Jag sträcker fram pappret med textraderna som fyllts på under de senaste dagarna.

"It's far away from finished and I don't got any chords yet." jag rodnar lätt när killarna granskar mina nerklottrade ord.

"I love it!" tjuter Louis och plötsligt blir stämningen i rummet med ens mycket lättare.

"I love the lyrics. And we can fix the chords and a melody, we have Nialls..." Harry stannar upp i sina ord. Han skakar lätt på huvudet och biter sig i läppen.

"We will fix it anyway." fyller Zayn på när han lägger han på Harrys axel, "It's for his own sake, isn't it?"

 

Louis spelar några improviserade toner på pianot. Istället för Niall, med sina vana fingrar och snabba ackord byten, sitter Harry och slår på gitarrens strängar. Zayn håller takten med foten och Liam vankar runt i rummet med mina textrader nynnandes på sina läppar. Alla försöker, men vi kommer ingenstans och en timme senare står vi på samma plats vi börjat på igen. En text, men ingen melodi.

Något frustrerad slår Harry lite hårdare på strängarna och Louis har gett upp sitt klinkande på pianot. Både Liam och Zayn och har hittat var sin bekväm plats på golvet och har gått från ämnet musik till mat.

"Maybe we shall leave it for today , and get ourselves something to eat?" frågar Harry som lämnat gitarren i sitt ställ och är påväg att dra upp Liam från golvet. Alla är hungriga och nickar. Men i allas steg drar sig lite motvilja, när musikrummet lämnas bakom. Ingen vill gå sin väg, utan några framsteg.

 

 Jag sätter tillbaka gitarren och springer ner för trapporna för att äta middag. Pappret med alla ackord ligger kvar på sängen. Det är bara lite som fattas nu.

"Why don't you go and take a walk after dinner Niall?" jag stoppar in en gaffel full med mat i munnen och tittar upp på mormor som sitter mitt emot och prydligt torkar sina fingar på en servett.

"Grandma, i'm a grown up now, I can take care of myself."

"That guitar need to rest and you need some fresh air." hon reser sig upp och börjar samla ihop alla tallrikar och glas. Jag reser mig upp för att hjälpa till, när hon tittar upp på mig och sedan nickar ut mot hallen.

"I can take care of this. You can go out and play little kid." hon ler varmt och jag skrattar till. Hon fick mig att ge mig och i farten påväg ut rycker jag åt mig en tjocktröja.

 

Det har börjat skymma och tjocktröjan kommer väl till pass i den svala luften. Jag vandrar runt på gatorna jag för så många år sen växte upp på.

 

Det var femton år sedan och nu, alltför lång tid senare får tankarna mig att skämmas. Jag var precis som vilken femårig liten pojke som helst, faschinerad av det stora och ointresserad av det lilla. Men jag ångrar mig ändå för det jag gjorde, femton år för sent. Jag mår dåligt av att veta att jag aldrig ens plockade upp munspelet ur sin ask. Det hamnade på mitt rum och med åren kom det bara djupare och djupare ner i lådorna med saker man aldrig använder. Det är säkert borta nu, slängt och helt oanvänt efter flytten. Eller kanske...

Jag vänder om och med dubbelt så snabba steg tar jag mig tillbaka. Jag känner hur mobilen börjar vibrera i fickan, men jag har inte tid att plocka upp den och så vem det är.

 

 Louis skjuter telefonen ifrån sig, suckar och skakar lätt på huvudet.

"Do you think he's mad?" frågar Harry som stöttar upp sig själv med armbågarna i bordet.

"Ofcourse he is." svarar Lou som börjat pilla runt på resterna av maten med sin gaffel.

"Let's give him a day. Call him again tomorrow." säger Liam vuxet. Han drar sina fingrar genom håret innan han reser sig upp och tittar på klockan.

"I acctually think I am going to bed." han drar åt sig sitt tomma glas och fyller det med vatten.

