Sing For Me - Del3 "By the building"
Kallt. Men jag är van. Kylar biter inte på mig. Hösten och vintern är lätt att hantera. Varm jacka, bra kläder.
Jag skyndade mig ändå. Det blåste i mitt kylda ansikte. Jag svänger runt krönet, mot dagiset. Till min förvåning är det mörkt. Släckt och låst. Jag lägger mina händer mot rutan och kikar in. Ingen där. Jag vänder mig besviket om och sträcker ansiktet mot himlen. Vinden blåser mig i ansiktet och skyn är sådär lagom grå trist. Först märker jag det inte. Att jag faktiskt inte är ensam. Att någon sitter lutad mot byggnaden med ansiktet nere i knät och händerna tätt tillslutna. Jag är påväg att gå min väg, när jag hör ett ansträngt andetag.
Vid väggen satt hon. På den kalla marken, med alldeles för lite kläder. Hennes ansikte har hon gömt bakom sina knän och jag inser att hon inte märkt att jag var där. Jag tittat på henne. Svarta nylonstrumpor, korta, slitna shorts. En vinröd blus och en skinnjacka. Svarta klackskor. Allt.
Jag hör hennes andetag igen. Vet inte om jag borde, men jag tar mig närmre henne.
"Are you okay?"
Hon rycker till och tittar chockat upp på mig. Hennes smink har kletats ut något, som om hon gnuggat sig i ögonen och hon ser trött ut. Förfärat börjar hon gnugga bort sminket under ögonen och hon svamlar fram några oförståbara ord.
Jag vet inte varför, men jag sjunker ner vid hennes sida. En bit bort, men bredvid henne. Jag känner henne knappt, eller inte alls och hennes stilrena ansikte tittar tungt på mig. Som om jag borde gå lyfter hon upp blicken. Jag sitter kvar. Tyst. Knäpptyst. Beredd att fly.
Det blåser, som vanligt och en bit bort, på vägen, kör en bil förbi. Den passerar och efter krönet är den borta. Jag fäster blicken på en av dom gamla ekarna vid parkeringen. Koncentrerar mig överdrivet på dom gula löven. Följer dom som faller mot marken och räknar i huvudet dom redan fallit. Ett, två, tre. Jag hör på hennes andetag att hon fryser. Men jag säger inget, tittar inte åt hennes håll. Jag fortsätter räkna löven. Sju, ått, nio.
"What are you doing here?" stavelserna är hårda och jag känner dom målade ögonen i ryggen.
Min blick börjar nervöst flacka, räkna löven. Jag vill resa mig, springa där ifrån. Orden är alldeles för hårda, varför gick jag bara inte min väg? Men jag vet att jag måste svara henne, möta hennes blick. För så gör man.
"Wanted to surprise Leah. I didn't know it was closed." dom flesta hade frågat tillbaka. Ställt henne frågan om varför hon var där. I för lite kläder, helt ensam. Men inte jag. Att svara på frågan jag fått var nog. Jag upprepade meningen inne i huvudet och insåg hur mesig det lät. Oroliga fjärilar kröp upp i min mage och flög runt. Flaxade för livet i väntan på att hon skulle svara. Jag var beredd på allt. På att hon skulle skrika åt mig att gå, beredd på att hon skulle skratta åt mig. Men hon var tyst. Knäpptyst, precis som jag. Jag undrade om sekunderna kunde gå långsammare än såhär, när hon öppnade munnen.
"Who's Leah?"
Jag fick en gång till. Hon ställde mig en fråga. En enkel, helt vanlig fråga. Hennes markerade ögonbryn och målade läppar blängde inte hårt åt mig.
"A friend of my mums daughter." svarade jag snabbt och slände en snabb blick på Amy. Några av oros fjärilarna lämnade min mage. Flaxade sin väg.
"And?" hon tittade på mig, så jag svarade.
"I've known her her hole life. She's more like a littlesister or something." det lät löjligt när jag sa det. Men jag rörde inte om i meningarna. Inte nu. Det var ingen novell, inget sms. Det var en konversation, mellan mig och henne, Amy.
"She is very cute and she really likes you. You two are more like sibblings than Jackson and I. Jackson just thinks i'm stupid. "
Jag gillade hennes brittiska dialekt, det var nästan skönt att höra något annat.
Jag lyssnade på hennes ord, ville svara något bra, men allt kändes dumt.
"Sibblings are sibblings. It's okay if your not bestfriends."
"We are never friends."
