Jag känner mig hemsk, men jag kan inte låta bli. Mitt öra ligger tryckt mot dörren. Louis är arg, så han pratar högt och ljudet han för hörs tydligt ut. Harry säger inte så mycket, men det är väll inte så konstigt. Jag har aldrig hört Louis så här förut. Alla var irriterade av Harrys frånvaro från inspelningen igår, men Louis hade reagerat mest.

"Where were you?" Louis har lugnat ner sig en smula och orden är lite mindre.

"With Carrie." svarar Harry kvickt.

 

"Oh, I get it." fräser Louis sylvasst, "You left us behind so you could spend time with your new girlfriend." han himlar med ögonen och sätter armarna frustrerat i kors över bröstet. Han står lutad mot bordet och hans långa gestalt får mig att krympa där jag sitter ner tryckt i en stol.

Jag biter mig i läppen. Det är frustrerande att ha Louis ilska slängd över mig. Det har aldrig hänt för. Visst har vi blivit irriterade på varandra, som vilka vänner som helst, men det hade aldrig skapat ilska. Som nu.

"It happened once," ursäktar jag, "And it won't happen again. I'm sorry."

Louis tar ett djupt andetag och ser ut att tänka.

"Harry, you know there's three more of us in the band that has girlfriends," han trummar lätt med ena foten i golvet, "that we all wish we could spend more time whith."

Jag drar fingrarna genom mina lockar, "Never again. I'm so sorry."

"Good. Cause if it happens again I won't even concider if telling her." Louis släpper ner armarna och låter sina fötter trumma mot dörren. Bestämt trycker han ner handtaget och lämnar rummet. Jag slår ihop mina käkar och trycker mitt ansikte mot händerna. Ljudet av fötter knastrar mot golvet. Louis steg har avtystnat för länge sen och jag kikar upp. Zayn sticker in sitt huvud och ler försiktigt.

"Do you mind?" frågar han och jag skakar på huvudet.

Han sjunker ner på en stol bredvid mig. Han stöttar upp sig själv genom att sätta armbågarna mot låren och händerna mot kinderna. I brist på något vettigt att ta mig till lyssnar jag till hans tunga andetag.

"Just a tip." han harklar sig och sträcker på ryggen, "There's many roads out there. Be sure you pick the right once, cause sometimes when you find out you went wrong, there's no place to turn around." med en snabb klapp på min axel reser han sig upp. Några få steg mot dörren och så är även han borta. Jag suckar för mig själv och blåser ut den tunga luften efter ett djupt andetag. Det Zayn nyss sagt sätter tankarna på rullning. Dom rör till det i hjärnan och inombords skruvar jag mig. Jag kanske borde säga som det är? Sanningen varar ju längst.

Jag reser mig upp och skjuter undan stolen. Jag skakar på huvudet. Om sanningen varar längst är jag inte alls säker på, åtminstonde inte med det här.

 

Jag huttrar till av den svala vårkvällen och El gnuggar sin hand mot min rygg. VI står ute på balkongen i min villa med filtar runt axlarna och tittar ut över den stjärnklara kvällen.

"Not fun fighting with one of your own best friends?" hon tittar upp på mig och drar undan min lugg som trillat ner över ögonen.

"It sucks." jag suckar och tittar ner på den folktomma gatan. Gatulamporna kastar fläckar av ljus ut i mörkret. Vinden blåser tyst och allting är stilla.

"Can you ease your heart a little by telling me?" hon lägger sin hand på min som jag placerat på räcket och fångar upp min nerfällda blick.

"Well," drar jag mig. Jag skulle ju inte berätta, men det kryper i mig. Det har gått för långt, "Promise me that you wont tell anyone." jag drar ner min hand och fångar upp Els innan den trillar ner vid hennes sida.

"I'm not telling." svarar hon mjukt.

Jag bävar mig för berätta, men jag litar på El och öppnar munnen.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Även om en liten kommentar saknas så får ni ett nytt kapitel! Jag är snäll. 

Men jag vill inte ge mig än, 6+ kommentarer och ni för veta vad Louis berättar. ;)

 

Gott Nytt År till er allihopa! Hoppas erat 2012 varit toppen och att 2013 blir lika bra!

Jag vaknar av att solen smäller sina strålar mot dom breda fönsterna. Jag sträcker på mig och mina trötta muskler     gnäller på mig. Slappt fumlar jag åt mig min mobil. Med en snabb rörelse trycker jag upp Carries sms.

 

// Miss U too, can't we do something? xx //

 

Jag slänger en blick på klockan, 09.27. Inspelningarna börjar inte fören om tre timmar, cirka. Jag kollar noggrant på klockan en gång till innan jag trycker på den gröna luren och trycker mobilen mot örat.

 

"Hi Harry." 

"Are you ready?" 

"What?"

"Are you ready so, i can pick you up?"

"Still, what?"

"I thought we would do something today?" jag slänger av mig täcket och drar mig upp ur sängen.

"Really?" utbrister Carrie, "You're amazing."

 

Carrie smäller igen bildörren och sjunker ner i passagerarsätet. Hon sträcker sig över alla spakar och ger mig en enkel puss på kinden.

"So where are we going?" hon ler brett och trycker fast bältet.  

"Just somewhere." jag slänger en blick på henne. Hon har satt upp sitt långa hår i en låg hästsvans som hänger ner över hennes högra axel. Jag ler och för över blicken på vägen igen. Morgonen gnistrar och dagen är varm. Carrie börjar nynna på en låt och jag stämmer in. Bilen tar oss fram längs vägen medans solen lyser över starkt över London.

"Really, where is he?" jag tittar upp på alla i rummet som tycks hantera Harrys frånvaro på olika sätt.