"I'll drive you home London." Harry hasar sig upp ur sin stol och vinkar trött upp mig ur min.

 

Harrys bil saktar in och parkerar vid vägkanten.

"Good night. See you tomorrow?" frågar han och jag nickar. Han trummar med fingrarna på ratten och tittar tomt in i den.

"It will be fixed with Niall, I promise." säger övertygande.

"Yeah. I know." svarar Harry kort och rycker på axlarna, "But how are you?"

"Just fine." nickar jag samtidigt som jag knäpper av mig bältet och öppnar dörren ut.

"Good." Harry tittar på mig när jag kliver ur den prydliga bilen och ler försiktigt.

Han vinkar mot mig genom rutan när bildörren smälts igen och jag följer bilen med blicken när den försvinner sin väg i det dunkla ljuset. Jag ler för mig själv och står en stund för att bara titta mot vägen bilen nyss kört på.Men kvällsvindarna drar mig snart inåt.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Femtoooon! Hmm, vad ska nu hända tro? Det får ni grymma läsare reda på efter 7+ kommentarer. :)

 Hela natten har tankar om Niall hållt mig vaken och när solen äntligen stiger upp på himlen är jag lyckligare än vanligt över att få kliva ur sängen.

 

Någon timme senare befinner jag mig i samma rum, utanför en radiostation, som fyra samanbitna killar. Det är en saknas, och det är hans frånvaro som får alla fyra att vilja stoppa tiden lite grann, få mera tid att tänka. Vissa skulle bara rycka på axlarna och göra det. Utan ånger och dåligt samvete.

"We can't do it." säger Liam tyst. Alla stirrar ner i golvet och det blir tyst igen.

"But we have too..." sväljer Harry, "Management would..."

"Screw management!" utbrister Louis och alla blickar flyger upp från golvet. Louis drar frustrerat fingrarna genom håret med stela rörelser och sparkar i golvet.

"He is our brother, we are brothers." lyfter Zayn in, som skjutit ut sig själv från väggen han stått lutad mot.

"It won't be the same without him. It won't be we." fyller Liam in och alla instämmer i tystnad.

"But we don't have any choice." Harrys ord svävar i den tunga luften. Alla vet att det är den bittra sanningen, men inge vill ta emot den och meningen flyter runt i rummet utan något riktigt svar. Stelt sitter jag i en obekväm fåtölj, med nersänkt blick och surrande tankar. Med ljusets hastighet skiftar dom från Niall i Mullingar från resten av killarna och en av Londons största radiostationer.

 

När det plötsligt knackar på dörren och en kvinna med formella kläder och en pärm i famnen öppnar dörren är nog alla lika oförberedda. När hon ber killarna följa med henne byter dom blickar med varandra. Blickar med dåligt samvete, oförberedelse, oro och bedjan. Killarna säger inte ett enda knyst, men deras blickar skriker efter hjälp. Någon eller något som får dom att slippa, slippa lämna Niall bakom.

 

 Ljudet från TV:n strömmar ut ur apparaten och in i mina öron. Jag vill stänga ute min hörsel, men orden fortsätter strömma in. Jag vill stänga ute min syn, men bilderna fortsätter passera.

Jag vet inte om jag ska förvänta mig det värsta som skäl, eller om jag ska inbilla mig att allting bara är ett litet skämt. Vad jag än väljer, hör jag varje ord från tvn med motvilliga öron.

 

Kvickt stänger jag av tv:n och en stund sitter jag bara där i soffan och stirrar på den mörka skärmen.

Jag vill ringa och egentligen borde jag ringa. Killarna vet lika väl som jag att Niall vet. Att han hört det. Lika väl vet dom att dom borde ringa, be om förlåtelse, förklara sig så gott dom kan. Visst, dom kanske inte gjort något bra val. Men sättet dom vänder sig bort och skyggar på får det att verka som om allting vore deras fel. Vilket det inte är, och det vet dom. Management trycker dom i ryggen som nonchalanta pappor. Som är för självgoda för att själva göra något och använder sina uppfostrade söner för att hamna i strålkastar ljuset.

