Jag hade sovit så gott, drömt om kyssen, gång på gång. Men nu låg den där, den dumma tidningen. Jag ville inte se den, bilden. Egentligen var det en fin bild, jag och han. Men inte nu, inte såhär. Mamma tittade chockat upp på mig och dom båda naglade fast sina blickar i mig för att jag skulle svara.

"Hur?" mamma drog tidningen mot sig och tittade på den stora bilden som täckte framsidan. Både mamma och pappa visste väl vem om vem Zayn var. Och dom visste likväl att det var han på bilden, Zayn Malik från One Direction och deras dotter.

"Zarah, vad tusan håller du på med? Går du ut på dejt med honom bara sådär? Utan att säga ett dugg till oss?" pappa var upprörd.

"Vadå? Så bara för att han är kändis så måste jag berätta varenda detalj för er?" orden bubblade ur mig utan att jag hann tänka mig för. Jag visste att det inte spelade någon roll för dom, om han hade 20 följare på twitter eller 5 miljoner. Dom var arga för att jag gått ut på dejt med en äldre kille och stuckit hemifrån utan att säga något. Det visste jag, egentligen. Men jag kokade inombords, snart bröt jag ihop. Allting hade varit så bra, Moa var glad för min skull och Zayn hade kysst mig. Så förstördes allting, för några dumma papparazzis.

"Jag skulle berätta. Någon gång..." tårarna klumpade sig i halsen. Jag ville inte gråta. Men det var svårt att hålla emot, allting var ju så bra, för bara några ynka minuter sedan.

"Zarah, du får jättegärna gå ut på dejt, det vet du. Men även om hela världen kan hans namn eller bara kvarteret han bor i så måste du berätta. Vi blir så oroliga annars. Zayn är säkert en kille att lita på i ur och skur, men vi vill veta vad som håller på. Du behöver inte berätta allt som hänt varje gång ni hittat på något, bara berätta vart ni ska och när. Med vilken kille du än må gå ut med." klumpen försvann långsamt inom mig.

"Förlåt." jag torkade bort en ensam liten tår från kinden och tittade mamma i ögonen.

"Du behöver inte be om förlåtelse Zarah, bara berätta nästa gång." hon log mot mig.

Vi kramade om varandra alla tre.

"Så när ska ni ut på nästa dejt då?" pappa knuffade lätt till mig i sidan och skrattade. Det gjorde mamma med, och jag också för den delen.

"Det vet jag väll inte. Det kanske inte blir någon mer dejt."

"Ingen mer dejt? Efter det här?" pappa lyfte retsamt upp tidningen och viftade med bilden framför näsan på mig.

 

 

"What's her name?" Louis satt med tidningen i knät.

"I don't know." jag sjönk ner i fåtöljen bredvid och insåg själv hur fånigt det lät. Jag visste inte vad hon hette.

"You don't know her name?" Louis skrattade retligt för sig själv.

"Call her now. Ask her if she has seen the pic and don't forget to ask what her name is!" Louis la tillbaka tidningen på det runda glasbordet och slängde istället upp fötterna på det.

"Come on!" han viftade uppmanande med händerna i luften. Jag plockade upp mobilen ur fickan.

Långsamt sökte sig signalerna fram. Imorgon åkte vi. Imorgon lämnade vi Sverige och åkte tillbaka till L.A. Jag längtade inte ett dugg. 

"Hello." hennes varma röst svarade i andra änden. Louis spetsade intresserat öronen.

"Hello. Thank for yesterday, have you seen what's in the newspaper?"

"Yes, I have." svarade hon kort. 

"I'm so, so sorry! I had no idea they were there, either that they got any photos of us."

"It's okay. First my parents went really mad but it was only because they didn't know that I was going on a date."

Då insåg jag att det inte bara var hennes namn jag inte visste, jag visste inte hur gammal hon var heller. Att hon var yngre än mig hade jag redan anat, hon såg yngre ut. Men jag visste inte hur ung hon var. Jag ville byta ämne, men hon tog det i egna händer.

"For how long will you guys stay in little Sweden?"

"We are leaving tomorrow morning."

"So early?" hon hade hoppats på ett annat svar, det hörde jag. Och jag hade önskat jag kunnat ge henne ett annat svar, men vi åkte imorgon.

"Unfortunately."

"Wy don't you meet us at the airport tomorrow so little Zayn here can say good bye?" ropade Louis från sin fåtölj, fortfarande med fötterna på bordet.

"Sorry for Lou, but i would love to see you there."

"I didn't know he was listening. But yes, i'll be there. Which time?"

"Sorry, is it okay?"

"That Louis is listening? Sure. Hi Lou!"

Louis drog ner fötterna från bordet och flyttade närmare för att hon skulle höra vad han sa.

"Hi girl! I don't know you're name, can you tell me?" Louis log.

"My name is Zarah." hon skrattade.

"Thank you." Louis klappade min axel och puttade ännu en gång envist till mig i sidan. Jag började le jag med, trots att Lou retades.

"So how do you spell it?" frågade Louis innan jag ens hunnit tänka ut något nytt att säga.

"With a Z, just like Zayn. And a H at the end, not the most normal spelling. But somehow my parents thought it was prettier." hon skrattade igen.

 "7.30 Swedish time."

"Very early, but i'll be there, I promise." jag kunde känna hur hon log, det hördes.

"See you there, bye Zarah." hennes namn.

"Good bye Zayn." hon tog en kort paus. "Good bye Lou!" ropade hon för att han skulle höra.