Hon lät nästan besviken när hon sa det. Jag tittade på henne. Jag trodde inte hon brydde sig. Hennes fixade ansikte tittade tillbaka på mig. Den hårde linjen av kajalpennan sträckte ut hennes ögon och dom grön melerade ögonlocken kom fram när hon blinkade. Hennes ögon var blå. Mörk blå. Nästan onaturligt blå.
"I bet it's not that bad." svarade jag och försökte låta förstående. Jag var fortfarande spänd, men till största del hade dom oroliga fjärilarna lämnat min mage.
"You don't know anything about my life!" fräste hon argsint och jag ryckte till. Och så var alla fjärilarna tillbaka igen. Snesteg, snygg jobbat. Jag kände hur jag spände mig igen och desperat började jag räkna löven ännu en gång.
Det blev tyst en stund tills hon reste sig upp och började gå.
"Sorry." kvävde jag ur mig.
Jag tittade efter henne. Höll löjligt nog nästan på att börja böla. Nu gick hon. Hon stack. Hon var arg, jag var dum och ensam. Som vanligt. Jag följde hennes korta steg. Plötsligt saktade dom in och ett tjugotal metrar stannade hon upp. Utan att vända sig om stod hon kvar. Jag reste mig försiktigt upp. Hon stod kvar. Med osäkra steg började gå mot henne och när jag förstod att hon väntade på mig sprang jag ikapp och när jag kom upp vid hennes sida började hon gå igen.
Där gick dom. Hon och han, Amy och Niall. Dom kunde lika gärna gått åt var sitt håll. Gå hem till sitt. Dra där ifrån. Men det gjorde dom inte. Dom gick där längs dom kala gatorna, sida vid sida. Dom sa inte ett knyst, men dom delade sällskap med varann längs Mullingars gator. Så olika som två människor kan bli lämnade dom det tomma dagiset bakom sig. Så olika, inifrån och ut. Mer omaka är svårt att hitta. Men nu gick dom där. Kanske var det bara en slump, eller ett hastat försök att kliva ur ensamheten. Vem vet? Men nu gick dom där, i höstkylan, tillsammans.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 3 ute alltså! Vad tycker ni? 3+ kommentarer för nästa?
Jag försöker komma in i berättelsen nu.
Varför tror ni Amy satt ensam vid dagisbyggnaden och varför blev hon arg på Niall?
Sing For Me - Del2 "Eyecolour"
Jag låg i sängen och tänkte på den blonda luggen. Han, den där killen på dagis. Jag hade släppt ut mitt mörka hår och stirrade upp i taket. Jag såg honom framför mig. Det blonda, korta, vinddragna håret. Det blyga leendet och tandställningen. Dom naturligt rosa blossade kinderna och den bleka hyn som sett alldeles för mycket av den Irländska solen. Den kantiga täckjackan och den stickade tröjan. Dom gång vänliga gympaskorna och dom klara ögonen. Dom satt som ett lysande märke, men vilken färg dom haft då när han tittade upp på mig hade jag glömt. Han var faktiskt ganska söt.
Jag skakade på huvudet och släckte lampan. Nej, Amy bara nej. Så somnade jag i min nya säng, placerad i mitt nya rum. Nytt. Massor av nytt.
Jag fick sträcka min närmre spegeln för att kunna se ordentligt när jag målade mina ögonfransar svarta. Vant kantade jag mina blå ögon med en kajalpenna. Ögonlocken blev mörkgröna och kindbenen ljuslagda av rouge. Läpparna fick en ljum rosa färg och ögonbrynen blev förtydligade.
Jag saknade mitt gamla badrum. Det var luftigt och spegeln var så där perfekt placerad och lagom stor. Nu var det bara trångt och litet. Jag saknade England. Mina vänner, butikerna på dom långa gatorna. Den brittiska accenten när man köpte en latté på stans bästa cafe. Nu var allt bara irländskt. Kallt och grönmossigt.
Jag satte upp håret i en hög hästsvans och kollade mig en sista gång i spegeln innan jag lämnade badrummet.
Mamma hoppade ur bilen med Jackson hack i häl. Demonstrativt höll jag mig kvar men mamma drog snart ut även mig. Det blåste och var fruktansvärt kallt. Höstlöven yrde.
"Amy, it's your brother. Come on."
Dom trampade iväg i alldeles för snabb takt och jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte på min house lista på högsta volym.