Louis grymtar något ohörbart och lägger huvudet i sina öppna händer. Liam drar handen över sitt rakade hår och rycker nätt på axlarna. 

Sekunderna fortsätter att ticka och minut efter minut passerar. Utan något resultat ringer jag upp Harry, igen som nu är femtio minuter sen. Niall suckar när jag skakar på huvudet och får stoppa ner mobilen i fickan utan något svar.

"Fifty minutes." skruvar sig Niall och vår producent nickar misstroget, "I guess you'll have to start without him."

"No," ryter Louis och drämmer näven i bordet. Han reser sig hastigt upp ur stolen och den bruna luggen hänger för ögonen på honom. Han spänner sina muskler och gnäller en stund innan han sjunker ihop på stolen igen. Arg och kanske även besviken trycker han sitt ansikte i händerna, "How does he dare." med en kvick knyck på huvudet slängs luggen åt sidan, "He doesn't get it all." 

Han nära på viskar det sista och jag försöker analysera orden i mitt huvudet. Louis vet något som vi inte vet.

Jag petar till Harry sidan och hasar mig upp till sittande. 

"What time is it?"

Harry blinkar några gånger och drar upp sin telefon och sträcker över den till mig innan han sluter ögonen igen. Pågrund av ett folkfullt London hade vi tillslut hamnat hemma hos mig, eller hos mamma och pappa, med en halv kass komedi inne på mitt sovrum. 

"Harry you got about ten new messages and lots of missed calls."

Harry smäller ena handen mot sin panna och grymtar, "Oh no."

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Del10! Det gick ju utmärkt! 6+ kommentarer för nästa. :)

 

 

Av något skäl log jag av videon. Videon från en simpel mobilkamera när jag och Harry kysser varandra. Eller när Harry tar intiativet och kysser mig. Videon hade hunnit bli en vecka gammal.

 

Eleanor tar emot en av pappersmuggarna från starbucks fyllda med kaffe latte. Harry glider ner på stolen bredvid mig och plockar åt sig en av muggarna.

Louis är tystlåten och lägger en arm över Els axlar.

Eleanor tar en klunk av latten.

"So how does it feel with all the attention you get? I mean it has been pretty quite around Harry now for a while and the newspapers loves to write about you two." El drar på mungiporna och ler vänligt. 

"Well," svarar jag och slänger en blick på Harry som efterträder Louis och lägger sin arm om mig, "it's okay. I'm kind of getting used to it." jag rycker nätt på axlarna, "It's not as worse as I thought it would, so." jag ler mot Eleanor glada ansikte och hon ler tillbaka.

"The fans gets used to it them also." nickar El och breddar leendet, "After a while." Eleanor skrattar till och kramar till Louis hand som hänger slappt vid hennes sida. Louis kikar upp från bordet en kort sekund och slänger den korta blicken på Harry. Det ser nästan ut som han himlar med ögonen. Men jag är inte säker för han drar ner sina solglasögon och blickar ut över området. 

"Another beautiful spring day." Harry lutar sig tillbaka och trycker mig närmre. "Isn't it?" han stryker med handen     över min övervarm och ler överdrivet.

"Time to go?" Louis tittar upp på El.

"Maybe." hon reser sig upp och samlar ihop sina grejer. Hon sträcker sig över bordet och kramar både mig och Harry.

Dom går sin väg och Louis lägger sin arm Eleanors midja.

  

 "What is it about Lou when it comes to Carrie?" Zayn sjunker ner i en stol och lutar sig tillbaka. Han fingrar på sina armband.

"Nothing." svarar jag kvickt och försöker låta sannings riktig.

"Dude." Zayn reser sig upp och greppar tag om en vattenflaska, "Carrie is a great girl, but I know there's something about her that makes Louis suspicious. You must have noticed. See you at the hotel." 

Zayn lämnar rummet. 

"The cabs are leaving soon Harry." han stannar till i dörröppningen och slänger en menande blick på mig över axeln. 

 

Väl inne på hotellrummet slänger jag mig i den bekväma sängen. Jag drar av skorna och knapprar in ett meddelande på telefonen.

 

//I miss you, sweetheart. xx //

 

Jag läser smset framför mig gång på gång innan jag låter det skickas iväg till Carrie. Jag kommer på mig själv med att sitta och små le. En vecka med Carrie har gått fort. 

Jag drar av mig resten av kläderna och kryper ner under duntäcket i bara kallingarna. Det är sent och jag är trött. Några hektiska veckor står på schemat och sömn är något jag minst sagt behöver.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dadaaam, del9! 

Bästa ni, tack för alla grymma kommentarer! Ska vi testa med 6+ denna gången? Jag vet att ni kan! :)

 

Carrie tittar upp från kaffemuggen i sin hand. Det är lugnt och tyst, faktiskt, och sockerbitarna i Carries kaffe är lika många som förut.
"I'm so sorry about what happend yesterday."
Carrie ställer muggen ifrån sig och skakar nätt på huvudet.
"It's okay. My mum just over reacted a little." hennes hår trillar fram över axlarna när hon sträcker sig efter kaffekoppen igen. Hon hade berättat om hennes mammas utbrott över bilden i tidningen.
"No." jag tänker på vad Louis sa, "It was a mistake I made." jag tittar förlåtande på Carrie som möter min blick med ett vackert leende.
"It's cool Harry." hennes varma leende hade inte förändrats med åren.
Solen skiner, det är en skön vår dag. Sådär lagom. Inte för varmt, inte för kallt. Lagom.

Cafeét Harry hittat är mysigt. Det är lite undangömt och tyst och stilla. Som det brukade vara runt Harry och jag hade till och med fått med honom ut på uteterassen. Det var skönt och kunna titta in i dom klara ögonen ostört, även om det var öppet för vem som helst att trilla in.