"Good bye Zarah, it will be fun to meet you!" svarade Louis snabbt.

Så la hon på. Om mindre ett dygn lämnade vi Sverige. Zarah skulle stanna kvar. Typiskt. När vi kommer tillbaka till L.A är hon så långt ifrån, Sverige är för långt ifrån. Men jag vägrade strunta i det. Inte för att någon bett mig lägga det bakom mig, inte än, så kunde jag inte släppa det. Hennes ögon, hennes leende. Hon satt fast.

 

Jag var trött. Morgon solen strök sig fram. Snart lämnade vi, snart stack jag min väg. Nej. Vi kom in på flygplatsen som var belamrad med människor som skrikandes kastade sig runt bilen. Var var hon?

Några vakter öppnade bildörren och jag klev ut med resten av killarna i ett tåg bakom mig. Fans tryckte sig fram från olika håll. Jag sträckte ut handen och stirrade ut över hopen av människor. En av vakterna öppnade en dörr åt oss när vi så småningom tog oss fram. Var var hon? Jag snurrade runt, tittade överallt, var var hon? 

Jag var motvilligt på väg in genom dörren och slängde besviket en sista blick över axlen när jag såg henne. Vakterna manade på mig att gå in, jag vände mig om.

"Zarah!" utbrast jag innan jag trycktes in genom dörröppningen av alla människor runt om mig.

"Could you please let her in?" vakten som stängt dörren bakom oss skakadebuttert på huvudet.

"Why?" muttrade han.

"Please, I really need to meet her, and say good bye." killarna samlade upp sig bakom mig.

"He really does. Just let her in!" fyllde dom i innan vakten hunnit svara.

Han stod tyst en stund, som om han noga tänkte över vad han skulle svara.

"Well okay, if it's important, and shes not just a fan?" frågade han tveksamt.

"For the first, they are not just fans! They are our fans, the best fans in the world! And for the second, no she is more than a fan!" Louis la armarna i kors och vi nickade medtyckande.

"Who is it?"

Skriken höjdes och hon kom in rullandes genom dörren som stängdes igen bakom henne. Snart åkte vi, alldeles för snart. Vad skulle jag säga?

 

3+ kommentarer för nästa? :)

(Ps. Ni har väll sett att jag bytt design och fixat header?)

Det var varmt. Solen lös stark över landskapet och landet visade sig från sin bästa sida. Jag tittade ut och såg husen flyga förbi. Jag satt där och följde vägen utan att veta vart den ledde mig. Solen reflekterade Zayns profil i det klara glaset på fönsterrutan. 

"How many minutes?" jag tittade in i hans ögon.

"Until we get there? About zero."

Jag kände hur bilen svängde av från vägen ock långsamt sänkte farten. Jag tittade ut igen.
 Bredvid höjde sig en resturang. Det var inte ens mörkt ute men marschaller lös upp alla hörn av den lilla restaurangen jag aldrig sett förut. Den var fin.

Zayn klev ur bilen. Schaffören höll redan på med att plocka ut min rullstol från bagaget. När han vecklat ut den tog Zayn över och rullade fram till min sida av bilen och öppnade dörren. Jag var så van vid att dom som brukade hämta min rullstol gjort det alldeles för många gånger och visste hur den skulle stå för att jag skulle kunna hoppa över att jag var på väg att hoppa över när jag insåg att den stod för långt bort. Jag tappade greppet kände hur jag föll ut ur bilen utan något att stoppa fallet med. Jag slöt ögonen som om jag väntade på att marken och smärtan skulle komma. Men det gjorde den inte.

Jag öppnade ögonen igen och insåg att Zayn höll mig i sina armar. Han lyfte upp mig och jag drog mig in i bilen igen. Jag kände hur jag blev knallröd i ansiktet. Jag vågade knappt titta upp på Zayn och möta hans blick. Snyggt gjort, Zarah. Utan att titta upp drog jag noggrant till mig rullstolen och hoppade över till den. Rodnaden vägrade ge sig.

"I'm so sorry. How are you?" jag kände hur han tittade på mig men jag vågade inte titta upp. Zarah din mes.

"I'm fine." fick jag ur mig. Och det var jag, mer än okej.

I hans skugga såg jag hur han nervöst drog fingrarna genom håret. Så tittade jag upp, mötte hans blick. Han var orolig. Rodnaden som tyckts sjunka för en stund blossade upp på mina kinder igen.

"Bescause you saved me." Jag hörde mig själv säga det, jag sa det. Jag kanske inte var så mesig ändå.

Ett stort leende fyllde Zayns läppar och visst rodnade han lite?

Marschallerna fladdrade i solens ljus.

Restaurangen var nästan tom och dom få människor som satt kring borden tycktes inte bry sig om vem som satt bara några meter ifrån. Det var ganska mörkt inne restaurangen och åtaliga ljus lös försiktigt upp salen. Lågan från ljuset på vårat bord lös upp hans ansikte och fick den blonda slingan i hans lugg att färgas till guld.

Tiden kastade sig fram och snart berättade Zayn att bilen kom om några minuter. Efter att ha betalat notan tog vi oss ut.

Solen hade långsamt börjat sänka sig. Det var fortfarande ljust ute men marshallernas lågor berättade att det börjat mörkna. Zayn tittade på mig.

"I had a really good time." hans ord värmde hela mig.

"I did too. Thank you." 