Inomhus var det varmt och lummigt och fullt med folk. För mycket folk. Jag tappade snart bort både mamma och Jackson i vimlet och drog mig tillbaka. Jag hittade en lagom bekväm vägg att luta mig mot och gjorde det. Små barn sprang huller om buller runt mina ben och jag drog irriterat in fötterna närmre väggen. Jag tittade på klockan på väggen. Jag tittade på mina butiksslitna jeans och mina svarta skor. Massor av skor passerade mitt synfält. Allt från små blommiga skor med kardborre till stora svarta läderskor med snörning. Massor av skor. Jag fortsatte låta blicken vila mot golvet tills ett par skor jag kände igen passerade. Ett par vita, välgångna gympaskor ställde sig framför mina nyinköpta klackskor. Jag tittade upp. Det tandställnings kantade leendet tittade försiktigt på mig och sträckte artigt fram sin högra hand.
"Hi, i'm Niall." sa dom tilltryckta tänderna genom spåren.av metall.
Jag sträckte fram min hand och drog lurarna ur öronen.
"I'm Amy."
Idag hade han en annan stickad tröja men han hade bytt ut byxorna från igår till jeans. Nervöst flackade han med blicken över rummet som om han vore tvingad att hälsa och egentligen ville springa sin väg.
"I've never seen you here before." fick han ur sig.
"We just moved here." svarade jag hastigt och min brittiska dialekt hördes tydligare än någonsin förut.
"England i guess?"
Jag nickade till svar och ville väldigt gärna stoppa musiken in i öronen igen. Han blev tyst och tittade nästan generat på mig när jag beskådade hans klädsel. Jag hörde hur mamma ropade på mig och slängde en snabb blick på honom innan jag gick. Jag hörde hur han tryckte fram ett försiktigt "Bye." och jag sträckte hastigt upp handen i luften utan att vända mig om.
"You're embarrassing." fräste mamma bittert.
"What?" svarade jag dumt.
"Have you ever heard about answering? He said good bye."
"I did too! I waved!" demonstrativt stoppade jag in hörlurarna i öronen.
"You didn't even look his way!" mamma ökade takten och jag öste igång musiken, alldeles för högt.
Jag visste åtminstonde vad han hade för ögonfärg, grön. Hans ögon var gröna. Vänta, jag bryr mig ju inte?
Kapitel två ute nu då! 3+ kommentarer för nästa?
Kan kännas lite segt nu i början, men håll ut så lovar jag att det kommer hända mer. :)
Sing For Me - Del1
Det var höst. På Mullingars gator hade dom frodande trädens gröna löv nu skiftat om till toner av gult och oranget och vissa hade börjat falla mot den kala marken. Amys små fötter med allt för tunna skor gick fram längs den kalla vägen. En vindpust öste upp dom nerfallna löven i ett moln och fick några fler av dom på träden att ryckas med och falla ner. Amys fötter svängde samtidigt med vägen och hon skymtade dagis byggnaden. Hon frös och ökade takten. Det började blåsa igen och hon drog den tunna skinnjackan tätare kring den smala kroppen. Det började duggregna och dom små dropparna piskade henne i ansiktet. Hon sänkte ner blicken i marken för att skydda sig mot regnet och ökade takten lite till. Vinden blev starkare och regndropparna kraftigare och efter att byggnaden kom närmre små sprang hon för att komma undan vädret. Hon hann precis skymta tårna av ett par välbyggda gympaskor innan hon krockade med den som bar dom. Hon tittade upp.
I dörröppningen stod en ung kille i hennes egna ålder. Hans försiktiga leende var kantat av en tandställning och den blonda luggen föll ner i ögonen på honom av den starka vinden. Han drog vant den till sidan med handen han inte höll upp dörren med.
"I'm so sorry." sa han försiktigt och mötte Amys blick som var kantad av en stark eyeliner.
"It's cool, it was my fault." svarade hon tryggt och smet in genom dörren.
Killen med tandställningen stängde igen dörren bakom sig och lämnade kylan utanför. Han drog ner dragkedjan på den militärgröna täckjackan och rättade till sin stickade tröja som gömde sig under. Det var varmt inne i byggnaden och även Amy fick ta av sig sin jacka så att det ända som täckte hennes överkropp var det tajta, svarta linnet hon köpt precis innan dom flyttade.
Längs gången kom en liten flicka spingandes. Hennes blommiga klänning fladdrade till i den knappa farten och när hon studsade fram flög hennes ljusbruna lockar runt hennes leende ansikte.
Hon studsade upp i killens famn och utbrast:
"Wiie!" hennes små armar flängde åt alla håll och hon började i allt för snabb takt berätta om vad som hade hänt idag.