Kaffet i våra stora koppar försvann såsmåningom. En blonderad servitris plockar undan kopparna och tar med ett alldeles för brett leende emot dricksen Harry trycker i handen på henne.
"Let me show you something." Harry reser sig plötsligt och griper tag i min hand. En varm stöt skjuts genom kroppen när Harrys fingrar sluts om mina. Det var så längesedan. Jag hade hållt den handen många gånger förut. Men det var flera år sedan nu och vi hade alltid hållt varandra i handen som vänner emellan brukar. Likadant som vi uppmanades hålla varandras händer på promenad när vi gick i lekskolan. Nu var våra fingrar ihopknutna.
"All the people!" utbrister jag och slänger en blick på alla människor runt om oss.
"Forget about them." svarar Harry direkt och med min hand i sin tar han sig in i en av parkerna.
Han går ganska snabbt. Stora träd skapar skuggor mot marken. Några duvor pickar upp smulor bredvid en rödlackerad papperskorg. Det är ganska folktomt, men dom få vi passerar tittar upp på oss och följer oss länge med blicken. Den obekväma känslan kryper upp i mig. Jag försöker trycka tillbaka den, men den finns där.
Harry fortsätter pinna på. Plötsligt stannar han. Jag står mitt emot honom och han stryker dom mörka lockarna bakåt med en enkel rörelse. Några långa grenar från en kraftig ek skuggar lite av hans ansikte. Han ler och trots att vi stannat upp släpper han inte min hand.
"What was it you wanted to show me?" frågar jag.
Harry tittar ut över parken.
"Well, acctually." han tar ett kort steg närmre och drar på orden. Den svala vårvinden har mojnat och det har blivit vindstilla. Harry möter min blick och tar ännu ett litet steg närmre och låter avståndet mellan oss minska till en dryg decimeter. Jag hör hans andetag.
"It was more of a thing I wanted to give you." så kysser han mig. Han låter sin fria hand vila mot min höft. Hans händer är varma. Hela han är varm. Det känns konstigt, men så rätt. Efter tre år utan min barndomsvän står jag nu här med mina läppar tryckta mot hans.
Mina torra läppar blir fuktiga och för en stund glömmer jag allt runt omkring. Tills jag hör hur en tjej ropar Harrys namn och jag rycks in i verkligheten. En verklighet där Harry inte var vilken ungdom som helst med bruna lockar. Han var den där, speciella. Harry Styles.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ännu ett kapitel alltså! Grymma ni, tack för alla fina kommentarer! 5+ för nästa. :)

Hur blir nu allt efter kyssen?

Harry går tätt intill mig och jag känner hur han lägger en stadig hand på min rygg. Fans skriker och dom ilskna kamera blixtrarna fortsätter explodera i mitt ansikte. Som skydd sänker jag ner blicken i marken. Harry går tätt intill mig. En säkerthetsvakt trycker undan en ivrig brud i femtonårs åldern som trevande försöker få tag i mina kläder med sina spinkiga händer.

Jag känner mig intryckt. Det känns så ovant. Oräkneliga gånger har jag gått tätt vid Harrys sida, år efter år, ostört hade vi strosat över dom tysta gatorna i England. Ingen brydde sig då. Vi var bara två tonåringar till som gick där, sida vid sida. Nu blev vi nerdundrade av folk bara av att slå följe till taxin. Jag ville skrika till alla ettriga människor att vi bara var vänner, men jag tryckts in i taxin och dörren smäller igen bakom mig. Imorgon står säkert allt i tidningen, mamma kommer bli vansinnig. Var det lönt?

Harrys uppmaningar om att han visst skulle följa med ut till taxin innan jag åkte ringer i huvudet. Taxichauffören rullar vant fram bilen längs den asfalterade vägen. Det är sent och mörkt. Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen, Harry.

 

 Louis sjunker ner i en av stolarna bredvid mig. Med en snabb rörelse slänger han en tidning på bordet och lutar sig mot ryggstödet.

"Happy now?" han drar upp armarna och knäpper händerna bakom nacken.

Jag drar tidningen mot mig och tittar på framsidan. En stor bild på mig och Carrie tätt ihop påväg mot taxin som skulle köra Carrie hem igår kväll. Ihoptryckta fans trängs längs fotografiets alla hörn.

"Harry Styles and a new flame, maybe?" citerar Louis från tidningsrubriken. 

Jag skjuter undan tidningen och rycker lätt på axlarna.

"Well, she is just a friend."

"Not if you ask the newspapers." svarar Louis klipskt. 

Jag suckar.

"Don't take it so seriously Louis." Louis tittar på mig en stund och det blir tyst.

"Alright then. It's your choice, not mine." Louis lägger sin hand på min axel innan han reser sig upp och lämnar rummet. Dom bleka sko sulorna klickar lätt mot det blanka golvet och ljudet av skorna fortsätter låta även efter dom lämnat mitt synfält. 

Jag lutar mig tillbaka och drar upp mobilen ur fickan. Jag knappar in ett meddelande till Carrie. 

Efter mitt utlåtande sms om hur det är och kan vi inte träffas placerats som skickat i min telefon slänger jag en snabb blick på klockan innan jag reser mig upp och lämnar rummet tomt bakom mig.

 

Harrys sms kommer ganska opassande. Mamma är sur, eller snarare arg och ryter åt mig att det var mycket korkat gjort, som om det var mitt fel alltihop. Tidningen som publicerat bilden i extra stort format ligger framför henne. Det kortklippta håret är yvigt och hennes välfriserade hjässa ser bara rörig ut.