 

~

 

Det känns så konstigt och fel med bara fyra sjungande pojkar på scenen. Det syns på killarna hur onaturligt det är för dom att stå där på scenen, utan Niall. Dom tvingas bryta sitt rörelsemönster och krockar flera gånger under den korta konserten.

Men värst är när Little Things spelas, när refrängen sjungits för andra gången och det är dags för Nialls solo. Istället för den blonda irländarens vackra stämma rosslar ett melodispel på gitarr i högtalarna. Det låter så fel och på den enkla bildskärmen backstage ser jag hur Zayn skakar på huvudet och suckar.

 

En dryg timme senare dräller dom ner från scenen och jag tror ingen sett dom så nere efter en konsert förut.

"We can't do this." Liam sjunker ner på en stol och suckar.

"We don't have any choice." svarar Harry uppgivet.

"Then we have to make us one!" utbrister Zayn. Alla nickar medhållande, samtidigt som alla tysta sitter och funderar. Inte förän några minuter efter sätter Harry ord på det.

"But how?" medan Harrys ord fortfarande är dom senast sagda, väger jag fram och tillbaka. Ska jag berätta för dom om min lilla idé. Ska jag hålla på det lite till? Eller kanske inte berätta alls? Plötsligt reser mina ben mig upp.

"I got an idea." säger jag tyst och allas blickar vänds mot mig.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel Fjorton, varsågoda. Hoppas ni tyckte om det O tack för alla kommentarer, 7+ för nästa. :)

 Jag låter fingrarna dras över nylonsträngarna och det rasslar till i den dammiga gitarren. Trots att ackorden jag kan är ganska få har dom blivit flera senaste tiden. Men nu var det längesen jag spelade och mina fingrar tycks ha rostat. Det tar en stund innan ackorden låter som dom ska igen och ljudet från gitarren blir acceptabelt för mig att lyssna till. Jag börjar slå på några ackord och skapa en runda jag tydligen aldrig ska bli nöjd med, för en och en halv timme senare när hungern kallar har jag inte kommit någon vart och pappret jag har framför mig är tomt.

 

"What have you done with the guitarr for so long?" frågar Lou nyfiket samtidigt som hon häller upp vatten i Luxs glas.

"Nothing. Just playing." svarar jag enkelt innan jag oskyldigt skopar in en gaffel med mat i munnen.

"Well..." Lou börjar äta hon med och hon tittar upp på mig och ler.

Snart är maten tömd från sin tallrik och jag kilar in i vardagsrummet där jag sätter på TV:n. Några minuter senare entrear både Lou och Lux rummet. Lux kryper upp i soffan bredvid mig och Lou sätter sig vuxet i fåtöljen. Det zappas runt mellan kanalerna och tillslut får den minsta i rummet bestämma, vilket leder till ett barnprogram och färgglada figurer som hoppar runt och är sådär obehagligt glada.

En lila filur råkar välta ner en liten porslinshund som går i tusen bitar och upprört springer hon, han, låt oss säga den till en röd filur som förklarar att det gör ingenting. Hunden går inte att laga, men dom kan gå och köpa en ny.

En fras flyger upp i mitt huvud och lika fort som ideén kommit slänger jag mig upp ur soffan och uppför trappen.

"London?" ropar Lou efter mig när jag mina barfota fötter susar upp över trappstegen.

"I'm coming, just found out something!" hojtar jag i farten innan jag sliter upp dörren till mitt rum. Jag faller på knä på golvet och tar pennan i min hand. Med den skriver jag en enkel, men för mig så klockren mening på det förut tomma pappret.

 

 

Jag lägger tillbaka pennan och är några sekunder senare tillbaka i vardagsrummet på nedervåningen.

