"Yepp."

"Its good."

"Yepp." han stöttar upp sig själv genom att luta ena armbågen mot bordskanten, "It acctually is."

Jag nickar med. Vi båda vet att Savan inte var helt ute och cyklade när han sa att September Square var något att hålla ögonen på. Men dom har släppt en enda singel, folk vet fortfarande knappt vem dom är och fortfarande är dom bara några i mängden. Unga och ovana.

Som om Louis hört mina tankar öppnar han munnen, "But they are young and unused."

Han tar en paus och drar fingrarna genom sin lugg. Han blickar ut över rummet och lutar sig tillbaka, "Just like us."

Han har rätt, till hundra procent. Dom var på början av vägen, precis som vi varit för tre år sedan och det vet vi ju hur det gick. Vi väckte upp något som folk trodde var dött och entrade världsarenorna som världens största pojkband. Vi står fortfarande där. Ingen når oss, för ingen har nått oss.

Jag nära på suckar åt mina egna tankar. Vilka som helst kan nå oss, och särskilt nu när våra låtskrivare har brist på ideér och vi själva behöver vila upp oss. Låt oss hoppas att September Square inte är eller har något speciellt.

Jag lägger min hand mot pannan, nej Zayn. Ibland blir man bra egotrippad i denna världen, hoppas åtminstonde att dom är hygglo och äkta killar.

 

 

Jag biter mig lätt i underläppen och tänker på hur jag ska få mamma att ge mig det jag vill ha.

"Could you please borrow me money for the concert? I really want to go."

"You've been to so many One Direction concerts Liz, and I've been paying all of 'em." hon sätter armarna i kors och lutar sig mot diskbänken, trots allt är hon fortfarande grymt dålig på att låta bestämd.

"It's not a One Direction concert." säger jag skyldigt.

"Oh," svarar hon och jag ser hur det rycker i ena mungipan på henne, "I thought it was just One Direction and always One Direction, dot." retas är hon dock bra på.

"Well it is. But it's just a concert and I wanted to go there, you know. I'm bored." virvlar jag ur mig.

"If you're trying to make me pay for you I don't think that's the best way of explaining why."

"Mother!" utbryter jag och reser mig upp ur stolen så hastigt att mitt oborstade hår slängs huller om buller över mina axlar.

Hon står tyst en kort stund och tittar på mig, "Okay, then." suckar hon och jag kastar mina armar om henne.

"Thank you so much mum! You're great!"

"I better be after everything I've been giving to you." hon skakar på huvudet och ler.

 

När jag hämtat ut biljetten och går min väg hem längs det lilla torget känns det konstigt. Jag gömmer undan biljetten under min stora munkjacka som om dom vore smuglar gods. Dom ligger bättre där övertygar jag mig själv och svänger till höger in mot mitt kvarter. Det hade inte varit någon kö till biljetterna och när jag stod där ensam var iprincip alla platser lediga. Jag fnös för mig själv när minnen från biljett köpen till min första One Direction konsert poppade upp i mitt huvud. Ett ord, kaos.

 

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel fyra. Är det någon som läser? Fick ingen kommentar på förra kapitlet.

Om ni inte tycker September Square verkar bra är du ju faktiskt bättre om jag avslutar denna och klurar på någon annan som faller er mer i smaken, har faktiskt en liten idé.

Så vad säger ni? Kommentera gärna så jag får veta. :)

 

Jag slår på radion och sänker genast ljudet då den klassiska jazz låten som spelas skriker i mina kräsna pop öron. Jag stannar till vid ett stoppljus och blickar ut över gatan som löper fram bredvid mig. Solen steker och en kvinna i trettioårs åldern plockar upp ett par stora solglasögon ur sin handväska i skinn. En gammal tant sitter och vilar upp sig på en nerklottrad bänk. Hennes tunna gråa hår sticker ut under den beiga solhatten och dom svarta lackskorna blänker i solen.

Låten tar sitt slut och jag skruvar upp volymen något för att höra vad som kommer näst. 

Låten hinner knappt starta innan jag känner igen trumkompet och skruvar upp volymen till max. Dom ljuva stämmorna värmer mina öron även om jag hört låten oräkneliga gånger och kan den baklänges, i sömnen. Högt och tydligt sjunger jag med i raderna, "Don't need make up, to cover up." Mina fingrar trummar med i takten och hade det inte varit för att mina fötter tvunget måste hålla koll på pedalerna hade dom också ryckts med, "Baby you light up my world like nobody else." jag fortsätter sjunga med till låtens sista ton och radiorösten börjar prata igen.

Jag känner inte igen namnet och just bara för att höra hur dåliga dom är jämfört med One Direction låter jag låten pumpa i högtalarna. Vid en korsning svänger jag höger och tar mig in på dom lite större vägarna. Jag trycker ner gaspedalen och låtens intro löper in i den första versen.

 

'Starry sky, hands up high.

Stämman är mjuk och tonsäker. Orden är fjätterlätta och smälter in i kompet. Mitt huvud följer nätt med i den lugna rytmen och jag skäms nästan av sitta där och lyssna utan att himla med ögonen och stänga av. 

 

'Days have been passing by,

Instrumenten tonas ner och vers två börjar. Denna gången är det någon annan som står för solo sången för stämman är mörkare och klar. Orden är perfekt betonade och dom höga falsett tonerna faller naturligt in. 