"Mum, don't take it so seriously!" utbrister jag.

Min och mammas konflikthantering sinsemellan har inte utvecklats ett dugg sedan jag var fyra. Jag sprutar ut massa enkla bortförklaringar i korta former medan mamma radar upp långa moderliga och korrekta skäl och enligt henne uppenbara saker.

"Don't take it seriously?" fräser hon, "He is just playing tricks on you Carrie! That boy has changed alot since your time kid!"

"I'm not a kid mother, I am 19 years old now. You don't know anything about him! And by the way," jag tar en kort paus och rycker åt mig min jacka som hänger över en av köksstolarna, "I'm going to meet Harry, now."

Jag stampar ut ur köket och med en smäll slår jag igen ytterdörren. 

Det blåser svalt och jag drar på mig vårjackan. Det är ganska tyst ute och jag spetsar öronen i hopp om fågelsång.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

5 kommentarer funkar ju toppen, så vi fortsätter den vägen. 5+ för nästa. :)

 

Jag sitter med mobilen i handen. Mina fingrar hänger i luften över pekskärmen. Ring, bara ring. Jag är nära på att trycka, igen, men Louis ord hänger i bakhuvudet. 

Jag tar ett djupt andetag, ställer för en stund Louis åt sidan och trycker på den gröna luren. Jag vill det här. 

Signalerna går fram och eftersom jag är ensam på mitt hotellrum sätter jag telefonen på högtalare. Tonerna rosslar över hela rummet. Efter vad som känns som en lång väntan svarar hon tillslut.

"Hi, it's Carrie." 

"Hi Car, it's me, Harry." 

Jag lägger mobilen i knät och lutar mig tillbaka.

"So, Carrie, what are you doing this weekend?" 

"Well, nothing, I guess. Why?" hennes röst är mjuk och jag undrar var hon befinner sig, just nu.

"Maybe we could do something?" 

Det blir tyst en stund.

"Wait, which date is it, this weekend?" inte svaret jag förväntat mig.

"It's the 13:th on Saturday." 

"Oh, then i can't. Sorry." hon svarar snabbt.

"Why? Something planned, or what?" jag hur klängigt det låter och suckar åt mig själv.

"Yes, dinner, some family friends. And Harry, don't you guys have a concert this weekend?" 

Jag trycker huvudet i handflatan. Hur kunde jag glömma? En irriterad suck ekar i rummet och jag nickar inför mig själv.

"Yes, we have." jag tänker en stund och fingrar på en av mina tatueringar, "Carrie, can't you follow?" 

"Harry, I told you. Dinner, friends. Busy." 

Jag drar på orden, "Is it important?"

"It's not only the dinner. I can't efford the trip, tickets and all the stuff."

"I pay. I pay everything." svarar jag kvickt. Pengar. 

"Harry, I can't. Sorry." 

Jag känner hur kroppen slappnar av, jag vill inte ge mig. Jag vill inte vara efterhängsen.

"Can you at least ask?" jag försöker inte låta allt för besviken, bara sädär lagom. 

"Okay, I call you back tomorrow." 

Carrie lägger på. Jag tittar på displayen och ser hennes namn försvinna. Jag kastar mig i sängen och skrynklar till bäddningen. Jag lutar mitt huvud mot ena av dunkuddarna och stirrar upp i taket. Det är vitt. Tomt. Ett tak, helt enkelt. Jag tänker febrilt. Vad gör jag egentligen? 

 

Ska det vara, så ska det vara fint. Jag målar ögonfransarna och breddar ut mitt leende framför spegeln. Jag är taggad. Lite nervös, men glad. 

Jag snurrar framför spegeln. Jag trodde aldrig mamma skulle låta mig. Inte pågrund av middagen. Dom vännerna träffade vi nästan varje helg. Utan för att det var Harry. Sedan hon öppnat dörren till mötes av mig och Harry utanför hade hon varit skeptisk. Hon fortsätter peppra mig med att han aldrig ens försökte få tillbaka mig som vän, att han var dåtid. Dum och känd. Lömsk.

Av något skäl fick jag tillslut. Kanske var det pappa som fick henna att gå med på det i sista stund. Kanske. Men just nu brydde jag mig inte. 

 

Jag blickar ut över området. Det är mycket folk och plötsligt känner jag mig ganska vilsen där jag står. "Call me when your there.", jag plockar upp mobilen och trycker fram Harrys nummer. Vant lutar jag luren mot örat och väntar på signalerna. Vad han ska göra har jag ingen aning om.

Jag står mitt i vimlet bland alla Directioners och fotografer och väntar på att killen alla dom tusen runt om mig ovetandes kunnat döda för att få ringa till ska svara. Jag är en i mängden och upptäcker mig själv att med att stå och små le. Här står jag, långt ifrån den enda med en mobil tryckt mot örat. Om dom bara visste vems namn som stod på displayen. Vem som skulle svara, snart. Jag hade inte brytt mig förut, inte tänkt på det på det sättet. Men lite stolt blir man allt, när Harry Styles glatt svarar på andra sidan linjen. 

 

Skrikande och förvånade fans vrålar i mina öron och ett tjugotal fotografer trycker frenetiskt av bild efter bild. Carrie hade kommit in backstage utan problem. Utan att någon märkt något och både smärtfritt ock effektivt hade hon stått på sin egen, undangömda plats backstage och se på när vi framträdde. 

"I guess this will be in the newspaper tomorrow." Zayn vänder sig mot mig. 

"It will be everywhere." 

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ni är grymma! Tack för alla fina kommentarer, ska vi testa med 5+ denna gången? :)

 

 

"Harry?" hon tittar förvånat på mig, som om jag var den sista person hon förväntade sig möta just här, just nu.