Hans ögon glänste och jag såg på honom hur han ville något, något som han inte fick fram. Han la försiktigt sin hand på min. Han fick luta sig framåt för att nå. Jag ville resa mig upp. Stå framför honom, nära. Men jag satt där jag satt, i min dumma rullstol. Hjärtat började slå snabbare. Sekunderna stannade för en stund. Han böjde sig försiktigt ner tills han var i höjd med mig. Han lutade sig närmre. Jag kände hans andetag mot mina kinder. Hans doft fyllde hela mig. Doft av svag parfym, nytvättade kläder och hud. Varm hud. Han kom närmre. Mitt hjärta slog ännu snabbare, snabbare och snabbare.

Millimetrarna mellan vära ansikten suddades ut. Han särade försiktigt på sina läppar och kysste mig. En blixt sköts igenom. Alla dom miljontals fjärilar som bosatt sig i min mage kokade inom mig. Jag blev varmare, hela jag sköts mot solen.

Långsamt lämnade hans läppar mina igen. Hans ögon glittrade och jag rodnade som aldrig förr. Men nu gjorde det inget.

Bilen som innan släppt av oss rullade försiktigt fram. Zayn reste sig upp.

Jag hoppade in i bilen igen, Zayn höll upp dörren och schaffören tog emot min rullstol. Han hoppade in i förarsätet. Zayn stod kvar. Jag kunde inte hjälpa det, allt jag tänkte på var hans läppar. Hans varma läppar mot mina.

Plötsligt knastrade till runt husknuten och några personer med stora kameror kom fram runt hörnet. Paparazzis.

Zayn slog igen dörren och försvann snabbt runt bilen och in på en halv sekund. Jag blev rädd. Schaffören pressade på gasen och vi lämnade meden otrolig fart restaurangen bakom oss. Papparazzis från olika håll sprang efter en stund med kamerorna i högsta hugg efter bilen innan dom gav upp och stannade. Pulsen dunkade i mina ådror. På en sekund hade allt växlats om och vi försvann längs den stora vägen. Jag hade helt glömt bort det. Att det var Zayn, att media borde ligga och lura i varje hörna. Nej, dom hann inte. Den stora bilen sudade fram längs vägen. Zayn la försiktigt sin hand på min som att han skämdes över att jag blivit rädd. Men det var lugnt. Kyssen satt återigen som fast klistrad i hjärnan på mig. Jag spelade upp den om och om igen i mitt huvud. Ville skruva tillbaka tiden. Det där hände nyss.

 

Jag satt i köket. Mamma satt mitt emot med sitt morgonkaffe medans pappa hämtade tidningen. Det bubblad inom mig. Det första jag gjort när jag kommit hem var att ringa Moa. Vi pratade i nästan en timme och jag höll på att spricka när jag berättade för henne, berättade att Zayn kysst mig. Nu satt jag tyst. Egentligen ville jag berätta. Men nej, inte nu, inte så. Det här var något speciellt, det visste jag. Så jag förblev tyst. Knäpptyst.

Pappa slängde upp dörren. Med skorna på stampade han in i köket. Han slängde tidningen på bordet.

"Zarah, kan du berätta vad in i självaste det här är?!" orden flög ur honom, han fick hålla sig för att inte svära.

På borden låg dagens tidning, med framsidan uppe. "Den brittiske pojkbandsstjärnan testar Svenska läppar." stod med stora bokstäver. En stor bild täckte nästan hela framsidan. Det var jag, jag och Zayn.

 

Nu får ni allt kommentera! 4 kommentarer är den väl värd, eller? :)

 

 Jag vaknade. Det var söndag morgon och solen strök sig fram över staden. Det var inte vilken söndag som helst, denna söndagen skulle hon på dejt. Med Zayn. Hon, lilla rullstols Zarah skulle på dejt, med Zayn.

Hon sträckte sig efter mobilen som väntade på nattduksbordet där hon lagt den kvällen innan. Moa, måste ringa Moa. Måste berätta. Telefonen ringde till Moa som svarade snabbt.

"Moa, du kommer inte vilja tro mig, men Zayn bjöd ut mig igår."

Jag var rädd för att hon skulle bli ledsen. Jag visste hur mycket Zayn och dom andra killarna betydde för henne. Så många gånger hon har berättat om när hon drömde att hon gifte sig med en av dom eller hur någon annan av dom skrivit en låt till bara henne där han berättade hur mycket han älskade henne. Hur alla fem frågade om hon ville vara med i deras nya musikvideo. Alla dom gånger hon kommit springande och knackat sönder dörren för att berätta att dom släppt en ny låt för att sedan spela upp videon i HD och helskärm och sjunga med till varje ton. Alla dom otaliga sms hon skickat för att berätta att någon av killarna bytat ikon på twitter. Nu satt jag här och om några timmar hämtade Zayn upp mig. Egentligen skulle det inte vara konstigt om hon blev ledsen eller sur. Hon hade ju så länge gett så mycket av sin tid åt dom, spenderat så många långa nätter uppe för att titta på en twitcam. Jag hade bara stått vid sidan om. Jag applåderade men slänge inte in mitt hjärta. Jag gillade ju dom bara, dom var ju bara bra. För henne var dom allt. Vilken vän. Även om det inte skulle förvåna mig hoppades jag på att höra hennes ivriga röst svara mig i telefonen.
Det blev tyst en stund.

"Det är ju skit kul Zarah!" en sten lyfte från mitt bröst.