Refrängen igen och ett stick rycks in.

 

Ny röst, nya toner. Hans sätt att uttala orden får dom att vridas om och låta starkare. Accenten är annan och tonerna runda. Det höga sticket passar den varma stämman och meningen byggs upp in i refrängen som slår in.

 

Efter att låtens sista takter rullat förbi ringer tonerna fortfarande i huvudet. Lydigt följer jag vägskyltarnas order och sänker ner farten då vägen löper in mot centrum igen. 

Jag stannar upp vid Starbucks och köper mig en chai-latte innan jag tar mig hemåt. 

Pappmuggen värmer min hand när jag springer upp för trappan och rycker upp dörren. Hela lägenheten skriker 'nyinflyttad' och efter som jag inte har någonstans att ställa skorna slänger jag in dom i hörnet och tar mig in i köket. Jag sjunker ner i en av stolarna och smakar på latten. Jag plockar fram min laptop, som är en av dom få saker jag har koll på just nu, och låter den startas. Med en dubbelklickning trycker jag upp internet. Jag bävar mig lite för att skriva det, men tillslut slår jag in namnet och söker på 'September Square'.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En kommentar? Sitter här och funderar på om och vad det är som saknas...

 

Menmen, jag får väll fortsätta skriva och hoppas ni får upp tycket lita mer. Ingen kommentar gräns detta kapitel, men kommentera gärna ändå så jag får veta vad ni tycker. :)

 

Jag klämmer dom korta hårstråna mellan mina finger toppar och rycker rastlöst i dom. 

"Well, hello there Jake!" utbrister jag åt min egen spegelbild. Patetiskt. Bara att vänja sig. 

Jag drar handen över min tunn håriga hjässa. Mobilen vibrerar och jag drar upp den ur fickan på dom slappa jeansen. Alarmklockan skriker åt mig att taxin står utanför och väntar.

Jag hinner knappt stoppa ner mobilen i fickan igen och slänga en sista kvick blick på min nya frisyr i spegeln innan det knackar på dörren och Leo står otåligt utanför och väntar.

 

"Really Jake?" alla i bilen, förutom chaffören, tittar frågande på mig. 

Jag slänger en blick på Andrios armbands klocka, 09.17.

"It's just two minutes!" utbrister jag bort skyllande och drar handen genom min nya lugg, som fortfarande knappt finns kvar.

"Unused?" frågar Andrio och flinar.

Jag nickar till svar och lutar mig tillbaka. Gatorna susar förbi utanför. Taxin, bilen, eller vad man ska kalla det för är rymlig och bekväm. Dom mörka lädersätena är lika dova i färgen som dom tonade rutorna. Resten av bilens inredning är gräddvit och jag försöker förstå mig på den lite udda färgkombinationen.

"Excited?" den mörka stämman låter okänd och det tar ett tag för våra trög tänkta hjärnor att inse att den som yttrat sig var chaffören.

"Oh, sorry?" får jag ur mig och allas blickar riktas mot mannen vid ratten. 

"Isn't it today you will reveal your new single?" han höjer sin blick och tittar bak på oss genom dem lilla spegeln i taket.

"No, not yet. It will come out this friday," svarar Andrio, "but we will hear the completed version for the first time, today." 

Chaffören nickar vänligt med ett leende i spegeln och låter sedan blicken glida över till vägen igen.

 

 Det märks att ljudteknikern redan skakat om fyra händer för när han griper tag om min utsträckta är hans kraftiga hand varm och något svettig. Men hans leende är brett och vänligt anvisar han oss till några stolar kring ett litet bord där producenten redan slagit sig ner.

"Hello boys!" utbrister han som om vi var tio år gamla, "Ready to here the song?"

Mannen som vi nu känt i nästan ett halvår och som äntligen tycks ha blivit varm i kläderna angående oss plockar åt sig några hörlurar och sträcker över dom till oss. Ljudteknikern slår sig ner i en skrivbordsstol framför det stora mixerbordet och tar även han ett par hörlurar åt sig för att sedan ta dom på sig.

"Okay." ljudteknikern drar upp två av dom väldigt många reglarna och rättar till lurarna, "Here it is." 

Det åtta takters långa introt startar och jag känner igen rytmen. Foten rycks med och börjar trampa i takt till musiken. Versen börjar och Leos mjuka stämma fyller ut hörlurarna. Jag tittar upp och lägger min hand på Leos axel. Han ler mot mig och fortsätter sedan att nicka med i låten. Den är bra och när den tar sig till den del där jag har mitt solo kan jag inte med att inte sträcka lite på ryggen inombords. 

 

Låten tar snabbt slut och ljudteknikern är den första att ta av sig hörlurarna. Han låter dom hänga runt sin nacke. Med en lätt spark i golvet skjuter han ut sig själv från mixerbordet och snurrar runt, "Well?"

"It's fantastic isn't it?" utbrister våran eminenta producent och ler brett. Vi förblir tysta. Han tittar lite oroligt upp på oss och försöker tolka våra likgiltiga miner. Leo öppnar munnen och med förväntansfull blick för både ljudteknikerna och producenten över sin uppmärksamhet till den blonde.

"It's great!" ler Leo och vi andra nickar medkännande.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

There you go, Kapitel 2!

Tack för kommentarerna, sprid och tipsa gärna om min nya fanfic!

