna veta vad ni gillar/inte gillar.

Det kanske låter dumt i vissa öron, men jag har jättesvårt för att publicera nytt när jag inte vet om någon läser och uppskattar. Skriva gör jag hela tiden och det behöver jag ingen blogg till.

Jag har den för att jag älskar fanfic konceptet och jag vill dela med mig av det jag skriver. Jag tycker det är riktigt roligt och skriver för fullt i mina utkast som jag så gärna vill få publicerade.

 

Så jag har några frågor till er alla:

-Varför kommenterade ni inte Thousand Roses?

-Ska jag stryka TR och börja om på en helt ny fanfic?

 

-Och vad saknar ni?

 

Skulle uppskatta det något väldigt om ni ville svara på frågorna. Det kommer göra det roligare för både er och mig. :)

Tio minuter senare går jag med alerta steg ner längs gatan. De gråa mjukisbyxorna hänger slappt runt mina höfter och den för stora t-shirten med blekt tryck skyddar mina axlar från solens morgonstrålar. Jag stoppar ner händerna i fickorna och mina fingrar snuddar vid den lilla present som ligger längst ner i en av dom. Mina fötter svänger åt höger in mot parken där vårens alla blommor slagit ut och jag ler lite för mig själv.

 

Gruset krasar under mina fötter. Sorlet från alla människor som tagit sig ut denna härliga morgon och ljudet från alla kvittrande fåglar blandar sig till en härlig stämning.

Jag fortsätter styra mina fötter åt samma riktning när en välkänd röst får mig att stanna till.

"I love you." säger han för att sedan kyssa hennes läppar. Hon fnittrar högt. Det blonda håret ligger prydligt över hennes axlar och den genomskinliga toppen hänger löst över den tunna överkroppen.

"Jake?" tjuter jag, fastfrusen på min plats.

 

Hela världen rasar för mig och hjärtat slår kraftigare och kraftigare. Snabbare och snabbare. Jag tittar inte bak. Det hinner jag inte, då kommer han ikapp.

Jag lämnar träden och grönskan bakom mig. Den hårda asfalten slår mot mina fötter, endast iklädda ett par enkla ballerinaskor. Med en klump i magen korsar jag vägen. En bil tutar ilsket, men jag fortsätter springa.

Den smala trottoaren är min flyktväg och pulsen slår i hela kroppen. Mina ben tar mig framåt men inte så länge till. Jag slänger upp blicken. Bilar trycker sig fram längs de fyllda vägarna. Cirka tio meter fram löper ett glapp där ett trafikljus lyser med sina röda lampor. Jag förlänger stegen med de krafter jag inte har kvar och svänger ut över de vitmålade linjerna. För förstå gången vänder jag mig om, sedan smäller det.

 

Med fumliga fingrar skjuter jag upp bildörren och alla ljud ökar i volym när jag kliver ut ur bilen. Chocken ligger som en tjock dimma över mitt sinne och det tar en stund för mig att förstå att all kaos och panik påverkats av mig. Syrenerna från en polisbil följs av en ambulans. Jag trycker handen mot såret i pannan när min blick fastnar på personen som orsakar alla skriken. Flickan jag har kört på ligger livlös på den kala marken och den grupp med människor som samlats runt henne skingrar sig när sjukhus personal kommer springande.

Allting börjar snurra och jag stöttar upp mig själv mot bilen när en muskulös arm tar ett kraftigt tag om min.

"You okay sir? Please come over here." med stela ben följer jag lydigt efter mannen i polisuniform. Huvudvärken spränger och paniken skakar om hela mig. Gång på gång tittar jag bort åt den slappa kroppen som snabbt förs in i ambulansen och snart försvinner sin väg. Det här händer inte.

Mina egna andetag tränger igenom den starka ljudnivån och den starka armen leder mig bort från vägen. Trots att ambulansen redan försvunnit hör jag dom skärande ljuden eka i mina öron. Inuti i mig slår mitt hjärta av rädsla. Inte rädsla för sig själv, utan rädsla för den oskyldiga människas liv som kanske slocknat pågrund av den.

"Sir." upprepar polismannen och för en kort stund tvingas jag samla mig själv.

"I didn't meant to..." säger jag sluddrigt.

"Your name please." rättar han svalt.

"Liam Payne." svarar jag lågt. Jag sluter ögonen en sekund och biter mig själv i läppen. Det kan inte vara så här. Får inte vara så här.

"Please follow me sir." min kropp följer med, men min själ sitter kvar i bilen. Den korta, korta scen där allt hände återspelas inuti mitt huvud. Den varar bara i några få sekunder, men på dom sekunderna hinner så mycket hända. Rött, gult, grönt. Gaspedal. Stopp. Kaos. Jag såg inte henne komma. Jag hann inte se. Borde jag ha gjort det? Mitt sinne trasslar mig djupare in och jag vet ingenting förrän en röst jag hört så många gånger förut skriker mitt namn och trycker mig i sin famn. Efter Louis kommer resten av killarna. Dom håller mig och allting känns plötsligt en smula lättare. Men bara en smula.

"What did just happen?" jag sväljer hårt och tittar upp på Louis som bara biter sig själv lätt i läppen innan han kramar om mig ännu en gång.

 

Jag vrider mig bortåt fönstret och kvider till av smärtan. Min mamma är snabbt framme vid sängkanten och försäkrar sig om att allting är bra. Jag nickar, även om det gör ont.

"Try to get some sleep honey." hon stryker mig över håret innan hon tar sig tillbaka till sin stol.

"I don't want to." viskar jag så tyst att hon inte hör, "It's scary."

Där har ni det - första kapitlet av Thousand Roses!

Jag hoppas ni tycker den verkar spännande och att ni fortsätter läsa. Ska vi säga 4+ kommentarer som en mjukstart? ;) Sprid gärna!