Hon var glad och det var äkta. Det visste jag. Jag har känt henne alldeles för länge för att ens på telefonen skåda genom fasader. Hon var glad, på riktigt.

"Du är den grymmaste vännen i hela världen Moa, det vet du va?"

"Jag vet." svarade hon kort och fnissade där borta på andra sidan linjen.

"Du fjomp," fortsatte hon, "behöver du en stylist eller något? Jag menar du kan inte komma i trasor när självaste Mr. Malik plockar upp dig på gatan!" hon skrattade, jag med.

"Kom din skrutt, kalla dig vad du vill, jag vill ändå att du är här." det kändes som hon log.

"Jag kommer on en kvart. See you!" hon la på innan jag hann säga hej då jag med.

Jag drog på mig ett par mjukisbyxor, tog mig över i rullstolen och rullade ut till köket. Både mamma och pappa satt med varsin kopp kaffe en del var av morgonens tidning vid köksbordet. Precis som vanligt.

"Godmorgon sömntuta." pappa tittade upp på mig innan han fortsatte tidningen.

Så påmindes jag, jag hade inte sagt något till dom. Jag kunde lika gärna strunta i att berätta, egentligen. Jag är ju 16 år, kom igen. Mamma och pappa ska ändå bort klockan 5, då är dom borta när Zayn kommer och dom lär inte vara tillbaka innan mig. Nej. Jag ska berätta. Eller nej, kanske sen. Jag satt tyst.

Jag tog en macka och lämnade senare köket, utan att ha berättat. Då knackade Moa på dörren. Efter tre enkla knackningar, som hon tyckte var tillräckligt, öppnade hon själv och stegade in i hallen.

"Hej!" ropade hon.

"Men hej Moa!" hördes det från köket, "Jag visste inte att du skulle komma."

"Nä, Zarah ska..." jag viftade med händerna i protest och la ett finger mot munnen.

"Jag har inte berättat!" väste jag.

"...något skolgrejs tror jag det va." fyllde hon i allt för många sekunder efter.

Men mamma tycktes acceptera det och snart låste jag och Moa in oss på mitt rum och jag berättade allt som hänt i minsta detalj. Timmarna flög iväg och plötsligt knackade mamma på dörren.

"Vi sticker nu. Ska du sova här Moa?"

"Ehm, nej." svarade Moa snabbt.

"Okej, men hade det så bra tjejer." jag hörde mammas steg hur hon lämnade min dörr och några minuter senare var jag och Moa själva i huset.

"Zarah! Nu ska vi fixa till dig!" Moa slet upp min översta byrålåda där hon visste jag hade mina tröjor och linnen. Hon drog upp en röd skjorta och ett vitt linne.

"Nej." sa hon tyst för sig själv och fortsatte rota.

"Inget överdrivet nu Moa."

Jag satt kvar i rullstolen i mina mjukisbyxor och tittade på medans Moa vände upp och ner på alla kläder jag ägde. Om en timme, då hämtade han upp mig.

 

 

Jag drog fingrar genom håret som just idag inte tycktes bli som jag ville.

Efter att jag berättat för Niall igår visste dom andra några minuter senare och nu satt alla fyra och tittade på mig där jag stod framför spegeln. Jag kände mig som när jag var liten. När jag var den första bland mina kompisar att bjuda ut en tjej på dejt och dom var lika nervösa och spända som jag. Jag log för mig själv, snurrade runt.

"How do i look?"

"Amazayn!" svarade dom i kör och Louis gjorde tummen upp.

"Boy you're nervous!" Harry tittade på mig med ett lurigt leende på läpparna.

"Good luck Zayn. Now hurry up, you don't want to be late!" Liam reste sig upp och pekade på klockan.

Efter en gruppkram satt jag i bilen och såg husen utanför sträcka sig mot himlen medans schaffören knappade in adressen på sin GPS.

Bilen rullade sin väg. Jag insåg hur nervös jag faktiskt var. Hus och lägenheter rullade förbi. Stora som små.

En liten minut innan lovad tid stannade schaffören vid ett vitt hus med ramp uppför trappan.

"Right in time."

Jag knäppte av bältet för att kliva ut bilen när ytterdörren öppnades. Just då insåg jag att jag inte frågat efter hennes namn, att jag inte visste vad hon hette.
Jag klev ur bilen och mötte hennes blick. Hennes klara ögon lyste tillbaka mot mig och skickade en stöt genom kroppen.

Hon var så vacker. Hon hade ett silverhalband runt halsen och i öronen satt små pärlor. Hela hon glänste.

Hon vände sig om. Vinkade till sin kompis som stod kvar i dörröppningen och gjorde tummen upp.

"Hi." hon log. Hela jag blev varm.

Jag öppnade dörren. Hon rullade fram rullstolen och hoppade smidigt in i bilen.

"You've done that before."
"I have." hon tittade upp på mig och våra blickar möttes ännu en gång. Hon pekade på en knapp på rullstolen.

Jag skyndade mig med att lägga in den i kofferten och hoppade in i bilen på andra sidan.

Bilen startade och hon vinkade ännu en gång till sin vän som snart försvann bakom hörnet.

"So, when are you going to tell where were going?" hon snurrade på berlocken på sitt halsband.

"You will see! You want do know don't you?" jag tittade på henne. Hon log brett.
 Jag såg hur hon försökte hålla sig, tillslut sprack. Det hon började skrattade. Ett skratt som värmde kroppen och jag skrattade jag med. Snart framme.