 

3+ kommentarer för nästa. :)

 

 

"Hello!" tjuter han, "You are watching Celeb'For'Teen and i'm Mike, your extraordinarry host!" med dom orden vänder han sig mot oss.
"Today we have the honor to have some very special guests." han tar en konst paus och slänger en blick åt kameran, "Todays guests are the great boys from September Square!" han ler ännu bredare och publiken som på något sätt lyckats hitta hit applåderar högt. Han brer på med orden och börjar prata med stora konsonanter.
Han har ett kantigt ansikte. Fyrtioårs åldern, pumpad, bortskämd. Förmodligen gift, med tanke på ringen på hans finger, säkert otrogen med någon mycket yngre fjolla. Tror han är svinrik och kung men är bara en man med medelmåtta inkomst.
Han har onaturligt mörkblå ögon. Linser, han är säkert grovt närsynt men skäms över sina glasögon och får alla att tro att han ser perfekt med färgade linser intryckta i skallen var och varannan dag.
Jag trycker upp mina stora glasögon längre upp på näsan och försöker lyssna.
"So, what do you think Leo?" programledaren vänder sig mot mig och Jake sträcker över en av mickarna. Den är sådär lagom svettig och jag fingrar på den i ett försök att förstå vad jag ska svara på. Jag tänker gång på gång men får inse att jag helt och hållet kopplat bort frågan och svarar sedan dumt;
"Sorry, I didn't hear your question?"
Programledaren flinar till innan han upprepar sig.
"How is it to be on tour?"
"It's great! I mean we are so good friends and the fans are awesome and we get to see so many cool places, so." jag försöker låta som om jag aldrig hört frågan förut. Som om den är helt ny, men det är den inte. Faktum är att det är en av dom allra mest uppkommande frågorna.

"How is it to be compared to One Direction?" där kom den. Frågan vi får höra oftast av alla.

Louis öppnar upp locket på laptopen och tar en klunk av det nya kaffet och ställer ner koppen på bordet. Men lite för hastigt, för några droppar skvalpar över kanten och ger tydliga mörka fläckar på det vit lackade bordet. Irriterat reser han sig upp efter något att torka upp med.
Jag sjunker ner i en av dom bekväma stolarna. Rummet är ljust och luftigt. Dom stora fönstren hytter ut mot Londons gator och öppnar upp åt solstrålarna.
Louis kommer tillbaka med en bit hushållspapper och torkar hastigt upp det han spillt. När han är klar låter han det ihopskrynklade pappret ligga kvar på bordet och börjar istället knappra på tangentbordet på laptopen.
Niall sitter bredvid mig med blicken ner i telefonen, förmodligen ett sms till sin mamma om tandställningen, skulle inte förvåna mig, och på hans andra sida sitter Liam.
Niall tycks vara klar och stoppar ner telefonen i fickan. Han tittar upp över rummet.
"Where's Zayn?" frågar han och tittar frågande på Liam som rycker lätt på axlarna.

Nu när "Which Way?" har nått sitt slut börjar en ny fanfic som jag hoppas ni kommer uppskatta lika mycket och om inte kanske ännu mer?

Denna fanfic kommer heta September Square, läs prologen. Kapitel 1 kommer ut ons/tors.

Kommentera gärna. :)

Det starka ljuset slås mot mina ögon. El stänger igen bakom oss och för mina steg inåt. Min blick glider över ett litet mixerbord där två män sitter och snurrar på sina stolar. På golvet står fem mickstativ och fem par fötter med stadigt stöd mot det blanka golvet. 

 

Hjärtat bankar i mig. Det bubblar och snurrar i mig så pass att jag först inte märker den lilahåriga kvinnan som sitter placerad i en stol med sin lilla blonda dotter i knät. Jag vet inte hur jag ska reagera.

När låten mynnar ut i ett slut trycker Harry fast micken på ett stativ och oroliga fjärilar flaxar ilsket i min mage. Restan av killarna dras sig åt sidan och Liam lyfter upp den lilla flickan som hoppat ner från sin mammas knä. Harry tar med försiktiga steg sig närmre mig. Han drar med handen över det lockiga håret.

"Carrie, can we start it all over again?" han citerar orden från låten och tittar djupt in i mina ögon. 

"Harry, I don't know." stakar jag mig, "Maybe we are not suposed to be a couple."

"I can't live without you, I know that now." svarar Harry och lägger en varm hand på min axel.

"I can't live without you, me neither. Best friends?" jag vinkar frågande på huvudet.

"Forever." nickar Harry och vi kramar om varandra.

Allt rinner ur mig. Värme från Harry stömmar in i min kropp. Han luktar gott av känslor och det känns som om jag kan hålla om honom för alltid.

Harrys lockar kittlar mig i ansiktet när han lufter upp sitt huvud från min axel och jag fnittrar till. Harry tittar på mig igen. Hans ögon utsöndrar plötsligt oro och en ensam tår faller ner från hans kind.

"It still sucks, not beeing abled to have you around."

Tårarna börjar rinna och dalar ner på mina rosiga kinder, "I wish I could Harry, you know I do."

 

 

Jag drar fingrarna genom det nyklippta, mellan bruna håret. Jag skruvar av locket på en burk med hårgelé och tar en klick av den genomskinliga geggan med fingertopparna. Men kvicka fingrar sprider jag ut gelén i håret och fixerar luggen åt sidan. En gnutta hårspray.