Killen släppte ner flickan på golvet igen och hon sprang och hämtade sin jacka. Då kom Amys lillebror Jackson lunkades längs korridoren. Han tittade med en suck upp på Amy och drog sedan på sig sina skor.
"Hi Jackson."
Amy fösökte fånga upp sin brors blick.
"Hi Amy." svarade han likgiltigt.
Killen lämnade byggnaden med den lilla flickans hand i sin. Amy tittade efter honom och flickan hoppade lyckligt runt honom och såg stolt ut där hon gick. Amy drog med ena fingret över sin rosa underläpp. Hon tittade ut genom fönstret och hennes spacklade ansikte reflekterades i glaset. Dom skuggade ögonen och målade läpparna väntade tålmodigt på att få komma hem.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ny fanfic, ny historia! Hoppas ni tycker om den so far. Testar att skriva utan prolog och hoppas ni kan falla för den ändå. Vem tror ni killen kan vara?
(Det lär komma bilder i nästa kapitel.)
Eftersom det är första kapitlet och det inte varit någon prolog så har jag inget nummer på kommentarer, men kommentera gärna så jag kan se om ni uppskattar den.
Imagine - Del23 "The 10:th of May"
Den 10:nde maj, idag. Nu.
Jag tittade mig själv i spegeln. Log brett och lämnade sedan rummet.
Hjärtat bankade och jag fick samla mig när pappa ledde mig fram längs gången. Alla var där. Deras blickar fälldes över på mig men jag såg bara Zayn. Ett leende fyllde hela honom och jag insåg hur fruktansvärt nervös jag var. Jag hade sett dagen framför mig och nu blev den sanning. Idag, nu. Just nu.
Zayn trädde ringen på mitt finger och prästen pratade. Men jag såg bara honom, Zayn, min Zayn. Så snabbt allting kunde gå, så bra allting kunde bli. Nu fattades bara en sak.
Zarah var så vacker. Jag lyfte upp henne ur rullstolen ohc höll henne i min famn när vi gick tillbaka längs gången. Zarah skrattade och alla reste sig upp. Hennes ögon tindrade och det slog mig att vi faktiskt var gifta. På riktigt. Det var ingen dröm. Det var sanning. Jag kunde glömma allt annat. Nu var nu. Vi var vi. Så fort Zarah slutat skolan skulle hon flytta hem, hem till mig.
Trappan, den stora breda trappan förvandlades till en rullstols anpassad ramp och Zarah rullade för första gången upp på ovanvåningen i huset som nu också var hennes.
5 år senare.
Zarah ställde fram några glas på bordet. Hon plockade fram dricka och jag såg att hon tänkte på något. Moa snurrade nyfiket ljusstaken i fönstret och Zarahs föräldrar stod bredvid varandra och tittade på. Killarma som precis kommit slet av sig skorna och trillade in i köket. Alla här.
Zarah öppnade en present och öppnade sedan kartongen som befann sig inuti.
"Zayn." sa hon plötsligt med den nya kaffebryggaren i famnen.
"My wish has become truth."
Jag tittade på henne och fick tänka en stund innan jag kom på vad hon menade.
"You mean you always wanted your own coffee-machine?" svarade jag och pekade på kaffebryggaren.
Hon skrattade lätt och skakade sedan på huvudet. Alla spetsade öron och väntade på vad hon skulle svara.
"Zayn," hon tog en paus. "In seven months, we will be able to call ourselves parents."
Skratten ekade i rummet och kramar slänged om vart annat. Bland alla armar drog jag Zarah till mig.
"Finally." jag kysste hennes läppar. Allting var perfekt nu.
----
Det var sista kapitlet! Förlåt om det känns lite hastigt, men jag är sjukt sugen på att börja på nästa fanfic nu! Hoppas ni tyckt om Imagine och att ni kommer läsa min nästa ff också?
Det här var min första fanfic någonsin och jag kan känna att jag ibland gått lite snabbt fram, men nästa ff har jag verkligen tänkt igenom och nu är jag verkligen taggad att börja skriva! Det ska bli riktigt kul och kanske fler hittar hit?
Tack till alla goa ni som läst och kommenterat, prologen till nästa ff kommer snart. ;)
Imagine - Del22 "Ofcourse"
Jag sjönk ner på knä framför henne och drog ut asken jag hade i fickan. Jag fumlade klumpigt med det sammets prydda locket och hjärtat började nervöst banka lite snabbare. Jag tittade upp på Zarah som i förvåning placerat händerna för munnen och stirrade på den blänkande ringen.
