Hej alla mina grymma läsare!

Ni får vänta en stund på nästa del av My London. Idag sticker jag på en veckas sommarjobb och jag kommer inte hem förän kvällen den 30/6. Då ska jag skriva allt vad jag kan så att kapitlet är färdigt till måndagen/tisdagen.

Så länge får ni hade så bra. Njut av era sommarlov!

Ska jobba en vecka med Islandshästar tillsammans med en kompis. Ska bli riktigt kul och härligt att få komma tillbaka. Någon mer som ska sommarjobba?

 

Harry stänger dörren bakom sig och springer ikapp mig. Vi är dom sista att lämna. Harry, för att han alltid kommer på något i sista stund. Jag för att han ska skjussa mig hem.

Jag tar mig fram längs gången när jag känner Harrys hand slinka in i min. Jag rodnar smått och ler försiktigt mot honom. Hela han lyser av självförtroende där han går vid min sida. Han är stark, det är bra. Jag är svag, det är inte lika bra och Harrys hand i min borde kännas bättre än såhär.

 

Harry kör mig hem med ett leende på läpparna hela vägen. Väl framme ger han mig en puss på kinden innan han hoppar in i bilen igen.

"See you tomorrow Lon!" ropar han genom den öppna rutan och jag svarar genom att nicka vinka mot honom.

Jag tar mig fram till dörren och hör Harrys bil försvinna innan jag öppnar den.

"London!" jag hinner knappt kliva in i hallen innan Lux kommer springande och frivilligt slänger sig i mina armar.  Efter den lilla flickan kommer hennes mamma som lugnt lutar sig mot dörrkarmen.

"Were Niall doing fine?" frågar hon och jag nickar mot henne samtidigt som jag drar av mig skorna. Vilket inte är det lättaste med en liten unga klängandes på en. Lux fnittrar högt när jag inte får upp ena skosnöret och Lou vinkar åt sig sin lilla dotter så jag kan avsluta det jag håller på med.

 

"What's on your mind?" Lou kommer in i vardagsrummet med saft och Lux slänger sig över ett av plastglasen för att få det fyllt till bredden.

"Niall." svarar jag, "Something changed his mood today."

"I'm sure it's nothing, he just got threw a tough time. But he was happy when he arrived, wasn't he T?" frågar Lou när hon fyller sin dotters glas.

"T?" utbrister Lux när hon smakar på den svala saften. Faktum är att bara två personer kallar mig för Tove. Lou och Niall. Jag tror inte resten av killarna vet om att London inte är mitt riktiga namn. Men det gör inget. Som London känner jag mig trygg och mitt smeknamn är en del av mig. Att Niall vet om beror på den där gången i hissen bland dom första gångerna vi möttes. Då slår det mig.

"I'm back in one minute." jag kastar mig upp ur soffan och rusar in i köket. I farten inser jag att jag inte svarat på Lous fråga, men jag låter den vila obesvarad en stund till och sliter upp luckan under diskbänken där den lilla soptunnan står placerad.

Jag slänger upp locket och börjar rota bland allt skräp. Som tur är är den fylld till största del med papper och kuvert av olika slag. Men ett och annat tuggummi får mig att rynka på näsan när jag desperat försöker leta rätt på det få slänga kuvert som adresserats till mig.

"What are you doing in there?" ropar Lou från vardagsrummet.

"Just looking for a thing." svarar jag med huvudet nere i soptunnan. Jag vänder och vrider på varje litet kuvert och precis innan jag ger upp hittar jag det jag letat efter. Ihopskrynklat, nästan på botten, plockar jag upp det. Varsamt viker jag upp det lilla kuvertet som innehållt ett brev till mig och mycket riktigt. Bredvid mitt andra namn, London, står mitt riktiga, Tove, överstruket.