 

Jag skäms redan, utpekad och det enda ämnet på medias läppar just nu. Men jag orkar inte. Jag behöver en paus, jag behöver komma bort. Bara en liten stund. Och om en timme går planet till Irland. Om några timmar är jag tillbaka i Mullingar, det ställe där jag växt upp som vilken liten irländsk pojke som helst. Jag vet att jag egentligen inte borde, att jag sviker killarna. Men jag hoppas dom förstår, så småning om, varför jag bara stack. Resan är ändå bokad och jag kommer åka. Om några dagar är jag tillbaka igen. Det blir bra. Vi har inte så jätte mycket nu. Åtminstonde.

 

~

 

Solen skiner där ute och jag drar för gardinerna innan jag mitt på dagen, fullt påklädd kryper ner i sängen. Bara en liten stund. Min mormor ställer te och mackar på det enkla skrivbordet, precis som när jag tio år gammal och busig var på besök. Jag känner mig som en liten pojke igen. Smått förvirrad och alldeles för lätt rörd.

Min blick fastnar på den halvslitna gitarren som under de nu flera år jag inte stannat över längre en några kvicka timmar. Plötsligt blir den gamla gitarren ett sorgligt litet föremål och jag rycker genast ut den från hörnet. Dammet yr när jag enkelt blåser över det noggrant lackade träet. De hårde stålsträngarna är vassa mot mina fingertoppar och jag börjar försiktigt slå några rasslande ackord. Gitarren är fruktansvärt ostämd och varje ackord låter som ett enda buller. Vant börjar skruva och snart låter det rätt. Det är inte precis den bästa gitarr jag spelat på, men den duger förtillfället.

Enkla ackord byts om och snart börjar det flyta. Jag drar några ackord på Little Things för att senare byta och spela några på Over Again. Jag skiftar över till min egen kombination och det låter inte helt fel.

I en låda hittar jag ett gammalt block. Det är litet och nästan fullt, men de få sidor som är kvar räcker precis. Jag klottrar ner ackord rundan och börjar nynna till gitarren rosslande ljud. Pennan skriver några ord och meningar för att sedan stryka över dom igen. Medan textbiten står stilla fylls ackord rundan på och jag ler lite nöjt.

Jag går in i min egna lilla värld och ljudet från min mobil rycker plötsligt ut mig ur den. Louis namn lyser starkt över skärmen och jag biter mig själv i läppen innan jag svarar. Beredd på attack, ta skydd.

 

"Niall, where are you?" frågar han vuxet med samanbiten min.

"Mullingar. I'm so sorry Louis, please..." Louis skakar lätt på huvudet.

"Niall, it's okay. Just remember to always call when you're going somewhere. We were so worried." varje ord han säger är äkta rätt igenom, han glömmer bara något.

 

Dom pratar en stund och Louis hälsar från oss alla att Niall ska ta hand om sig innan han lägger på. Med mobilen tillbaka i sin ficka har fortfarande inte sagt det där, det han glömt.

"So how will we do?" frågar Zayn tyst och Louis tittar föbryllat upp.

"I don't know." han rycker lätt på sina tunga axlar, "We atleast have the night to think about it."

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt! Kapitlet kom nästan en hel vecka försenat, jag hoppas verkligen ni inte är allt för besvikna! När jag kom hem helgen efter konserten rann veckan bara iväg. Har gjort massa grejjer och verkligen inte hunnit.

Men, nu! Äntligen, (hoppas jag?) är kapitel Tretton ute. 6+ kommentarer för nästa! :)

 

Jag har skrivit så det knakar i fingrarna för att hinna klart ett nytt kapitel innan jag sticker, men tyvärr hann jag inte och jag hoppas ni prkar vänta dom dagarna.

Vart ska jag nu då? Jo, imorgon, den 8:nde maj ska jag stå i Friends Arena och sjunga med till fem prinsars änglaröster. Just det, jag ska på konserten!

Kommer stanna i Stockholm några dagar och kommer därför inte hem förrän lördag eftermiddag. Kanske, men bara kanske att jag hinner putta ut ett kapitel på lördag kväll, men annars garanterar jag er nästa på söndag.