"Hi, Jane." svarar jag fumligt. 

Tankarna snurrar i huvudet på mig. Carrie bodde väll ensam i en liten lägenhet några kvarter bort från sina föräldrar, och hade hon inte berättat något alls om mig. Att jag ringt, att vi träffats, ätit middag? 

Carrie rodnar och hennes kinder har färgats grovt rosa. Hon fäller ner blicken i marken.

Jane vänder sig mot Carries håll.

"Carrie?" hon tar en paus i väntan på att hennes dotter ska fälla upp blicken igen, "Was it Harry you men't when you said you were going on a dinner with a friend?" hon riktar sig helt mot Carrie, som om jag inte var där och Carrie nickar försynt till svar på sin mammas fråga. Hon hade inte berättat, att det var jag. Harry, vännen som försvann. Det blev tyst och sekunderna tickade.

 

Jag ville sudda bort rodnaden och stunden. 

Mamma flyttar blicken fram och tillbaka mellan mig och Harry. Det är tyst och då och då susar en bil förbi ute på vägen. Harry tittar sig över axeln ännu en gång och drar fingrarna genom det lockiga håret.

"Well, mum." jag pillar otåligt på mitt halsband, "Yes, it was Harry ment. I'm sorry I didn't told you. Could you please close the door so Harry and I can talk a little?" jag märker hur hård och bestämd jag låter. Inte som jag brukar när jag pratar med mamma. Men hon går med på det och stänger försiktigt dörren och Harry och jag står ensamma kvar på trappan. 

Jag tar ett djupt andetag. Försöker övertala mig själv om att den unga man som står framför mig är Harry, den vän jag delar allt med och inte han som jag lämnat med bruten vänskap, svordomar och tårar för tre år sedan.

"Okay, I live whith my parents." jag säger det så hastigt att det knappt är hörbart men fortsätter i samma fart, "I kind of haven't worked out as well as I wanted to and lost the job I had and couldn't efford moving out." 

Jag flackar med blicken, vågar inte fästa den. Vilken looser. Medan Harry gått och blivit världskänd och svinrik hade jag stannat kvar hos mina föräldrar med för lite pengar att ens flytta hemifrån.

"So you're not working at a café?" frågar Harry lugnt.

"No, or well, I'm helping my uncle at his café  three days a week." jag rycker försynt på axlarna och tittar försiktigt upp på Harry som lägger en hand på min axel.

"It's okay Car. You don't need to be embarresed." Harry ler övertygande mot mig.  

Det blir tyst en stund och Harrys varma hand lämnar min axel. 

"So, I guess we'll meet again?" 

"Probably and hopefully." 

Harry kramar om mig och med ett "Good Bye." tar han sig ner för dom få trappstegen och tar sig med bilnycklarna i handen mot bilen. Plötsligt vänder han sig om.

"Carrie?" 

"Yes?" frågar jag förvånat.

"Promise me to not keep any secrets away, you know you can trust me." jag nickar.

"I promise. But only if you don't hide secrets for me, Harry Styles." jag betonar Styles och Harry ser ut att tänka på mina ord noggrant innan han svarar.

"Promise." så vänder han sig om igen. Han hoppar lätt in i bilen och snart glider den iväg utom synhåll. 

Jag öppnar dörren och tar mig in i den upplysta hallen. 

 

Den sista meningen ekar i huvudet på mig, only if you don't hide secrets for me, "promise". Jag känner hur jag spänt mina läppar till ett surt sträck.

Irriterad och besviken på mig själv, och bara mig själv, trycker ner gasen och låter bilen ryka fram längs den raka motorvägen.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack så mycket för alla kommentarer! 4+ för nästa? :)

 

"Why were you so suspicious about Carrie?" El tittar upp på mig från sin mobilskärm.

"No, it wasn't Carrie, it was the fact that Harry brought her there." 

Elenour tittar konstigt på mig.

"What? Isn't it great that Harry brought an old friend whith him to the dinner?"

"Ofcourse it is but." jag tänker efter mina ord innan jag fortsätter, "it's because of what he said, I don't know."

El stoppar undan på mobilen.

"Between you and Harry?" 

"Kind of, I guess." jag möter Els blick och hon ler ömt.

"I get it. It's okay my love." hon stryker med sin hand över min axel och våra blickar möts.

Det börjar bli mörkt. Men det är vår och går fortfarande att se utomhus. Harry kör vant fram längs den breda asfaltsvägen och dom mörka lockarna skuggar hans ansikte i det knappa ljuset. 

"The adress?" Harry pekar på den flådiga GPS:en och efter ett antal försök lyckas jag trycka in rätt adress. Jag ser hur Harry flinar åt mina fumliga fingrar och jag petar försiktigt honom i sidan utan att han ska köra av vägen. Han ler brett med sina blanka tänder.

"Did you enjoy the dinner?" frågar han sen.

"Yes, it was really nice. The girls are awesome."

"And the lads?" det hörs på honom att han vill att jag ska svara något positivt, att det är viktigt för honom.

"They were nice them too. But I talked more with their girlfriends, so." jag rycker lätt på axlarna med mening att jag inte riktigt lärt känna killarna lika bra som flickvännerna.

"So, you did like them?" frågar han osäkert.

Jag tittar upp på Harry.

"Yes Harry, they are great, but it would be nice to get to know them a littlebit better."

Jag ler mot honom och bryter inte blicken för än jag ser ett mjukt leende på dom varmrosa läpparna som svar att han förstått mig. 

Resan känns kort och jag trivs alldeles för bra med att sitta där. Bredvid Harry. 

Harry stannar in bilen vid rätt adress.