"Niall." viskar jag tyst och med ett skrynkligt kuvert i min hand får jag allt på plats. Ackorden, dom var hans. Det var hans verk jag fick i händerna, men jag tryckte dom i Harrys. Jag lät honom hjälpa till och styra som om dom var mina. Som om det var mitt verk och han fick tillåtelsen att sätta sin prägel på det. Det förklarar Nialls reaktion bär han fick höra låten. För den var hans, på Harrys vis. Den är knappt ens min längre. Men det är inte Harrys fel. Det är mitt. Jag gav den ifrån mig och nu står jag här och skäms. Kanske några timmar för sent.

 

"Could you please go and get Niall?" ber en av killarnas producenter och jag nickar. Scenen för dagens konsert är stor och det känns mäktigt att blicka ut över den tomma arenan.

Jag tar mig ner för den högra trappen och tar mig in i det dunkla utrymmet backstage. Sladdar och lådor är noggrant anordnade i högar. En gigantisk spotlight ligger på marken och jag kliver över alla kablar.

Niall syns inte till och jag är precis påväg att ropa hans namn när jag hör ljudet av en gitarr. Försiktigt smyger jag närme och ljudet blir tydligare. Jag känner igen ackord följden och snart fylls gitarren ut med sång. Varken gitarren eller sången är hög så jag spetsar öronen och kryper ännu lite närmre. Jag balanserar på en rulle sladd och stöttar upp mig själv mot en stor låda.

Sången består inte av ord utan melodin nynnas samtidigt som gitarren spelar sina ackord. Det är en ballad. Där jag står, inklämd skäms jag av två skäl. Det första, jag står och tjuv lyssnar jag själv så innerligt litar på. Det andra, jag har låtit en vacker och varm ballad förvridas till en kraftig upptempo låt. Och det är så självklart när jag hör det. Ackorden, texten är skapade för att beröra djupt i hjärtat. Få tårar att rinna. Den representerar misstag och hur man rättar till dom. Och inte dansar vi när vi fått ett slag i magen?

"Niall!" ropar Louis plötsligt från scenen och jag rycker till. Rycket får mig att tappa balansen och jag kör in knät i den stora lådan. Jag kvider till och håller med handen för munnen för att inte Niall ska höra något. Jag hör hur han stannar upp och biter mig själv i läppen för att behärska mig.

Med ett värkande knä lyssnar jag till Nialls steg när han ställer ner gitarren och tar sig upp på scenen med dom andra.

 

Jag stannar kvar några få minuter innan jag följer efter. Det dunkla utrymmet löper ut i strålkastarna från scenen och jag försöker att inte halta när jag tar mig upp för den lilla trappan.

"Didn't you go to look for him?" frågar Harry vänligt när jag kommer fram till den cirkel som bildats. En muskulös man som jobbar på arenan håller några papper framför sig och pekar ut dom olika gångarna ner från scenen.

"Had to go to the ladies." svarar jag generat. Jag vet inte om Harry tror mig, men han visar att han är en gentleman genom att inte ifrågasätta vad jag nyss sagt. Jag pustar ut inombords och hoppas innerligt att Niall inte hörde mig.

Våra läppar släpper varandra och när jag tittar igen ser jag Harrys vackra ögon blinka ögon blinka mot mig innan han försvinner ut i köket. Stel och förvånad står jag kvar. Ännu en gång. Men denna gången är det annorlunda. Kinderna hetter och jag ler för mig själv.

En hel minut senare har Harry fortfarande inte dykt upp och mitt egna sinne försöker lura i mig att han bara skämtade.

"Sorry, just needed some water." utan förväntan stormar Harry plötsligt in och snart sitter han på förstärkaren ännu en gång. Jag står kvar.

"Was it that horrible?" säger jag lågt och Harry tittar upp på mig med ett flin.

"No." han skakar lätt på huvudet, "It wasn't." han släpper mig med blicken och plockar åt sig gitarren. Han börjar spela på låten och nynnar på texten för sig själv. Jag står kvar.

"You want anything?" han tar en liten paus i spelandet och tittar upp på mig.