 

4-5+ kommentarer? Eller vad tycker ni? :)

 

Den ljusa dagen hade slagit över till kväll. Solen sjönk sakta ner bakom horisonten. Himlen hade färgats orange och molnen tycktes lila. Vilken vacker kväll.

Jag låg i den stora soffan på mitt hotellrum med mobilen i handen. Jag släppte inte blicken från den. Borde hon inte ringa snart? Jag såg klockan trögt byta siffror och hur tiden långsamt fortsatte gå. Det var knäpptyst. Plötsligt slogs dörren upp och in trillade ett blont leende.

"Zayn! My friend, what are you doing?" Niall slog sig ner i fåtöljen mitt emot.

"Schh! Im waiting."  jag satte mig upp, med telefonen i fortsatt full uppsikt.

"Dude, what's going on?" Niall tittade nyfiket på min mobil. "A phonecall? That's so fun! Who?" han drog fåtöljen närmare soffan som om det fanns någon risk att han missade någon viktig detalj annars.

"Just a girl i met backstage after the concert."

"Just a girl? Zayn come on! You gave her you're number!" Niall hoppade ännu närmre och la sin hand på min axel. "Tell me brother! Like did she work there or what?"

"No, she was there with her friend, to see us on stage."

"You mean like a fan? Directioner?" Niall gjorde allt för att trycka orden ur mig.

"I don't know, maybe."

"Maybe? Zayn, really? Ofcourse she was! She most have been. I mean why would she go there if she didn't like us?" 

Niall skrattade till, jag kunde inte hålle mig längre. Ett brett leende bröt min seriösa min och mitt försök till att verka lugn.

Niall puttade till mig i sidan och skrattade, sådär som bara Niall kan.

"Zayn Malik, met a fan, fell inlove immediately." han lutade sig tillbaka i fåtöljen.

"I'm not inlove, i've just met her once!"

"But she was really special and you felt something for her when you first saw her?" Niall tittade upp på mig och väntade lugnt på mitt svar. Hans iver hade lugnat ner sig men man såg i hans ögon hur han fortfarande tyckte det var lika spännande.

"Yes, she truly was. And yes, i did."

"Yes! High five bro!" Niall slängde sig upp ur fåtöljen och höjde sin hand och slog den i min. På en sekund var han lika uppe i varv igen. Då ringde telefonen. Vi båda ryckte till.

 

Jag hade krypit upp i min säng och såg hur signalerna sökte sig fram till numret jag nyss slagit in, Zayns nummer. Jag var nervös, för nervös. Det var ju bara ett telefonsamtal? Så slutade mobilen pipa och samtalstiden startade på displayen. Jag la snabbt telefonen mot örat.

"Hello."

"Hi." hans röst i telefonen fick hjärtat att hoppa till. Han svarade, mig.

"I was afraid you wouldn't call. That you lost the number or something."

Ensam i mitt rum, med nogrant låst dörr kom jag på mig själv med att rodna.

"I'm so sorry. Ate dinner with some friends to dad, it took much longer than i thought it would."

"You don't need to be sorry, you couldn't know."

Jag log för mig själv och mina kinder färgades till ännu starkare rosa. Hans ord hängde i luften. Allting var knäpptyst, det enda som hördes var hans varma röst i telefonen.

"I know it's to soon but i only have some few days left in Sweden before i get back. As we only met one time and that was for five minutes i know it may sound stupid." han tog paus. "But i felt something, my heart just needed those few minutes to beat a littlebit faster for you." jag hörde hur han tog ett djupt andetag, "Do you want to go on a date with me?" för några få sekunderna blev allting tyst och stilla. Jag upprepade orden i huvudet för att bli säker på att jag inte hört fel. Jo, han hade frågat. Han ville ta ut mig på en dejt. Orden stakade sig i munnen. Sekunderna tickade mig i nacken. Jag visste svaret, det var självklart. Men tungan vägrade berätta. Jag andades in, skakade ur nervositeten ur huvudet och svarade äntligen.

"I would love to." på andra sidan hördes en lättad suck som ännu en gång fick mig att rodna.

"What about tomorrow? Let's say 6 'o'clock Swedish time?" det var som han läst mina tankar, imorgon var perfekt.

"That's perfect." jag log igen, det var svårt att göra något annat.

"I'll pick you up. Just text me your adress tomorrow morning."

"Where will we go?"

"That's a secret." jag kunde känna hans leende i ryggen. För visst log han med? "See you tomorrow. I can't wait to meet you again."

Jag log ännu bredare och rodnade ännu mer och var faktiskt ganska glad att han för tillfället inte var här och såg mitt fåniga leende.

"I can't wait either."

"Good bye, i'm already counting the hours."

"Good bye." jag ville inte säga det, hej då, ville inte lägga på. Ville höra hans röst bara lite mer.

Jag la telefonen tillbaka på nattduksbordet. Solen hade försvunnit och hälsat natten välkommen.

Imorgon måste jag ringa Moa och berätta. Jag hoppas hon blir glad, min kära vän. Sen måste jag berätta för mina föräldrar. Åh nej, mina föräldrar. Jag hade glömt bort dom helt...

 

4/5+ kommentarer för nästa? :)

Hon tittade upp på mig. Ljusa ögon och ett varmt leende mötte mig.
"I'm so sorry." jag la nervöst handen bakom huvudet.
"It's okay. I'm fine." hon rätade upp sig drog en ljusbrun hårlock bakom örat. Det blev tyst, pinsamt tyst. Jag hade lika gärna kunnat gå min väg, men något fick mig att stanna. Jag sökte något att säga, men förblev tyst.
Hon såg tyst på mig. Hennes klara ögon berättade något. Hennes blick var stark, men trygg.