"Is it here?" frågar han vänligt och jag nickar till svar och kliver ur bilen. Harry slänger sig ut även han och ställer sig mitt emot mig. 

"Can't i follow you to the door?"  han gestikuler mot ytterdörren några meter bort. 

"Oh, I bet your in a hurry, why don't say good bye here?" jag hör hur löjligt det låter men försöker räta upp mig och le sådär oskyldigt. 

"C'mon, I got lots of time. Let me follow you to the door." Harry lägger en av sina stora händer på min rygg och börjar menande gå mot dörren. Jag försöker hålla in stegen och skruvar mig åt Harrys håll för att få honom att stanna.

"Harry your car, why don't say good bye here?" jag viftar oförståbart med armarna.

"Carrie, I want to follow you."

Hans steg når fram till dörren och även mina. Jag står stumt och tittar på honom. Det lyser från hallen.

"I think you have forgotten to turn the lights off?" han kikar in genom ett av hall fönstren. Jag fumlar med händerna och försöker skymma undan mina rodnande kinder.

"So, bye Harry!" jag gestikulerar en kram och Harry fångar mig i en lång en, "It was really nice. I had a great time." jag ler och Harry ler tillbaka. 

"It was nice to have you there. Maybe we could..." Harry drar ut på orden och jag trummar nervöst med fingrarna i sidan. 

Så öppnas dörren. Personen som står i dörröppningen med handen på handtaget känner jag så väl igen, det gör Harry också.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

3+ kommentarer för nästa? Jag blir jätteglad! :) 

-Sorry för dålig uppdatering. Ska försöka bättra mig!

 

"Could you do me a favor?"

Jag tittar på hans klara ögon och försöker förstå vad dom menar, men misslyckas.

"Harry, what?" svarar jag dumt.

"Could you do me a favor?" upprepar han sig och drar fingrarna genom det yviga håret.

"Okay, I guess. But i thought it was something special?"

Jag försöker förstå mig på honom.

"Well it kind of is." svarar han osäkert. 

"So?" jag låter mer torr än menat och sträcker på ryggen i väntan på vad det nu är han vill jag ska göra.

"I'm having dinner with the lads tonight. All the girlfriends will be there and Niall are having a friend from Ireland." han tar en kort paus, "And i just wondered if you would want to follow me as my company?"

Inombords suckar jag. Delvis för att Harry fått mig att tro att det hänt något allvarligt och delvis för att det lika gärna kunde varit en rik brud från Hollywood som kunnat följa med på middagen.

"Okay." svarar jag lågmält och Harry hör att jag är besviken. För han frågar vad som pågår och när berättar vad jag nyss tänkt skakar han på huvudet.

"No, Carrie. I want you to be my company." när han betonar you känns det sädär äkta och jag kan inte med att le. "It would be an honor to have you there. I've been missing you."

Med dom orden vet jag att jag kommer. 

 

 Louis slänger en tveksam blick på mig innan han sträcker fram sin hand till Carrie och hälsar henne välkommen.

Carrie får upprepa sitt namn många gånger innan vi alla kan sjunka ner vid var sin stol kring det stora bordet. 

Jag drar vänligt ut en stol till Carrie och efter jag satt mig bredvid henne smiter Louis ner på min andra sida.

"Really?" väser han i mitt öra.

"Yes Louis, yes." svarar jag lika tyst och rätar upp mig.

Maten doftar ljuvligt och Niall och hans irländska kompis hugger in i middagen lika glupskt.

Perrie tittar upp från sin tallrik med kycklingsallad och drar en lila färgad hårslinga ur ögonen.

"So how did you and Harry met?" hennes bländande leende ler mot mig och Carrie.

"Oh, we are just friends. Old friends." svarar Carrie direkt och ler tillbaka. 

"Oh, i thought you?" Perrie tittar först frågande på mig och sedan på Zayn som lägger en hand på hennes axel och skakar nätt på huvudet.

"How long have you been friends?" bryter Elenour av och riktar sig mot Carrie.

"Since we were tiny little kids." ler Carrie, "but it was three years ago we met last time." 

Hon låter inte lika glad när hon säger det där sista, men Carrie är bra på att le och svår att genomskåda.

 

Middagen fortsätter. Det är mysigt och glatt, tjejerna hittar varandra snabbt. Dom pratar om allt och ingen kring bordet, varken Carrie eller dom andra, tycks tänka på att Carrie aldrig träffat någon annan än mig förut. 

Efter desserten lutar sig alla tillbaka. Efter mycket mat och mycket prat ser alla lagom trötta ut. Louis lägger armen över Els axlar och ger henne en puss på kinden. Danielle kikar över sin axel för att kolla på klockan.

"I think it's good time to go now." hon tittar frågande på Liam som nickar trött till svar. 

Dani sluter sin hand i Liams och snart reser dom sig upp.

Klockan är mycket och efter att alla hälsat Liam och Danielle hej då drar sig dom andra snart iväg och kvar sitter jag och Carrie.

"Maybe we should leave."

Carrie ser trött ut och nickar medans hon reser sig upp. Hon drar på sig sin vårkappa och puttar in stolen. Tillsammans går vi sedan ut i den svala vårkvällen.

"How will you get home?" frågar jag och Carrie nickar längs trottoaren.

"Bus."

"It takes more than an hour." svarar jag, "I drive you." jag låser upp bilen och öppnar passagerar dörren till Carrie som försiktigt hoppar in.

När bilen startar och gasar fram längs den breda asfaltsvägen tittar Carrie på mig.

"Thank you so much Harry."

"For what?" svarar jag och slänger en snabb blick på Carrie innan jag fortsätter följa vägen.