"Zarah, do you want to marry me?"
Hon nickade försiktigt och jag lät henne ta in orden. Hon drog efter andan.
"Ofcourse i want to." fick hon ur sig och jag trädde ringen på hennes finger.
Hon sträckte upp handen och beskådade smycket som blänkte i kvällen innan hon slängde armarna om mig och kysste mig. Jag log in i hennes varma ögon och lät hennes varma andedräkt blåsa mig i ansiktet. Jag väntade på att hon skulle säga något, säga det där.
Jag kunde inte sluta stirra på ringen på mitt finger. Den var alldeles för fin och jag snurrade försiktigt på den ännu en gång för att försäkra mig om att den fanns på riktigt.
Zayn tittade på mig och såg ut som han väntade på något.
"What is it Zayn?" frågade jag.
"Do you remenber what you promised me at the airport?" svarade han och drog fingrarna genom det mörka håret.
Jag fick tänka en stund innan jag förstod vad han menade, jag nickade till svar.
"I do."
Jag var rädd för att han skulle bli besviken, men istället kysste han mig på munnen och sa:
"My dear fiancee, if you don't mind I think would like to go inside and get a good night sleep."
Jag log brett och följde efter honom in i huset. Fästmö, förlovad. Det var jag det, arton. Jag var alldeles för ung och detta alldeles för bra. Imorgon ringer jag Moa och berättar.
Hela dagen satt vi och planerade till bröllopet. Moa hade varit nära på att spränga telefonen och mamma blev alldeles för känslosam när jag berättade att lilla jag skulle gifta mig. Det var så konstigt, men sant. Helt sant. I maj nästa år, närmare sagt den 10:nde maj. Då.
Jag tittade till ringen på mitt finger så den inte rymt sin väg och skrev upp några ideér på ett papper.
Zayn ställde en kopp med te på bordet och jag tog vänligt emot den.
"Thank you my dear." sa jag innan jag tog en klunk av den varma drycken.
Zayn sjönk ner i en stol bredvid mig och blickade över högen med grejjer jag lyckats rota fram. Han drog till sig laptopen som stod undan puttad för alla papper och klickade upp ett nytt fönster.
"What are you doing?" frågade jag nyfiket och tittade på skärmen som visade twitter.
"Just tweeting that i'm now engaged and the luckiest man in the world."
Jag kysste hans kind och drog mig sedan med ett allt för brett leende på läpparna tillbaka till min hög av papper.
"Luckiest?" frågade jag klurigt.
"Luckier than that." svarade Zayn kvickt och våra leende möttes och Zayn började läsa tweets som redan rullade in med folk som på alla möjliga språk skrev grattis. Jag pillade på den god doftande lavendel krukan som placerats på bordet.
Jag ville inte vänta, skruva fram tiden nu, tack. Jag vill gifta mig!
----
Näst sista kapitlet! Så 4+ kommentarer för nästa ska jag väll kunna få? :)
(Jag är i full gång med planer på nästa ff.)
Imagine - Del21 "Morning"
Jag kunde inte sova. Dagen hade varit toppen, Zarah var glad och hade redan somnat vid min sida. Men jag tänkte bara på den där önskningen. Vad det var hon önskade sig när hon blåste ut dom arton ljusen.
Hon andades lätt och jag kände hennes mjuka andetag mot min hals. Vad kunde hon önskat sig?
Klockan hade blivit alldeles för mycket och jag försökte skjuta fram tankarna tills imorgon. Det gick och tillslut somnade även jag.
Jag vaknade. Öppnade ögonen och fick blinka några gånger för att kunna ta emot det starka ljuset. Jag mötte Zayn. Han sov fortfarande och andades fridfullt. Ett leende bredde sig på mina läppar och jag låg kvar en stund och bara tittade på honom. Tänkte på hur glad jag var och om min önskning någon gång skulle bli sann.
Solens starka morgon strålar blänkte mot fönstret och gav ljus åt rummet. Jag plockade åt mig mobilen.
Jag log för mig själv när jag tittade på min nya bakgrundsbild, min Zayn.
Alla var lika trötta. Moa kramade om mig för tusende gången innan hon klev ombord på planet med dom andra. Jag och Zayn stod kvar och vinkade efter dom. Dom andra fick åka hem, jag fick stanna. Lite till iallafall.