Han rättade till sin röd-vita jacka. Hans ögon var precis lika vackra som Moa berättat. Mörka, men kristallklara. Hon var fastlåst i hans ögon. Ingen gjorde någonting. Moa stod stum bakom henne. Sekunderna hasade sig fram. Plötsligt sträckte Moa fram sin ena arm.
"Could i get your..." Vi båda var nog glada att något bröt den pinsamma tystnaden. För Zayn drog snabbt upp en penna ur bakfickan och blrjade skriva sin aoutograf på Moas tunna arm.

När han var klar satte han tillbaka korken och rullade nervöst på pennan.
"Me to?" jag sträckte fram min arm. Han log mot mig och skrev sin autograf ännu en gång. Jag tittade på hans tatuerade arm och mikrofonen som löpte längs den. När han la sin andra hand som stöd under min arm för att stödja upp den när han skrev sköts en varm stöt igenom kroppen. Så löjligt, skärp dig Zarah. Du kommer aldrig träffa honom igen, han glömmer snart bort dig igen och skriver sin autograf på någon annans arm. Han satte på korken ännu en gång och fortsatte snurra på pennan mellan sina fingrar. Han fortsatte snurra på den, utan att stoppa ner den i fickan igen. Han rörde sig långsamt åt sidan.
"Hope you enjoyed the show." han fumlade med orden, "Bye."
Han gick sin väg. Jag satt och följde med blicken hur hans ryggtavla lämnade platsen den nyss varit på. Plötsligt stannade hans steg och han snurrade runt.
"Strange question, but can i get your number?" kastade han ur sig. Det tog ett tag innan jag förstod vad han nyss sagt. Delvis för att jag inte vågade tro på att något sånt någonsin skulle hända och delvis för att han sa det så snabbt att orden flöt ihop med varandra.
"Of course she wants!" slängde Moa ut.
Han tittade frågande på mig med ostadig blick. Han rodnade.
"Sure." sa jag och insåg att jag rodnade nog med.
Han drog upp ett litet pappersark ur sin jackficka.
"Always good to have." han log igen och skrev snabbt sitt nummer på lappen och sträckte över den till mig.
"Call me." så försvann han igen. Lika snabbt son han kom.
Hans ögon och leendet han gav mig innan han gick satt som fastklistrade i huvudet på mig, ändå fick jag gång på gång övertyga mig själv om att det faktiskt hänt.
"Jag fattar inte att det där precis hände!" sa Moa innan hon rullade ut mig genom ännu en dörr och ut på parkeringen. Jag höll hårt i lappen, rädd för att vinden skulle ta den ifrån mig. Att en liten, liten lapp på en så kort stund plötsligt kunde betyda så mycket. En liten lapp mad tio enkla siffror på. Tio siffror, ibland helt värdelöst. Men inte nu, för det var ordningen på siffrorna som gav dom sitt värde. Att dom var i just den ordningen och ledde till just den telefonen, där just han skulle svara, Zayn. Det var det som fick henne att hålla lappen hårt, ordningen på siffrorna som skrivits på.
Pappa stod som lovat och väntade på oss ute på parkeringen.
"Värst vad ni verkar glada, låt mig gissa, det var grymt?" han viftade på armarna i försök att härma Moas ryck när något varit riktigt kul.
"Vad är det där för något?" han pekade på min lapp och gjorde bagageluckan redo för min klumpiga rullstol.
"Inget." hastade jag ur mig och hoppade in i bilen. Moa satt snart i andra baksätet och tittade snett på mig.
"Varför säger du inget?" väste hon.
"Varför inte? Jag brukar väll inte flöjta om varje gång jag fått en killes nummer?"
"Zarah, det här är Zayn!" Moa tittade på mig som om jag var helt och totalt korkad.
"Så bara för att han är känd så är det något alldeles extra?"
"Nej okej." svarade Moa kort.
"Men jo, lite. Åhh, din gris! Varför ska du alltid vara så förnuftig?" Moa puttade till mig i sidan med sina smala fingrar.

Det blev tyst en stund.
"Okej, lite då." svarade jag och vi båda brast ut i skratt.
"Vad är så roligt nu då?" pappa kom in i bilen och satte sig vid ratten.
Jag och Moa fortsatte skratta. Tårarna rann och hade inte rutorna varit uppe hade nog hela parkeringen hört vårt sjuka skratt.
"Okej, små barn. Då kör vi då." bilen rullade ut från sin plats och lämnade den gråa parkeringen bakom sig. Solen sken, himlen var blå och lappen vilade tryggt i min hand. Vilken dag.

 

4+ kommentarer för nästa kapitel! :)

Solen sken och morgonen var tidig. Harry la sin hand på min axel.
"What's on you're mind Zayn?"
"Just tired."
"Up all night?" Harry skrattade lätt och lutade sig tillbaka. Utanför strök sig molnen runt solstrålarna och himlen var ljust blå.
"No. Just could'nt fall asleep for some reason." jag log och klappade Harry på axeln. Jag tittade ut genom fönstret, snart landade planet.