"Driving me, having me with you at the dinner. For beeing you."

Jag ler, Carrie också, när bilen tar oss bort från centrala London. 

 

 -----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ganska kort kapitel. Nästa blir längre. 4+ kommentarer för nästa? Jag blir jätteglad! :)

Jag sjönk ner i andra änden av soffan och tittade på Carrie som fumlade med sitt lipsyl när hon skulle lägga tillbaka  det i sin väska. Jag log. Hon var söt där hon satt. Hennes ögon var lika blåa som dom alltid varit och hennes blick lika oskyldig. 

Jag visste inte vad jag skulle säga. Förut hade vi två kunnat prata om vad som helst och det gjorde vi också. Varje gång vi träffades hade vi alltid något nytt som vi bara var tvungna att berätta för den andra. Men inte nu. Det var då, när vi bodde ett kvarter ifrån varandra och var dom närmsta vännerna i hela Holmes Chapel. Det klumpade sig i magen och jag insåg hur mycket jag hade saknat henne. Jag hade skjutit henne åt sidan när hon stuckit. Ensam som jag var strosade jag runt på Holmes Chapels gator och drömde mig bort. Sen kom X-factor och jag behövde inte kämpa för att glömma längre. Jag hade ställt våran bok på hyllan. One Direction blev ett faktum och boken om mig och Carrie flyttades från hyllan ner i en låda uppe på vinden. Och där låg den. Den samlade på sig damm medans jag turnerade över världen och fick mina alldeles för stora drömmar uppfyllda. Hur kunde jag glömma? 

"So how is it with you?" får jag ur mig.

"I'm fine. Working at a café, living not far away from my parents in a tiny apartment. It's pretty boring. But i'm okay."

Hennes röst var mognare, men den ljusa stämman var sig lik.

 

 "So how are you?" frågade jag.

Egentligen visste jag svaret. Alla visste att han bodde i en lyxig villa i London, levde sin dröm och hans liv lekte.

"I'm good. It's so fun beeing on tour with the lads but it's always nice to get back to England." 

Han lutade sig tillbaka och såg ut att slappna av. Hans lockiga hår var mer välfriserat och kroppen både längre och mer vältränad än för tre år sedan. Men det visste jag ju om. Jag hade sett otaliga bilder och artiklar om honom. Jag hade öppnat många tidningar med en stor bild på Harry och en lång radda textrader om något nytt som hänt. Jag hade många gånger spatserat runt på gatorna och sett stora skyltningar om One Direction där Harrys reducerade ansikte alltid fanns med. Min gamla vän.

Jag hade aldrig skrytit om Harry. Aldrig stolt förklarat att självaste Harry Styles från One Direction var min gamla vän och att vi bott nära varandra nästan hela våran barndom. Delvis för att vi lämnat varandra som ovänner, ett helt år innan X-factor, men också för att jag inte haft något behov av det. Jag hade inte velat berätta, jag ville hålla minnena vi skapat för mig själv. Men såsmåning om gömde jag dom, minnena så inte ens jag mindes. Jag försökte iallafall. Men när man dag på dag påminns om sin föredetta vän av diverse reklamer och videoklipp är det inte så lätt. Men jag, jag var nog lätt att glömma.

"To big for this city."

Jag tittade förvånat på honom.

"What are you talking about?"

"Don't you remember?" Harry rätade upp sig igen i den bekväma soffan.

"I think Holmes Chapel..."

"Is to small for me." fyllde jag i. "Ofcourse I do." 

Harry tittade finurligt på mig i väntan på att jag skulle säga något mer.

"And I guess I were wrong."

Jag fick ge mig. Harry hade under våra många år som vänner blivit utsatt för min envisa åsnehjärna. Han var van och varje gång han lyckades få mig att ge mig var det triumf.

Det var det nu också för Harry ryckte stolt på axlarna och skrattade lätt åt sin vinst. Han drog på smilgroparna och knöt stolt händerna bakom nacken.

Så blev det tyst. Harry slutade flina och i dom tysta sekunderna insåg jag att Harry på något sätt kommit närmre mig.

"Carrie?" Harry tittade på mig. Hans ögon hade på ingen sekund alls förvandlats till allvarliga. Hans händer sjönk ner i knät och han bet sig själv i underläppen. "Can i trust you?" 

Jag tittade på honom, rädd för att han blivit påmind om bråket letade jag efter svar i hans ögon.

"Yes Harry, you always can." 

Harrys blick började darra och jag insåg att jag inte kunde tyda honom lika lätt längre som förut. Jag hade glömt, eller så hade han förändrats. Men det var frustrerande. Vi brukade ju veta allt om varandra och kunna tyda minsta lilla vink, som om våra tankar var sammankopplade.

Harry tog ett djupt andetag.

"Carrie I..."

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Alltså kapitel två! Grymma ni, tack för alla fina kommentarer! 3+ för nästa? :)

 

 

Jag kunde inte sluta le trots allas konstiga blickar mot mig när jag hoppar in i taxin. Mitt fåniga, urbreda leende sitter fast klistrat med superlim och några främlingars frågande ansikten får inte limmet att lossna. Det krävdes mer, mycket mer för att bryta ner mitt leende idag. För idag skulle jag få träffa Harry. Inte vilken Harry som helst. Den Harry. Jag hade inte träffat honom på tre långa år. Jag saknade hans bruna lockar och det breda skrattet. Så längesen, jag trodde aldrig han skulle ringa. Inte nu och efter allt.

Våren 2009, Holmes Chapel, England.