"No." svarar jag med en lätt skakning på huvudet, kvar på min plats. Det blir tyst igen och jag skruvar mig på min plats.

"Hey London, what do you think of making it more like a speed up and shorten up the stick?" frågar Harry plötsligt och han vinkar loss mig från min plats.

  Londons gator susar förbi utanför. Leendet på mina läppar är mer än efterlängtat och det blir ännu bredare när jag hör Louis ropa mitt namn precis efter att jag öppnat dörren. Snart kommer han rännande ner längs gången med Zayn hack i häl. Båda två kastar armarna om mig och jag skrattar åt den stora kramen.

"We've missed you our little Irish Man!" Louis ruffsar till mitt hår och Zayn lägger armen om mina axlar.

"Best for you've did." retas jag. Vi börjar ta oss framåt i en klump.

"Sorry mate for what we did." ursäktar sig Zayn, men jag skakar på huvudet.

"I was upset at first. But when you called to ask for forgiveness I started to get my mind together." jag ler övertygande mot dom innan Louis öppnar dörren och kliver in i rummet.

"Niall!" ropar Liam som skjuter upp sig från fåtöljen där han sitter och kliver med raska steg in i mina armar.

Harry reser sig upp från en stol lite längre bort i rummet och lägger ifrån sig gitarren. Tove sitter bredvid honom på ett bord. Hennes mörka hår hänger över hennes axlar och hon ler försiktigt.

Harry kommer fram med utsträckta armar och kramar om mig.

"Good to see you again mate." ler han och jag gnuggar min knutna näve mot hans mörka lockar som flyger runt hans ansikte när han börjar skratta.

 

Jag skyndar mig tillbaka efter ett snabbt besök på toaletten. Jag ler stort och är mer än glad över att jag bestämde mig för att ta mig samman och ta flyget från Mullingar till London.

Jag trycker ner handtaget och skjuter upp dörren med axeln. Ljudet av en akustisk gitarr möter mina öron. Jag känner igen melodin, men någonting är fel. När jag kommer in i rummet ser jag Harry sitta med en gitarr i knät och ett papper framför sig. Bredvid honom står Tove på golvet nynnandes på en låttext.

Jag står fortfarande kvar i dörröppningen när Harry upptäcker mig.

"Hey Niall, listen to this." han stannar upp med spelandet. Vänder på pappret, harklar sig och tittar på Tove.

"London, you ready?" han tittar upp på henne med ett leende och hon nickar försiktigt.

"I guess so." svarar hon och Harry börjar spela.

 

Det är en upptempo låt och bara efter några få ackord känner jag igen den. Det är min låt. Men det är helt omgjord. Och varför spelar Harry den? Jag sväljer. Jag skickade pappret med ackorden till Tove för att hon skulle lära sig dom på gitarr och kanske en dag färdigställa låten tillsammans med mig. Men den ballad jag kämpat med har slitits sönder i en upptempo. Sticket är helt förändrat och jag lyssnar förtvivlat. Istället för att spela gitarr sjunger Tove. Hennes röst är vacker. Det är inte det som är felet. Felet är att den låt jag skrivit på med bara Tove i tankarna framförs av Tove och Harry. Inte av Tove och mig.

"Excuse me. Need some air." kvickt vänder jag mig om, öppnar dörren och tar mig ut.

 

Utanför blåser det ganska kraftigt och jag sparkar frustrerat i marken. En tår trillar ner för min kind och jag sträcker ansiktet mot himlen. Känner hur vinden torkar den och nästkommande.

Och när jag står där. Mitt på en gata i centrala London känner jag något jag inte känt på länge. Avundsjuka. Och kanske något annat också. Kanske den där sortens känsla som gör att hjärta slår lite snabbare och som låser fast en med bara en enda sak i tankarna.

 

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och vänder tillbaka in. I rummet går låten med mina ackord i repris.

"You like it?" frågar Harry snällt när jag sjunker ner i en av sofforna.

"Mm." ljuger jag, "It's good." jag fyller näven med salta jordnötter från skålen på bordet och halsar snabbt i mig dom.