Sverige. Vi hade varit där mer än en gång förut och spelat in. Nu var det konsert. Det var en varm dag. Flygplatsen hade fyllts på folk som tryckte sig fram för att komma närmare. Jag gick bakom Louis och höll mina händer vid min egen kropp tills dom öppnade en dörr och vi kunde smita in med fansen tryckande i ryggen. Jag vände mig om och sträckte upp en hand i luften. Ett högre skrik bröt ut innan dörren stängdes bakom oss och dom många rösterna dämpades ner och långsamt försvann bakom oss när vi gick fram längs gången.
Vi kom ut på flygplatsens parkering där en stor bil stod och väntade. Vi hoppade in i bilen där alla fansens redan omplacerat sig och tryckte sig fram från alla håll och kanter. En tjej med mörkt hår la sin hand mot rutan när bilen startade. Niall som satt närmast fönstret la sin hand mot hennes på andra sidan rutan och log mot henne innan bilen körde sin väg. Några tjejer sprang desperat efter bilen och jag lyfte handen för att vinka till dom. Harry satte ihop sina händer och formade ett hjärta med sina fingrar. Tjejerna stannade och lyfte upp sina händer för att göra likadant. Bilen körde sin väg och avståndet mellan tjejerna och bilen blev större och större tills man bara kunde tyda att deras händer var höjde i luften som ett hjärta.
"How i wish i just could spend some time with every single one of them." Harry lutade sig tillbaka och tittade ut genom den tonade rutan där solen försökte trycka sig igenom.
Liam drog upp huvan på sin tröja över öronen och slöt ögonen. Det var en vacker dag.

Moa drog borsten genom håret och snurrade runt framför spegeln.
"Jag kan inte fatta att detta faktiskt händer! Zarah du är den finaste vännen i världen" hon snurrade ett varm på min rullstol och vi båda brast ut i skratt.
"Borsta mitt hår nu toker!" jag drog ut hårtotten och Moa började borsta mitt hår.
Tiden rann sin väg och nervösa och taggade satt vi i baksätena på pappas röda bil medan han la in min rullstol i bagaget. Han slog igen bakluckan och satte sig snart i förarsätet.
"Redo tjejer?" han startade bilen och rullade ut på vägen.
"Mera taggade än någonsin!" utbrast Moa och pappa skrattade åt vår udda dans hela vägen till globen.
Den 20 minuter långa resan till globen tycktes vara över på en halv sekund och Moa rullade fram mig över den gigantiska parkeringen. Pappa gick bredvid och snurrade otåligt bilnycklar runt sitt finger.
Inne i globen var det svalt trots att ingången var fyllt av människor i alla dess olika stil och skyltar viftandes i luften. Vi ställde oss i den långa kön som ringlade sig fram från alla håll och kanter. Den gick otroligt långsamt och tiden segade sig fram mer än någonsin. Moa satte sig ner i mitt knä.
"Du har iallafall en stol att sitta i."

Jag reste mig upp från den bekväma stolen och lämnade den stora speglen och bordet fullproppat med smink och hårprodukter bakom mig.
Louis la en varm hand på min rygg.
"Ready?"
"I was born ready!" jag puttade till honom lätt i sidan och vi började skratta båda två. En kort tjej med hästsvans och headset kom fram.
"Alright boys, let's go this way." alla fem följde efter henne fram till scenens baksida. Från olika håll kom några personer med ljudapparater och satte vant fast dom på oss. En man från ingenstans ropade plötsligt.
"Ten minutes left!" jag rättade som på rutin till kläderna och sträckte mig efter ett plastglas med vatten som stod på ett litet bord bredvid oss.
Videon med nedräkningen startades på den stora scenen och ett högljutt skrik ekade genom globens väggar.
"10, 9, 8,...3, 2, 1!"
Vi sprang upp på scenen. Flera tusentals fans skrek för full hals och hela stället fylldes med ljud. Musiken sattes igång och vi började sjunga.
På en upphöjd plattform inte så långt ifrån scenen satt en tjej i rullstol en till tjej jag antar var hennes kompis. En ordningsvakt stod vid uppgången till plattformen där fans förgäves försökte komma upp.

"Jag älskar det här!" skrek Moa och snurrade runt min rullstol ännu ett varv.
"Det är grymt!" jag log och rullade rullstolen närmare det låga staketet som omringade plattformen.
Tiden går snabbt när man har kul och tömdes lokalen motvilligt på folk.
Ordningsvakten öppnade grinden och Moa rullade ut mig på rampen som sakta sänkte sig ner. Ljudet ekade i öronen.
Trots att dom flesta redan lämnat var det trångt att ta sig fram med den klumpiga rullstolen. Vakten som stått med oss uppe på plattformen pekade mot en annan utgång nära scenen.
"Kom här, det är nog lättare att ta sig ut detta hållet."
Han öppnade en stor svart dörr med skylten "Endast Medverkande" och lyfte undan att mörkt skynke som hängde precis framför. Vi var backstage. Några människor med "Crew" jackor strök runt, pratandes i headset och med diverse papper och pärmar i famnen. Det var ganska mörkt och dom uppsatta lampor som stod utspridda gav bara ljus åt en liten fläck. Plötsligt kom någon springande och slog i rullstolens hjul.
"Oh, i'm sorry! What am i doing? I'm so sorry, i didn't meant to run inte to you're chair!" Zarah tittade upp och mötte två vackra, mörka ögon, det var Zayn.