Harry skrattade. Dom charmiga skrattgroparna hopade sig i hans ljustonade kinder. Dom bruna lockarna tycktes vara extra ostyriga just idag och hängde som ett yrt moln över hans glada ansikte. Jag log. Det gjorde jag alltid när Harry var nära.
Han lutade sig tillbaka på bänken, sträckte ansiktet mot solen och andades in den ljumma luften.
"Car?" för en stund släppte han solstrålarna och flyttade över blicken på mig.
"Yes?" jag tittade på honom och väntade tåligt in hans svar.
Harry hade alltid varit sånn, det tog alltid lite längre tid innan han svarade. Han lät orden komma.
"I think Holmes Chapel is to small for me."
Han rätade upp sig och drog fingrarna genom håret.
"You mean you're hair is to big for this city?" han skrattade, jag med.
"No, but i mean like." han tog en kort paus. "What if i became a celebrity?"
Harry tittade uppmanande på mig, som om han förväntade sig att jag skulle svara något peppande.
"Like what?"
Till hans besvikelse var svaret inte alls peppande, bara dumt, då jag inte förstått vad han menade.
"Like if i would be an artist, world wide. Which i think i would fit tremendence as."
Jag skrattade lätt åt hans ideér.
"So that's why Holmes Chapel is to small for you? You will become an world wide artist?"
"Yes." svarade Harry övertygande och snappade åt sig några solstrålar.
"Harry you're to crazy to be a celebrity. And you barely never sing? I think it's you're dreams that's to big for you, player boy!" jag petade tjabbigt till Harry i sidan.
"You're so mean!" utbrast han och kastade sina armar om mig.
Våra skratt ekade över hela staden. Harrys hår stod åt alla håll och likaså mitt när vi båda försökte vinna över den andra i vårat oplanerade men ofta uppkommande kittel-krig.


Utanför silade vägen och otaliga bilar förbi och desstu längre tid jag satt i bilen i väntan på att komma fram desstu fler forna minnen av Harry yrde upp i mitt huvud. Våran vänskap hade varit lång och stark. Och var fylld av massor av minnen som kunde varit fler, om jag bara inte flyttat och om inte det där bråket brutit ut innan jag lämnade Holmes Chapel för utkanten av London. Det hade inte varit min idé att flytta till London och bort från alla jag kände. Men som femtonåring och hemmaboende var jag så illa tvungen att följa med. Bort.

Gamla minnen från bråket jag försökt förtränga fyllde mitt huvud och jag kände hur tårarna låg på lur. Jag skakade bort känslorna ur huvudet. Nej, det var då. Jag övertygade mig själv om att Harry glömt det, bråket, eller att han åtminstonde gått över det. Annars hade han ju inte ringt?

Mitt hjärta klappade lite snabbare när jag tog mig upp för den långa, knirrande trappan. Jag var mer nervös än jag väntat. Jag tog mig fram längs den breda gången och tittade på dom många dörrarna och deras nummer, D27. Medans mina ögon letade efter rätt rum rullade tankarna fram i huvudet. Vad skulle jag säga? Tänk om han inte känner igen mig? Jag insåg att jag inte kollat hur jag såg ut och panikslaget med tanke på att mitt hår kunde se ut som en orkan rotade jag desperat upp min lilla sminkspegel ur väskan. Jag försökte misslyckandes få hela mitt ansikte att få plats i den nätta spegeln och drog fingrarna genom håret för att rätta till felstyrda slingor.
Tillslut fick jag ge mig och stoppa tillbaka spegeln. Jag försöker räta på ryggen och låtsas som om jag inte alls är nervös. Men det är jag. Skärp dig, det är ju bara Harry. Din vän.
Min blick fortsätter söka över dom många dörrskyltarna tills jag hittar rätt, på dörren står det D27.
Jag stannar upp. Tar ett djupt andetag och funderar en vag sekund på att fly min väg innan jag låter min slutna hand knacka på.
Några sega och fruktansvärt nervösa sekunder senare öppnas dörren.

Först kände jag inte igen henne. Men när jag blinkat en extra gång och tagit in den unga tjejens profil i huvudet var det självklart. Där stod hon, och hon var sig lik. Hennes långa kropp var klädd med ett par tajta jeans med låg midja för att förkorta benen och hon bar en marinblå blus överträdd av en tunn kofta. Hennes mörka, långa hår var uppsatt i en hög hästsvans. Det var längesedan jag tittat in i dom. Dom där kristallblå ögonen som alltid bjöd på äventyr.
Jag lät blicken glida över henne en gång till. Hon hade växt, ännu mer och hennes hår var både mörkare och längre nu. Dom välfixade topparna var svagt ljustonade efter en gammal färgning och hängde över hennes breda axlar. Hennes välkända kroppsbyggnad var den samma. Dom långa, smäckra benen, dom breda höfterna och den raka ryggen. Dom breda axlarna och det varma ansiktet med dom välmarkerade kindbenen och den låga pannan. Samma tjej, men hon var äldre. Hela tre år äldre, jag med, även om det var svårt att tro.
Jag öppnade upp dörren mer och lät henne kliva in. Till min förvåning märkte jag hur det klumpade sig i halsen och jag fick blunda och samla ihop tankarna innan jag kunde stänga dörren och sätta mig i soffan bredvid henne.

 

Jag funderar på att avbryta Sing For Me eller åtminstonde ge den en paus. Jag känner ingen inspiration allls angående den just nu och det känns inte som så många av er som läser det gör det heller?

Men, istället har jag fått en annan idé. Helt annan, ny huvudperson, men idén poppade bara upp i huvudet och det var riktigt kul att börja skriva kap.1 som jag faktiskt redan skrivit. 

-Jag är ledsen om det är någon som läser Sing For Me, men jag hoppas att ni uppskattar denna idén ännu mer!

 

Här kommer handlingen/prologen;