 

Jag hoppas ni alla får en bra ledighet. Att ni som ska på konserten får det grymt och ni som inte ska det lika så.

So long, så länge. Kanske vi stöter på varandra på konserten. Vem vet?

Det må ha gått tio dagar sedan jag såg honom, men så snabbbt kan väll inte ett blåslaget ansikte läka? Hans yttre har hunnit läka, utan mig som fick fråga hur det känns och det blir nästan jobbigt att sitta där och titta.

 Det är ganska trångt och lika kvalmigt som det brukar vara på klubbar. Hög musik dunkar i öronen och det är skönt att inte behöva stå på scen och skapa allt ljud. Konserten i London flöt på, som alla andra. Vi var borta i U.S.A tre ynka dagar, men fick uppståndelse som om det gått flera år. Medan alla andra trötta dragit sig hemåt tog jag mig hit. Jag behöver lätta sinnet lite, släppa taget. Skaka bort allt. Klubbar är bra för det. Jag gillar klubbar. Där behöver man knappt ens glasögon som mask. För klubbar är mörka och dunkla och de flesta är dessutom för fulla för att kunna tänka rakt och ens hålla koll på sin egen vän.

Jag skjuter fram pengar på bardisken och beställer min första omgång av dricka. Jag häller i mig allt på en gång och en stund senare vinglar jag ut på golvet. Tillfälligt bedövad i sinnet börjar jag fumligt röra mig i takt med musiken. Jag trycker in mig själv i en hop av tjejer som lika fulla förtjust låter mig vid dom och löjligt svänga på mina höfter. En ung kille med spretigt hår bjuder mig på ett glas och jag ger igengäld med samma mynt. Mitt sinne försvinner mer och mer som i en dimma och jag skrattart oavbrutet åt ingenting. Tillsammans med min nyfunna, alldeles för fulla vän trillar jag ut på golvet igen.

 

Festandet drar sig från klubben till min nye väns mellanstora villa. Unga tjejer och killar yrar om varandra. Folk dansar vilt och musik spränger även här. Husets bakgård har en pool och fullt iklädda börjar folk hoppa i det svala vattnet. Mer minns jag faktiskt från den kvällen, bara att jag kröp ihop på en ute fåtölj och somnade.

 

Mitt hjärta hinner slå några panikartade slag innan jag kravlar mig upp till ytan och inser att jag nyss blivit släng i en pool. Mitt huvud bankar och jag pumpar vatten samtidigt som jag torkar ur mina dimmiga ögon. Jag spottar och tar mig in till kanten. Folk skrattar och någon klappar händerna när jag börjar drar upp mig själv ur poolen. Det droppar om mina genomvåta kläder och cement kanten under mina fötter trycker obehagligt mot mina trötta fötter. Det tar en tid för min hjärna att samla sig. Jag känner mig dum där jag står. Egentligen inte för dom okända människor som ser på utan killarna.

Jag hinner bara dra fingrarna genom mitt blöta hår och börja forma en bra mening i mitt huvud innan någon skriker mitt namn och pekar ut mig där jag redan står i strålkastarljuset.

"Holy..." hörs från en ung tjej med bruna lockar. Hon för handen mot munnen och tittar chockat på mig.

Jag snurrar runt och vänter mig not den blanka vattenytan. I det fortfarande guppande vattnet rör sig reflektionerna av mitt ansikte. Mitt skadade ansikte.

 

Sedan bröt kaoset ut. Folk började skrika, filma och fota. Men orkar jag inte förklara. En illsken Paul hämtade iallafall upp mig och körde mig hem. Innan jag hoppade ur bilen frågade han mig vad som pågick. Jag skakade bara på huvudet och sa att allting var i en enda röra.

Väl tillbaka i mitt eget hem inser jag hur illa jag luktar. En skum blandning och alkohol får mig att genast styra mina fötter mot badrummet. Jag slänger mina kläder i tvätten och tar mig en dusch.