"Tada!" hojtar jag och slänger triumferande armarna i luften.

"Thank you Carrie!" han snurrar runt och vänder sig bort från spegeln och mot mig, "When will you fix my hair?"

"Louis!" tjuter jag och han skrattar åt mig.

Harry kommer lunkandes med leende på läpparna, "Dude," rikar han sig mot Louis, "What's wrong with your hair?"

"Harry! Not you to!" utbrister jag och vi alla tre faller i skratt. Harry petar ett retande finger i sidan på mig och jag flyger upp i luften beredd att attackera.

"War or hair?" hotar jag med händerna redo.

"You're great Carrie." Harry kramar om mig och sjunker sedan lydigt ner i den uppvärmda stolen som Louis lämnat till nästas tur.

"You know how to handle the kids, you." Lou tittar upp från Zayns mörka hår och skrattar åt mitt desperata försök att få Harry att sitta still. Zayn skrattar han också och skakar lätt på huvudet.

"Take it easy with your bestie Harry." ler han och Harry ler tillbaka i den stora spegeln.

Själv ler jag hela jag, tänk att det kunde bli såhär bra.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del19 och faktiskt sista kapitlet! Hade tänkt få det till 20 delar men då blev dom så små så det fick bli såhär.

 

Jag hoppas ni tyckt om denna fanfic och att ni fortsätter läsa här för inom kort kommer början på en ny! 

Så fort jag fixat header osv. kommer prologen trilla ut och jag hoppas ni kommer stanna kvar här och att ni kommer gilla även nästa fanfic, den har jag tänkt på ganske länge och jag är grymt taggad!

 

Tillsist av denna fanfic vill jag säga Tack till alla fina kommentarer och läsare, det gör mig så glad och det är så kul när jag vet att ni tycker om att läsa det jag skriver! Hoppas ni ser fram emot nästa ff lika mycket som jag!

 

"I spoke to Harry, he told me about the fight." det börjar dra sig mot kväll och Eleanor och jag lunkar runt på hotellet.

"That's good Louis." hon ler och lägger en varm hand på min axel, "I spoke to Carrie and she told me about the fight." vi sjunker ner bredvid varandra i en soff grupp med vinröd klädda möbler. Vi citerar på ett ungefär det vi fått höra och kommer fram till att berättelserna till det hela var sig lika. "It's sad it kept them apart for so long." jag nickar som svar åt El och lägger ena armen om henne. "I don' know what Harry said." fortsätter hon, "But Carrie told me that he spoke something about attention and that she couldn't stand a alone at the fight." hon tittar upp på mig.

"Yeah, Harry sad something about it him to, it cought me and made me think of "Miss. Attention"."

"Me to." det blir tyst en stund och vi båda faller i tankar.

"And now they're fighting again." andas jag .

"It's sad, we have to get them together again."

 

Vi känner oss nästan som spioner där vi sitter ner tryckta i sofforna med armarna om varann febrilt klurande om varför Harry och Carrie bråkat, igen, och hur vi skulle få dom tillsammans igen. Hitta felet.

 

När Els nu sparade nummer lyser på displayen trycker jag med leende på den gröna luren. Jag sätter på högtalaren och slänger mobilen i sängen tillsammans med mig.

"Hi El!" hojtar jag medan jag sparkar av mig strumporna och kryper upp till sittande. Jag viker benen i skräddarställning och lägger händerna i knät.

"Hi Carrie. This friday, can't you follow me to a photostudio and take some pics?" hennes ord är kvicka och uppmanande. Fundersamt drar jag på mingiporna. Jag tänker en stund.

"Well, okay." svarar jag sedan.

Eleanor jublar på andra sidan efter tid och vägbeskrivning lägger vi båda på. Snabbt och enkelt.

 

Det märks våren är på sin topp. Lugna brisar sköljer över ansiktet. Det är ljust och varmt. Mina steg rundar hörnet och där stor Eleanor och väntar på mig, precis som hon lovat. Hon ler varmt och efter en vänskaplig kram öppnar hon upp dörren. Två unga tjejer står tätt intill varandra och tasslar någon meter bort. Den ena stor med iPhonen i högsta hugg och jag känner igen personerna på mobilskalet, One Direction. 

"Why are they here?" viskar jag när vi slinker in genom dörren.

"The girls?" frågar El och slänger armen som riktning ut mot gatan, "Oh, we have fans!" ler hon och börjar gå upp för trappan. Den gråskalade byggnaden är ganska trist utstyrslad. Någon svartvit tavla och några dammiga plastblommor på ett vitt hörnbord med några musiktidningar. Jag lägger snart märke till den inramade planschen av The Beatles som noggrant placerats på väggen mellan det lilla bordet och den kantiga stolen.

El trummar op och efter att vi kommer längre och längre in i byggnaden hör jag svagt ljud trummor. Vi kommer längre in och jag urskiljer ett piano, kanske elpiano. Jag är inte bra på musik men jag urskiljer det klinkade ljudet från dom domderande trummorna. Med spetsade öron fortsätter jag knata på i Eleanors takt och dom ensamma instrumenten som nu blivit till riktigt komp blir starkare hela tiden.

"El?" frågar jag vid misstanken av det här inte alls är en fotostudio.

"We are soon there, hurry up. The photografer can't wait." hasplar hon ur sig och jag fortsätter följa henne, trots mina missaningar.