 

Endast 3 kommentarer för nästa kapitel! ;)

Det är fredag eftermiddag och taxichauffören sänker ner rampen till taxin och Zarah rullar vant ner.
"Tack." säger hon då han sträcker över hennes skolväska. Hon placerar den i knät.
"Ingen orsak, ha en trevlig helg.
"Tack, detsamma."
Mannen kliver in i taxin igen och medans den stora bilen med den stora "skolskjuts" skylten åker iväg längs gatan som alla andra vardagar. Zarah snurrar runt med rullstolen och rullar in i trädgården, upp för rampen och in i huset.
"Hej!" ropar hon samtidigt som hon stänger dörren bakom sig.
"Hej, vännen!" hennes mamma kommer ut ur köket.
"Hur har det varit i skolan idag?"
"Bra, det är rätt tufft nu, mycket att göra, men det går bra. Jag är så fruktansvärt trött bara!" svarar Zarah och slänger väskan på skostället.
"Kan förstå det. Jag tyckte också det var tufft i 9:an!"

-Zarah är 16 år och går sitt sista året på högstadiet. Hon var 7 år när hon började förskoleklass. Efter olyckan som satte Zarah i rullstol bestämde Zarahs föräldrar att låta henne få ett extra år på sig att lära sig om sitt nya liv.-

Zarah rullar in i köket efter sin mamma. Hennes pappa sitter vid köksbordet med dagens tidning. Resten av posten ligger slängd på bordet. Hon rullar fram till bordet och låser fast hjulen.
"Hej pappa." hon sträcker sig fram efter posten och drar den mot sig för att se om där finns något intressant.
"Hej mitt hjärta, läget?" hennes pappa stänger tidningen och tittar listigt upp på henne.
"Det är bra. Vad är det?" svarar hon och skrattar åt sin pappas udda leende.
"Nej, inget." han slår upp tidningen igen.
Hon rotar igenom högen av post. Reklam, räkningar, ett vykort från Italien. Hon är på väg att putta tillbaka högen när hon ser ett brev. "Till Zarah" står det på. Inget efternamn, ingen avsändare.
"Öppna det!" hennes mamma sätter sig på en stol mittemot.
Zarah sliter upp det konstiga brevet och ut trillar två biljetter, One Direction - Concert, Stockholm, Sweden.
"Till dig och Moa, nu kan ni också gå!" hennes mamma ler stort mot henne.
"Det var inte lätt att hitta platser anpassade för rullstol, men med lite kontakter så." hennes pappa lägger en varm hand på hennes axel.
"Kul va?"
Zarah bara tittar stumt på biljetterna. Egentligen vill hon. Egentligen hade det varit jättekul, hon vet att det är Moas dröm. Även om hon inte var så galen i killarna som Moa hade hon alltid gillat energiknippena i One Direction. Dessutom ska alla hennes kompisar dit.
Hon och Moa var dom enda som saknades. Det hade egentligen varit riktigt kul, men hon orkar inte.

Zarah ringer upp Moa.
Moa: "OMG! Har du sett biljetterna? Grymt va, jag vet inte vad jag ska ta mig till, fy va kul det kommer bli Zarah! One Direction, och jag ska dit..."
Zarah: "Moa, jag vet inte om jag orkar. Jag vet, jag är en usel vän. Men det är så galet mycket nu i skolan och massor med grejs på sjukhuset och det hade varit jättekul, men jag vet inte om jag orkar. Förlåt mig Moa."
Moa: "Åh. Zarah, det är okej. Jag förstår."
Zarah: "Jag är verkilgen jätteledsen Moa, men det är tufft. Jag ska tänka på saken till imorgon, jag lovar. Men just nu är jag bar alldeles för trött. Jag är så ledsen Moa, förlåt mig."
Moa: Snälla Zarah, det är okej. Det är tråkigt, men jag vet att du har det tufft. Jag hoppas du blir bättre. Vi ses i skolan på måndag."
Zarah: "Du är en underbar vän Moa, förlåt ännu en gång. Vi ses."
Dom lägger på.
Fredag kvällen segar sig fram. Zarah stirrar på ett urtråkigt tv-program tillsammans med sin mamma medan hennes pappa sitter vid datorn. Det enda hon tänker på är Moa, hur besviken hon lät. Hur ledsen hon faktiskt blev och hur hon försökte dölja det för hennes skull.
Hon går och lägger sig, klockan är alldeles för lite för en fredagskväll, men hon somnar direkt.

Zarah reser sig hastigt upp ur sängen. Hon slänger en blick på klockan, 09.13. Hon kastar sig över sin mobil och ringer snabbt upp Moa. Vad har hon hållt på med, hur har kunnat va så självisk? Klart att hon och Moa ska på One Direction konsert!

I telefonen.
Zarah: "Hej Moa, det är jag! Klart vi ska åka!"

Kort kapitel denna gången, 2 kommentarer för nästa!

Zarah har sedan hon var fyra år gammal suttit i rollstol efter en bilolycka som orsakade förlamning i båda benen. Livet är tufft för Zarah men hon kämpar och ända sedan första natten hon gick och la sig med rollstolen brevid sängen har hennes pappa berättat för henne saker, bra saker som faktiskt skulle kunna hända.

"Tänk dig, att du hittar din prins och han är så stark att när ni gifter er i ett glittrande bröllop bär han dig fram till altaret."

 

- Hon öppnar brevet och ut trillar två biljetter till One Directions konsert i Sverige. Alla hennes kompisar ska dit. Egentligen vore det kul, men hon orkar inte.

 

(Kommentera gärna.)