Tio minuter senare, med nya, rena kläder på kollar jag min mobil. Metodiskt kollar jag igenom alla oroliga SMS, en efter en läser jag dom innan jag raderar dom. Jag orkar inte svara och ärligt talat, är det inte mycker jag orkar just nu. Det enda jag istället gör är att vänta på bomben. Bomben av, bilder, videos och tweets alla med olika känslor skrikande från chocken av mitt ansikte. För ingen visste fram tills nu. För en konstig gångs skull sipprade händelsen genom allas fingrar, den kom och gick omärkbart inför allas ögon.

 

 Lou har pratat med Paul i snart en kvart. Då och då har jag snappar jag upp några ord och jag vet att dom pratar om Niall. Som om dom vore två skilda föräldrar som oroligt diskuterar om sin sjuåriga son som inte har några vänner i skolan.

Jag sucker för mig själv där jag sitter ihopkurad under filt i soffan i vardagsrummet med en halv dålig serie som ruller förbi på tv-skärmen. Just då kommer jag att tänka på en låt min pappa en gång så stolt berättat kom från en svensk grupp.

 

Up on the hill across the blue lake,
that's where I had my first heart break.
I still remember how it all changed,
my father said...
Don’t you worry, don’t you worry child.
See heaven’s got a plan for you.
Don’t you worry, don’t you worry now.

 Klockan är bara fem på morgonen, men jag har sovit fram till hit. Åtminstonde. Nu sitter jag på golvet. Med ryggen lutad mot sängen och knäna uppdragna.

 

Jag trycker ansiktet i mina händer och suckar. Varje minut är långsam. Långsam och ensam. Tyst och tråkig. Jag har ingenting att göra, men ut får jag inte gå. För jag har trillat. Jag öppnade mig för fel person och snubblade på över hennes oknytna beteende.

Fyra långa dagar i samma rum och jag kan det utan och innan. Det är litet och möbelfattigt. Inte alls svårt att memorera för en förvirrad psykpatient. Faktum är att jag trivs bättre på golvet än uppe i sängen. Där kan jag sitta, på fast och stadig mark och drömma mig bort. Försöka trassla rätt på verklighet och drömmar. Gammalt och nytt. Tove bor bara några dörrar bort, Men jag har inte sett henne. Jag vet bara att hon är där. Jag har förresten inte sett något alls egentligen, förutom personalen.

Hela jag rycker till av de bestämda knackningar som leder att dörren öppnas.

"Hi mate!" ropar fyra röster i kör. Utan att be om tillåtelse kliver dom in i rummet. Louis och Zayn drar upp mig på mina fötter och dom dammar av min allt för länge använda t-shirt som om jag vore en bortglömd leksak.

"Time to get yourself up Niall." säger Harry bestämt och Liam nickar lätt.

"I don't want to." svarar jag trött.

"Why?" utbrister Zayn uppgivet. Han tar tag om kragen på min tröja och tittar djupt in i mina ögon.

"We miss you." fyller Liam i och alla instämmer. Som om det vore så lätt. Känn dig saknad och allt blir bra igen. Jag skakar på huvudet.

"And I miss you guys. But my head is a mess, and my heart..." det klumpar sig i magen bara av tanken, "...is in pieces." jag sväljer.

Louis lägger en trygg hand på min axel, "Walk out yourself, or we will force you." lägger han sedan till och jag kan inte hålla mig längre. Det rycker i ena mungipan och jag ler.

 

Till min förvåning skrivs jag lätt ut och snart smyger vi från sjukhuset till bilen som står parkerad så nåra som möjligt. Väl inne gömmer de tonade rutorna oss och vi kan alla slappna av. Väl här är jag glad att jag följde med. Visst, jag mår inte bra, men tydligen bättre än jag trott. Och killarna får mig att skratta och le igen. Dom lyckas få mig att glömma allt annat några minuter. Likt någon knäppt fingrarna så att tyngderna på mina axlar förvandlats till sockervadd en liten stund.