När El tillslut sänker ner farten och stannar upp vid en dörr känner jag igen tonerna. Låten. Jag kan den, jag vet vem, eller vilka som sjunger den. Det klumpar inom när Eleanor försiktigt öppnar dörren och föser in mig i rummet.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del18! Tricky El, vad är det för låt? Hur reagerar Carrie?

Okej, 5+ kommentarer får jag väll säga. :)

Det känns tomt utan Harry. Vi skulle ha pratat, och vi ska prata, tror jag. Det borde vi åtminstonde. Men killarnas schema är fortfarande full smockade och när Harry får fortsätta att ursäkta sig om att han inte kan tickar dagarna förbi och känslan av att få allt uträttat svalnar, behovet av att bekräfta att vi fallit isär pågrund av vad Harry hållit undan tinar sakta bort. Vi är ändå vänner. Vi kan prata med varandra på telefonen och diskutera tider utan klagomål. Men vi bråkade ju aldrig, en hemlighet hade bara tagit sig till tals och nu var vi där vi var.

Mobilen vibrerar och jag trycker fram sms:et som visar sig vara från Harry.

 

//Are U home? I'm coming over.//

 

Mina fingrar smattrar mot den skärmen och jag svarar. Kort och enkelt.

 

//I'm home.//

 

Jag inser att jag fortfarande hänger i myskläderna och att mitt otvättade hår fortfarande sitter i den ruffsiga flätan från igår. Men jag struntar i det och tar mig ut i vardagsrummet i väntan på att Harry ska komma. Jag drar åt mig fjärrkontrollen och drar upp knäna medans jag börjar zappa mellan kanalerna. Jag vet inte var Harry är och inte heller när han kommer. Men jag har ingen lust att sms:a och fråga så jag fortsätter ovetande vänta.

 

Efter drygt en halvtimme plingar det på dörren och utanför står Harry. 

"Hi." svarar han försynt och jag släpper in honom i huset. 

Han drar av sig skorna och ställer dom mot väggen. Dom bruna lockarna yrar runt hans ansikte när han drar av sig mössan och slänger den på skorna. 

När han fått av sig sina ytterkläder drar jag mig mot köket och plockar ut två stora glas från ett av skåpen.

"Water or soda?" frågar jag och vänder mig om. 

"Water thank you." svarar Harry och sätter sig ner på en av stolarna.

Jag stoppar in glasen ett i taget under den rinnande kranen och fyller dom med vatten. Med några isbitar i ställer jag dom på bordet och Harry drar åt sig ett av dom och jag sjunker ner på andra sidan bordet.

"So?" formar min mun och jag ångrar att jag inte ens borstat håret där jag sitter i mina mjukisbyxor.

Harry tar en klunk av det kalla vattnet och tittar tyst upp på mig. Några futtiga månader och så blev vi tysta igen. Osäkra på vad vi borde säga. Inte som för tre år sedan, inte som förra veckan. Utan som när vi träffades några få månader sedan.

"I am sorry, really sorry." får Harry ur sig. "I were suposed to tell you, but I didn't dare and thought it would make me loose you." hans blicker söker sig in i min.

"Instead you lost me because of hiding it." svarar jag torrt. Nästan lite för torrt.

"Yes." suckar Harry och snurrar på det vattenfyllda glaset, "What is it?"

Jag tittar upp på Harry som fortsätter, "You seem moody."

"Well, actually I kind of left it, this." häver jag med armarna, "It took so many days."

"Only a few days Carrie, and you know I tried to fix time to talk about it." försvarar Harry.

"A few days easily becomes years if you don't watch out. You know what happened last time."  jag reser mig upp från stolen.

"You better leave." yttrar jag bittert.

"But we haven't talked yet."

"Go." upprepar jag och lägger armarna i kors. Harry envisar sig med att sitta kvar.

"Please." Harry fyller ut ordet med att bedjande lägga fram händerna.

"Go!" ryter jag och känner hur min hand träffar vattenglaset. Tankar och känslor surrar i mitt huvud.

Jag hör kraset av glaset som faller i golvet och kvicka steg följt av en hård smäll från ytterdörren. Tårarna suddar ut mitt synfält och jag gnuggar desperat bort dom flytande känslorna ur ögonen.

När jag ser klart igen ekar det tomma köket av ensamhet. Jag böjer mig ner på golvet och börjar plocka upp glas splittrorna från golvet. Bäst att jag blir klar innan mamma kommer hem från jobbet.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del17, hur ska det nu gå?

6+ kommentarer för nästa. :)

"Hi, Carrie it's Lou," hasplar jag ur mig, "I wanna tell you something about Harry."

 

 Meningarna trillar tydligt ut ur Louis mun, men det är som om jag har lock för öronen och ljudet bara sipprar in genom ett dunkel. Barriären mellan Louis röst och mina öron är en skepnad av besvikelse. Besvikelse från en sanning. Sanningen sårar, ibland. Jag sjunker ihop på min säng och lyssnar. Orden smäller in i hjärtat på mig där Harrys föredetta stora vänskapsrum efter tre tomma år renoverats om till ett kärleksrum. Jag blir nästan arg för att Harry kommit för sent ännu en gång så att Louis lyfte på luren. Men jag är glad att få veta sanningen, ändå.