"Good. Cause it's kind of made for you." jag känner hur allas blickar vänds mot mig och jag börjar febrilt tugga på dom stackars nötterna.

"Okay." svarar jag uppriktigt. För vad mer kan jag säga? Jag tittar upp på Tove som är den enda med blicken ner skjuten i golvet. Genom skuggorna kan jag se att hon rodnar och biter sig läppen.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nialler is back! Men vad ska hända nu? Vad är det för känsla och varför rodnar Tove/London?

 

-Londons Perspektiv-

 

Jag slår fingrarna över strängarna. Jag följer ackord rundan på pappret några gånger. Trots ackord saknar melodi är följden vacker. Jag gillar den ich blrjar nynna till.

Snart sjunger jag. Otroligt nog passar min låttext in perfekt. Med lite små schysteringar här och där, såklart.

Jag spelar genom allt ännu en gång och ler lite för mig själv. Snart tonar ljudet från gitarren ut och jag lägger den åt sidan. Med en snabb blick på klockan rycker jag åt mig en kofta innan jag ränner ut ur huset. Jag skriver en snabb lapp och låser noggrant efter mig innan jag öser ner för gatan.

 

Harrys stora, stilrena hall öppnar sig för mig och jag sparkar av mig skorna.

"That was spontanious." ler Harry när jag ger honom en snabb kram.

"I want to show you something." jag viftar med lappen jag nyss fått på posten och flyger in i Harrys lilla musikrum.

Det lackade trägolvet vilar svalt under mina fötter när jag plockar ner en akustisk gitarr från väggen. Tryggt slår jag mig ner på en basförstärkare. Mina fingrar testar några slag på gitarren och jag harklar mig. Harry står lutat mot dörrkarmen och tittar på mig.

"So?" frågar han förvirrat med ett litet leende på läpparna.

"Just listen. Especially to the lyrics. You might recognize them." jag tar ett andetag och börjar sedan spela. Hjärtat slår i mig. Antalet personer i min publig är inte större än musikern själv. Men att befinna sig i spotlighten hos ett par vackra ögon, är tillräckligt.

Introt tar slut och jag sväljer bort klumpen i halsen innan jag börjar sjunga. Men jag hinner bara sjunga två ynka ord innan allt klumpar sig igen. Jag spelar dessutom fel och det skrällande ljudet från gitarren får mig att rodna.

"It's okay." svarar Harry lugnt, "I'll listen when you're ready. Tea?" jag nickar lätt och Harry försvinner ut i köket. Stel sitter jag kvar med gitarren i min famn. För en kort stund var den där blyga tjejen instängd, nu hade hon kommit ut. Och det märktes i varenda del av min kropp. Plötsligt blev det nästinpå pinsamt att bara sitta här. Upp och ner på en förstärkare i Harrys stora villa.

"You coming? The tea is ready." plötsligt står Harry i dörröppningen med ett vänt leende och ännu en gång nickar jag försiktigt.

Jag reser mig upp och skakar av mig min handligs förlamning. Kvickt hänger jag upp gitarren på sin plats innan jag följer efter Harry in i köket.

 

Det ryker från teét och jag rör om med den lilla teskeden. Jag känner Harrys ögon vila på mig. Mina egna stirrar ner i den heta drycken. Längre och djupare kryper den blyga jag. Längre in och ut pressas den jag som så sällan visas. Hon som inte är rädd.

"How did all suddenly went so fast?" frågar Harry och jag tittar försiktigt upp på honom. I några evigheters sekunder grubblar jag på mitt svar.

"It just came." svarar jag skakigt. Något i mig håller sanningen kvar.

"Why so shy?" Harry skrattar till och genom ångorna av den rykande dryckan ser jag hur han skrattar till.

"I were really happy that you came by. Didn't you see that?" ler han och mitt behov att skjuta ner blicken i min kopp tycks plötsligt inte lika ingivande.