 

Det känns skönt att få sätta sig ner i sin egen säng, med ett färgglatt påslakan och massor av kuddar. Jag andas ut och tittar nöjt ut över mitt rum. Det är skönt att vara tillbaka och på något sätt har min frånvaro fått inte bara rummet utan hela huset kännas som där jag bor. Hemma.

Det knackar försiktigt på dörren och Lou sticker in sitt huvud.

"Ready for dinner?" frågar hon snällt och jag nickar till svar.

"Give me two." säger jag sedan och Lou ler innan hon slinker ut igen.

Även om det inte varit min första vecka som mental sjuk patient på ett sjukhus har denna av något skäl varit den långsamaste och jobbigaste. Så tom och tyst. Ingen som hälsade på. Lou kom ju såklart ditt så ofta hon fått, men ingen Zayn, Liam, Louis eller Harry. Och ingen Niall. Han skrevs ut för fyra dagar sedan, så jag vet att han mår bra, eller åtminstonde mycket bättre. Det har dessutom Lou bekräftat. Men ändå inget besök.

Välkomna till mitt lilla liv, fast på ett sjukhus med endast min moster och vårdnadshavare på besök. Nu är jag iallafall hemma. Borta där ifrån. Nu ska jag upp, jag måste upp.

Jag stänger dörren bakom mig och springer ner för trappan in i köket. Niall klistrar sig i mitt sinne och jag försöker överrumpla det med maten. Vilket lyckas sådär.

 

~

 

Jag snurrar runt framför spegeln. Den marinblå klänning Lou köpt åt mig är fin, men frustrerat fortsätter jag dra it det tighta tyget och ännu en gång tittar jag mig själv i spegeln.

"You look great." försöker jag övertyga mig själv om innan jag försvinner in i badrummet och drar upp min enkla sminkväska. Jag kladdar på lite mascara och rouge. Sedan öppnar jag smyckeslådan. Jag hittar ett halsband med långkedja och en vit lotusblomma och enkelt silvrigt armband. Jag trycker in örhöngen med blommor, liknande halsbandet, som dessutom matchar till mina vita skor. Som extra detalj plockar jag fram ett litet örhänge med en låtsas diamant som jag trycker fast i andra hålet på ena örat. Sist men inte minst bättrar jag på naglarna, innan jag är klar.

 

Det är fortfrande ljust när Lou parkerar utanför arenan och vi tar oss in. Med backstagepass tar vi oss till våra helt vanliga platser, dock VIP längst fram, men precis som alla andra väntar vi på att konserten ska börja. Killarna har varit i U.S.A hela helgen och Lou tyckte vi kunde överraska dom med att gå på deras konsert väl tillbaka i London igen där vi stannat hela tiden.

 

En halvtimme senare springer killarna upp på scenen till alla fans förtjusning. Dom skriker i högan sky och jag ser hur Lou ler. Dom inleder allt med What Makes You Beatiful och fem stycken strålkastare fixerar sig på var sin medlem.
I det starka ljuset må detaljer var svåra att se, men de märken som löpt över Nialls ansikte var större än detaljer och den kind som varit röd och blåslagen är slät och ren. Det må ha gått tio dagar sedan jag såg honom, men så snabbbt kan väll inte ett blåslaget ansikte läka? Hans yttre har hunnit läka, utan mig som fick fråga hur det känns och det blir nästan jobbigt att sitta där och titta.

Första låten tar sig till sitt slut när det slår mig. Det är klart att allting är översminkat. Men när jag förstår hur den kunnat "läka" så snabbt blir saker och ting inte lättare. Snarare jobbigare, dom döljer sanningen. Vet världens ens om att han blivit misshandlad?

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kap. 11 blev lite längre, jag hoppas ni tyckte om det! Tack, tack TACK! Ni är dom bästa och alla er kommentarer gör mig så galet glad! 7+ för nästa. :)