 

Louis ber om ursäkt och säger hej då. Mobilen trillar ner på sängen och jag drar åt mig en av kuddarna för att trycka ansiktet i den. Av något skäl är jag inte precis ledsen, jag gråter inte. Känslorna som stökar inom mig är ilska, frustration och framför allt besvikelse. Jag trodde lögner var något man slutat med för länge sedan. Så fel man kan ha. Jag suckar tungt och mitt djupa andetag tycks eka i det tomma rummet som är mitt, lika så ekar det i det tomma rum i mitt hjärta som nyss framkommit.

 

 "I was cought by fans." jag gestikulerar stort med armarna, "Outside the hotel it was full of fans and they were everywhere. I wrote some autographs, yes, but it slowed me down like ten sec. The driver had to take it easy cause people were everywhere around the car who started to ran after the car so he had to go outside and ask them to stay back." jag drar med fingrarna i mitt lockiga hår, "I bet Carrie and I are over now."

"I'm so sorry Harry. I couldn't know," försvarar Louis och jag hör att han mår dåligt av det som hänt, "But it would have come out soner or later anyway and maybe it was good it didn't went to long."

"Well," formar min mun och jag skakar på huvudet, "The worst thing is the fact the fact that my own actions were to silly for myself to solve what went wrong."

Det vibrerar ilsket i min ficka och försiktigt drar jag upp min mobil. Carries namn står med tydliga bokstäver och mitt hjärta svalnar av en stund. Med en stor klump i magen trycker jag på den gröna luren och lägger mobil mot örat.

"Hi Carrie." säger jag försiktigt.

"Hi Harry." svarar Carrie svalt och jag väntar på skottet, "I know we shouldn't take this by phone, but i believe our relationship has ended here." dom snabba och bestämda orden svider i öronen. Inorbords nickar jag sårat åt mina egna snesteg och korkade borthållningar som fräser "Vad var det jag sa!" upp i ansiktet.

"Reality punched straight in my face." trycker jag ur mig medans mobilen sjunker tillbaka ner i fickan.

 

Jag försöker tappert kleta på ett troget leende under fotograferingen, men det är svårt. Sanningen slår mig i ryggen och dunkar bort masken av glädje, gång på gång.

Få bilder där jag är med blir värdiga att ta med och det är med lättnad jag drar på mig jackan och tillsammans med killarna lämnar fotostudion. Vinder rycker tag i mig och snabbast möjligt hoppar jag in i den stora bilen som ska ta oss tillbaka till hotellet. Jag försöker inte tänka på intervjun som äger rum om några timmar. Jag lutar huvudet bakåt och sluter ögonen. Min kropps rycks med i bilens svängar och hastighets växlingar och näst in på somnar. Sanningen tar på energin.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja ni, del16.

Okej, eftersom det "bara" blev fyra kommentarer förra, så får jag väll säga 5+ till nästa. :)

 

"Eleanor knows." säger jag ur den tomma luften, "About the fight."

Harry och jag går hand i hand längs gången till hotellrummet. Det ganska tyst och lugnt i den stilrena byggnaden.

"Louis knows him to." svarar Harry och tittar på mig.

 

Vi blir tysta igen och tar oss in på Harrys hotellrum. Vi lämnar det utanför, som om ämnet var för onödigt att ta upp. Som om det inte tillhörde oss att diskutera, även om det var just oss det handlade om, och bara oss.

"So what's up next?" jag sätter mig på sängkanten och börjar kicka med benen i luften som ett litet barn.

Harry stannar och snurrar på mobilen i sin hand, "An interview, I think." han tänker febrilt, "No, first a photoshoot that's tomorrow morning and at afternoon we are having an interview." han ler mot mig och kränger av sig skorna.

"Alright, so nothing more today?" ler jag.

"No," svarar Harry kvickt, "Just me and you." han sjunker ner bredvid mig och lägger armarna om min midja.

"So what do you wanna do? A movie, games?"

"A movie wouldn't be wrong."

Harry räcker över fjärrkontrollen och reser sig up,"Soda?"

"Sure." svarar jag och trycker igång tv:n medans Harry rycker upp det lilla kylskåpet och plockar ut två burkar med pepsi. Det pyser dovt när han öppnar burkarna och häller upp den läskande drycken i två stora glas.

Jag tar emot ett av glasen och tar en klunk innan jag ställer glaset på nattduksbordet och kryper upp i sängen. Harry lägger sig bredvid mig och jag lutar mitt huvud mot hans utsträckta arm.

"This isn't to bad." Harry borrar in sitt ansikte i mitt hår och vi båda skrattar, "Not bad at all."

 

 Jag vaknar av alarmklockan på min mobil som jag noggrant ställt in kvällen innan. Jag gnuggar morgonen i ögonen och hasar mig upp ur sängen. Bäst att jag skyndar mig. Jag hade valt att ta lite sovmorgon och möta upp killarna vid studion istället för att följa med ut för frukost på stan.

Jag gäspar tungt och drar slappt på mig mina kläder. Mobilen som legat ostört på nattduksbordet under natten trycks ner i byxfickan och jag drar fingrarna genom håret efter en snabb blick i spegeln innan jag lämnar rummet.

 

Trots min sovmorgon är jag fortfarande trött. Jag lunkar fram längs gången och tar mig ut mot entrén. Paul har följt med resten av killarna och vid ingången står en lång man med armarna i kors och väntar på mig.

Inte förräns då märker jag alla människor som står tryckta vid portarna in till hotellet.