 

Teét dricks upp och snart spelar Harry What Makes You Beautiful på den gitarr jag innan spelat. Han lockar fram både mitt leende och skratt och långsamt puttas den lilla blyga ut.

"Ready?" frågar Harry plötsligt och jag tittar oförstånde på honom.

Han ler och biter sig i läppen.

"Ready to sing?" han pekar på min ficka där lappen med ackorden sticker ut. Jag börjar genast rodna och skakar försynt på huvudet.

"Come on." uppmanar han, "You can do it." han reser sig upp och drar pappret ur min ficka.

Han sätter sig till rätta och lägger lappen framför sig på golvet. Han trycker fingertopparna mot strängarna och börjar slå ackorden på introt.

 

Jag slänger upp dörren till den intryckta garderoben som dom senaste åren förvandlats till ett förvarings utrymme för saker som inte används. Där ligger en hel del kartonger och påsar fyllda med saker som blivit kvar sedan flytten. Jag river ut allt och vänder upp och ner på varenda kartong. Snart börjar golvet fyllas med allt annat än det jag letar efter, munspelet.

Garderoben är nästan tom och utan hopp drar jag ut den sista lådan. Den är halvfull och jag skakar om den. Jag suckar lätt innan jag välter ut innehållet på golvet. Jag puttar undan en hel hög med pärmar och gamla böcker. Jag reser mig upp och är påväg att dunka näven i väggen när jag ser något i ögonvrån. Jag snurrar runt och där ligger den. Den lilla mörka asken ligger omkull vält bland allt bråte och jag plockar upp den. Försiktigt öppnar jag locket och det lilla munspelet ligger där. Lika glänsande som för femton år sedan. Jag låter asken trilla ner på golvet innan jag sätter munspelet mot läpparna. Jag blåser lätt och tonerna rasslar till. Det låter hemskt, men jag fortsätter envist spela till några toner låter rent. Jag tar mig in på rummet och slår på datorn för att kolla upp hur man egentligen gör och jag fastnar så i mitt desperata försök att lära mig något femton år för sent att alla ut hällda saker utanför garderoben ligger kvar på golvet likt en orkan strykt förbi.

 

 Jag fingrar tankspritt på pennan i min hand och tittar ut över rummet. Jag hör hur Liam svagt nynnar på texten, annars är det tyst. Det känns meningslöst alltihop och jag suckar för mig själv. Vilken fantastisk idé man fick som inte funkade.

Orginal pappret med min snabba handstil vilar i mitt knä och jag är nästan påväg att slita det i två bitar. Sedan öppna fönstret, släppa ut pappers bitarna och låta dom långsamt singla ner mot marken. Istället reser jag mig upp.

"Let's go call Niall." jag får killarna att vakna till och alla samlas runt Louis när han trycker fram Nialls nummer på telefonen.

 

Louis biter sig i läppen när toner ringer efter Niall, som inte svarar. Efter ytterligare tre försök svär han tyst och alla sitter tyst.

"Call his grandma!" tjuter jag för att dom inte ska tappa hoppet, "He's at hers isn't he?" Harry nickar.

"Don't know the number." suckar Louis.

"I will fix it." jag försvinner iväg och några få minuter senare kommer jag tillbaka med en liten papperslapp i min viftande hand.

"Now, call." jag räcker Louis lappen och alla tittar förvånade upp på mig.

"How did you get it?" frågar Zayn och jag ler lite för att hålla stämningen uppe.

"Called Maura." jag lägger min hand på Louis axel, "C'mon."

 

Det både syns och hörs när någon svarar på andra änden.

"Hello, my name is Louis Tomlinson and i'm a friend of Niall. Is it possible to speak with him?" frågar Louis välartat.

Han får snart ett svar. Det går inte att höra vilket och jag försöker tyda om det är bra eller inte med hjälp av Louis ansikts uttryck. Han nickar svagt. Lyssnar och nickar igen.