"Oh." får jag ur mig och ångrar att jag lämnat solglasögonen på rummet. Livvakten öppnar försiktigt döm stora dörrarna och ljudet av alla skriks skjuts mot mig. Fansen tycks minst sagt ha uppmärksammat att inte alla följt ut på stan för gatan är full av tjejer som filmar med sina mobiler, viftar med pennor och papper och skriker. Den långa mannen tar sitt jobb mot sig och sträcker ut armarna för att varsamt skuffa alla till sidan. Jag tar mig in i klumpen av människor och med livvakten tätt bakom försöker jag ta mig till bilen som står parkerad på andra sidan vägen. Papper, pennor och armar viftas framför mitt synhåll och jag sträcker ut min hand för att skriva några snabba autografer. Livvakten uppnanar mig om mig om att röra mig framåt och jag får räcka över pennan jag lånat.

"Sorry girls, I have to leave." säger jag artigt och fortsätter att i långsam takt röra mig framåt.
Efter många korta och sega steg kommer jag fram till bilen och hoppar in i baksätet. Livvakten vrider om nyckeln och svänger ut från trottoar kanten. Fansen trycker sig mot bilrutorna och bilen får stanna upp. I några få kilometer i timmen trycker bilen sig långsamt fram.

Jag kollar på klockan. Jag hade valt att använda mig av sovmorgonen till fullo och tiden tickar mig i nacken. Jag vinkar troget genom dom tonade rutorna medans bilen sakta men säkert tar sig ur havet.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dadadadaaaam, del15! 6+ kommentarer för nästa. :)

 

När jag väl börjar bubblar orden ur mig och även om jag önskat glömma, minns jag varje detalj som om allting skedde igår.

 

Jag känner hur en ensam tår rinner ner för min kind. Efter att berättat det för någon hör jag hur löjligt det hela låter. Var det ens värt att kalla det för ett bråk? Snarare ett provocerat tjaffs. Jag suckar inombords. Tre tysta år, för det här? Så onödigt.

El lägger frågande huvudet på sne och tittar tryggt på mig. Jag kan se hur hon tänker på något bakom dom lugna ögonen. Hur någon detalj ställts som fråga i hennes huvud.

"Can't believe I never understood how redicilous it was until now." jag drar ett djupt andetag och samlar tankarna, "And Harry got his dream to reality when I can't even efford to move out my parents house." jag blickar ner i den avsvalnade latten. 

"Oh, it's so silly." suckar jag.

"Dreams are never silly." svarar El och orden sitter perfekt i mitt huvud.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Åh, känns som jag krånglade med "hemligheten"/bråket. Hoppas ni inte tyckte den blev konstig/tråkig och att inte kapitlet blir för långt.

 

Men ni, eftersom ni kom upp till 8 kommentarer (Tack, jag blir super glad!) så går vi på 6+ denna gången. ;)

Mobilen ringer och jag drar den åt mig. Jag sitter fortfarande i min pyamas och tittar på displayen. Ett okänt nummer. Borde inte vara Harry, dom är på någon intervju, tror jag.
"Hi it's Carrie." svarar jag med mobilen tryckt mot örat.
"Hi Carrie, it's El."
"Oh, it's you, hi! How did you get my number?" jag ler, glad åt att ha någon att prata med.
"Asked Harry." svarar hon snabbt.
"Ofcourse, so what's on your mind?" för jag konversationen framåt medans jag reser mig från min skrivbordstol och börjar vanka runt i rummet.
"The boys are so busy right now and I thought it would be nice to eat lunch or something? Just the two of us. Get to know eachother a little better, talk, chill. Girltime.
"Sounds great. Today?" jag slänger en blick på mig själv i spegeln som löper över min garderobsdörr.
"Sure, if it fits you?"
"Fits me perfect, Starbucks at 2 'o' clock?"
"Great, see you there."
Jag lägger på och tittar mig om i rummet. Mitt stökiga rum. Jag drar på mig ett par bleka jeans som ligger slängda över sängkanten och sliter upp garderobsdörren för något att ha på överdelen. Min hand dras över drösen av skjortor och blusar. Toppar och linnen, några t-shirts och koftor. Efter en stunds betänke tid tar jag på mig ett vitt linne och över trär jag en ljusblå skjorta som räcker en bit nedanför ryggen. Lagom för en lunch med en ny bekantskap.
 
Eleanor strålar där hon sitter nersjunken i en av dom vita stolarna på uteserveringen. Ett leende spricker upp i hennes ansikte när min skepnad trillar in bland borden och hon drar upp sin solglasögon.
"Hello, hope it's okay we went here instead, I like this place." inte långt innan jag stuckit hade El skickat mig ett sms med adressen till ett lokalt café. Det är mysigt och inte mycket folk.
"It's super cozy." ler jag och vi kramar vänligt om varandra.
 
En servitris frågar vad vi önskar och vi beställer båda var sin chai-latté som några minuter senare står och ryker på bordet framför oss.
"I guess it wasn't fun when Harry missed the recording?" El drar den höga koppen mot sig och rör om i den varma drycken med skeden.
"I felt guilty and a littlebit a shame about it in the beginning but Harry convinced me it was his fault and when he told me the boys didnät react so much about it and didn't went mad it all felt okay."
El tittar konstigt upp på mig och slutar röra om i koppen.
"I guess Harry said that cause he didn't wanted you to worry, but the guys wasn't happy about at all. Louis went mad and were really angry when they met." El tittar förlåtande på mig.
"Oh," säger jag i tankarnas rullning, "I thought he stopped miss judgeing incidents. But, no." Eleanor verkar lättat över att jag inte verkar ta det så hårt och ler mot mig och min enkla sarkasm.
"Carrie," plötsligt blir hennes blick varsam igen och hon tittar på mig, "I know you and Harry left eachother after a fight three years ago and that's why you haven't met." hon tar en kort paus och fingrar på koppens grönmelerade kant, "What was the fight about?"
Jag tittar på El. Det bråket hade jag lagt åt sidan för länge sedan, jag hade inget annat val då. Tankarna hade många gånger slått mig dom senaste veckorna med Harry men jag hade skuffat undan dom. Det kapitlet hade jag gärna slitit bort och glömt bort. Men det som är skrivet förblir skrivet. Jag skruvar på mig. Jag har inte berättat för någon sedan det hände. Ingen, och det hela hände för tre år sedan.
"I'm sorry that I asked." ursäktar sig El. Jag skakar nätt på huvudet.
"No, it's just that I realized I never talked to anyone about it. My parents know we didn't leave eachother as friends, but they don't know why." jag ser att El lyssnar och jag sluter mina händer om den varma koppen.
"It all started like three days before." börjar jag och tar ett djupt andetag. Nu kommer den, hemligheten som bråket som fick mig att förlora min bästa vän, och jag berättar den för någon jag bara känt i ett par veckor.
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad var bråket egentligen om?
 
Ni förbryllar mig, ibland till och med fler en 6 kommentarer och nu bara 3? Tur att jag är snäll. ;)
5+ kommentarer för nästa kapitel och nästa hemlighet! ;)

"Ehm," stakar jag mig innan allting kommer ut bubblande, "It all started after Harry became single, or not excactly then." fumlar jag, "Well, all rumors around Harry sinked like the ebb and it suddenly for once in a while became quite around him. So suddenly after party as we went at his house cause I had something to pick up from nowhere he said: "Louis, i'm sick of this, beeing single." He wasn't totally clear minded so I answered with "No, you're not." He buzzed something like, "I need someone." and i answered again, "No Harry, you need the attention. Miss Attention is your girlfriend." He placed himself in a chair and kind of surrended and said "You're right Lou. Im'ma find her miss. Attention. I know many girls! Maybe someone that's not famous, that would shake 'em."

I just laughed cause he sounded so wierd and said "Let's leave it there." and then i went home. 

 

Jag hade aldrig rört vid händelsen förut och det kändes konstigt, men bra, att berätta alltihop. El lyssnar troget och lutar sitt huvud mot min axel när jag stirrar ut på gatan igen och fortsätter.

"He was drunk and I never thought he would do it, how could I know he was serious? I had forgotten it until Carrie showed up out of nowhere. Harry told me they were old friends, which they are, and I wondered why they haven't met these last years. After a little convincing he told me they broke there friendship after a fight just before Carrie moved to London.

"What did they fight for?" lägger El in och tittar upp på mig.

"I don't no acctually, he didn't want to tell me. But, as it hit me i wondered why he came up to call her up now he said the words that made me remember, "Maybe she is my miss. Attention."

"I don't think he is doing it to hurt somebody Louis." hon trycker tryggt om min hand och håller den varm i sin.

"I don't think that either, or I know he don't. But he doesn't get it. A littlebit stupid I promised to not tell Carrie, or anyone. But I think it has went to far now. It's great that he's inlove, but he is lying infront of her and when he didn't show up at the recording it just did hit it. I want to enjoy his happiness over her, but I just can't when i'm holding all this." jag trycker mig in i Eleanors famn som tryggt håller fast mig. Det är skönt att ha henne där. Min klippa. Jag borrar in mitt ansikte i hennes långa, vågiga hår och drar in hennes doft.

"Talk to him about it." säger hon tyst.

"I don't think it's that easy." jag drar försiktigt upp mot huvud och tittar in Els vackra ögon.

"Try." svarar hon mjukt och kysser mina läppar. Även om Eleanors värme är mer än tillräckligt drar vi oss in och lämnar den mörka vårkvällen ute.

 

Jag låser in mig själv på rummet, nitton år gammal. Det är ganska stökigt och jag puttar undan en bok som trillat ner med ena foten. Jag sjunker ner i min klädes belamrade skrivbordstol och snurrar rastlöst på den. Harry hade missat deras inspelning här om dagen. Jag skäms lite eftersom det var pågrund av mig han missade det. Själv säger han att felet helt och hålet var hans och efter att han övertygat mig om att killarna inte tyckte det var så farligt och att allting var okej lyckades jag släppa det. Jag saknar honom för det mesta, eftersom han för det mesta är upptagen, iallafall dessa veckorna. Deras scheman är full smockade. Jag är ovan vid den upptagna Harry. Så många år har jag levt några hus bort från en Harry som man bara ringer och vilken tid på dygnet det är så svarar han. En Harry som alltid har något att hitta på när man knackar på dörren som alltid är öppen då någon alltid är hemma. Men jag vänjer mig nog, fast utan att iallfall lite grann sakna då tiden var Harrys vän.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Det gick ju utmärkt, 6+ kommentarer för nästa. :)