"Absolutely." säher han plötsligt och alla tittar nyfiket på honom. Harry viftar med armarna för att trycka fram ett svar, men Louis bara höjer handen för att be om tystnad.

 

Ingen förstår något när Louis försiktigt ber om ursäkt innan han säger adjö och lägger på.

"What?" frågar Zayn upprört och Louis bara skakar på huvudet.

"She said he was very down and busy doing something she didn't tell what it was."

"But why did you excuse?" Harry tittar på Louis som suckar lätt.

"She said we should have thought of why didn't answer on his phone." svarar Louis tungt.

"We will fix it. Fix this." fyller jag in uppgivet. Inte mycket mer sägs förutom 'hej då' innan alla tar sig till sitt.

När jag väl är tillbaka i min säng kan jag inte somna. Jag är hur trött som helst. Mina ögonlock är tunga och jag gäspar gång på gång. Men somna kan jag inte. Alldeles för många tankar flyger kring Niall. Hur blev det såhär? Plötsligt är inte jag den sårade och ensamma. Även om jag aldrig kunnat drömma om något bättre än att må bra igen, känns det så konstigt. Som om jag låtit smärtan lämnas över till någon annan. Någon som jag bryr mig alldeles för mycket om.

 

 Jag stirrar ner på telefonen i min hand efter att ha tryckt bort det missade samtalet från Louis med en jobbig känsla i magen. Jag borde ringa tillbaka.

Men jag avbryts, för det knackar på och i dörröppningen står snart min mormor.

"A friend of yours called. He said his name was Louis." hon låter som om jag vore en liten pojke och denna vän någon hon visste alldeles för lite om.

"He wanted to talk with you, but I said you were hurt and that there were was a reason you didn't answer last time and that he shouldn't be disturbing you. Not now." fortsätter hon.

"You said what?" frågar jag, "I didn't answer cause I were outside. I'm hurt, yes, but they I were trying to make it right, and that's why they called. I'm sure of that." utbrister jag.

"Don't you think they..."

"No." avbryter jag innan jag fått höra hela meningen. Jag skakar på huvudet.

"I'm sorry. But I am a grown up now. I can deal with friendship. Even in trouble." mormor nickar lite motvilligt och lämnar mig sedan ensam.

Ensam. Det är så jag känner mig. Och ensam i Mullingar försöka jag leta upp pappret jag hållt på med de senaste dagarna.

 

~

 

Det har gått några dagar. Vi har iprincip alla gett upp om låten och pappret med texten utan melodi har hamnat i en låda på mitt rum.

Rastlöst går jag runt i huset. Jag är ensam hemma och uttråkad. Utan mening går jag fram till ett av de stora fönstren på nedanvåningen. Jag tittar ut på allting utanför. Mina fingrar trummar mot benet och jag bestämmer mig för att jag lika gärna kan hämta posten. Då blir Lou glad och jag har ändå inget bättre för mig.

 

Högen med post jag samlat upp i min famn slängs på köksbordet. Jag låter blicken glida över alla tidningar och vita kuvert. Räkningar, nyheterna. Vänta.

Jag lyfter upp ett litet platt brev med mitt namn på. Till 'London' står tydligt ovanför adressen. Något är överstruket innan London, men jag tänker inte på det. Det är ett brev till lilla mig och jag sliter snabbt upp det.

 

Ur det enkla kuvertet trillar en liten lapp. En enkel bit papper, fylld på båda sidor. Jag plockar förvirrat upp den och snart förstår jag vad som står på. Ackord. Hela pappret är fyllt med ackord. Uppdelade i refräng, vers och stick. På vissa ställen är något över skrivet och vissa bokstäver är svåra att tyda. Jag känner den lätta lappen i min hand och på några sekunder tar jag mig upp på mitt rum. Med lappen i ett hårt grepp plockar jag fram gitarren.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ännu ett sent kapitel, måste bättra mig på detta! Men ni är fantastiska som vanligt, tack för alla fina kommentarer! Tror ni vi kan samla in 8+ för nästa? :)