Det blåste svalt och solen sken på himlen när vi lämnade parkeringen bakom oss. Det hade blivit en vana. Flygplatsen. Dit och tillbaka. Hemma, borta. Jag hade så gärna stannat. Jag var ju arton nu. Myndig, fri men fast i skolan ett år till.
"If your wish will become truth, will you tell me?" frågade Zayn nyfiket och tittade på mig.
"Okey." svarade jag kort, "I will tell you."
Jag tittade ut genom fönstret och på vägen som hade blivit en vana att åka på. Det var fint väder och solen log mot oss. Hjulen fortsatte rulla fram.
Det var något speciellt med Zayn hela kvällen. Jag såg på honom att han döljde något och jag hade frågat honom alldeles för många gånger om vad det var, jag fick ju samma svar varje gång, "nothing.". Jag visste inte hur jag skulle tolka det men något fick mig att känna att det inte var något dåligt han gömde för mig.
Vi var ute på den stora balkongen och såg solen sänka sig. Himlen var fårgad i toner av lila och rosa och Zayn höll om mig. Det var vackert ute. Den färgglada himlen och dom sprakande gatulyktorna som lysande punkter över staden. Det var ovanligt tyst och väldigt vackert.
"I'm freezing, I go get a blanket." Zayn reste sig upp.
"It's not even cold." svarade jag förvånat och såg Zayn pinna in i huset.
Han tog förvånansvärt lång tid på sig och jag tittade in genom den breda glasdörren flera gånger för att se om han kom. Jag tittade på klockan och undrade vad som tog så lång tid, det var ju bara att ta en av dom miljoner filtar som låg i soffan inne i vardagsrummet. Jag visste var man hittade filtarna och jag bodde inte ens här.
Jag tittade ut på den klara himlen och väntade tålmodigt på att han skulle komma tillbaka. Tillslut hörde ljudet av hans steg och ut på balkongen kom han äntligen, utan filt.
"It took this long, and you're coming back without the blanket?" jag tittade frågande på Zayn.
Han stod med händerna i fickorna på sin munkjacka och han tittade upp på mig med en blick som lika gärna kunnat säga, "vilken filt?". Jag hörde ett svagt ljud och märkte att han pillade på något i fickan. Han tittade upp på mig igen och såg ut att fundera på om han skulle visa vad han hade i fickan eller inte. Han fortsatte att skruva på föremålet och stod tyst. Fortfarande tyst.
"Zayn?" frågade jag i hopp om att han skulle säga något.
Så tog han ett djupt andetag. Andades in den ljumma kvällsluften och samlade sina krafter genom att sträcka på ryggen. Han plockade ut föremålet ur fickan och böjde på knäna.
-----
Var några dagar sedan nu, men nu är del21 ute! Grymma ni, 4+ kommentarer för nästa? :)
Allting börjar närma sig sitt slut nu, inte många kapitel kvar. :)
Imagine - Del20 "Grown Up"
Zayn höll med händerna över mina ögon. Jag hörde honom andas när jag hörde ljudet av dörren som stängdes bakom oss. Rummet var varmt och jag spetsade öronen.
Så stog Zayn bort händerna och ett starkt jubel ekade i mina öron. Det tog en liten en stund innan mina ögonen vande sig vid ljuset men när jag blickade över rummet mötte jag blickarna hos alla som betydde så mycket för mig.
Moa log brett och kastade sina armar om mig.
"Zarah din gamling! Snart pensionär ju!" utbrast hon och blinkade listigt mot mig.
Jag fick syn på min födelsedagstårta, "Happy Birthday Zarah, 18 years." Jag log. Ljusen i tårtan fladdrade i ljuset från taklamporna och mitt leende blev ännu bredare när Zayn la sina händer på mina axlar och pekade på mitt namn skrivet med lila kristyr.
"Wish something." han rullade mig närmare.
Jag slöt ögonen. Viskade önskningen tyst inne i mitt huvud och fyllde sedan lungorna med luft.
Jag blåste ut. Dom arton små ljusens sprakande lågor släcktes och alla började applådera.
"What did you wish?" frågade Harry och tittade nyfiket på mig.
"A secret." svarade jag snabbt och blinkade tillbaka mot Harry till allas skratt.
Musik sattes på och högtalarna dunkade av rytmer. Jag tittade ut över golvet. Folk dansade, skrattade och hade kul. Jag rycktes med och klappade händerna i takt till musiken. Det var perfekt. Det var min dag, och det var fest.
Dagen hade närmat sig sitt slut och Zarah låg tätt intill mig.
"Did you had a good day?" jag snurrade en av hennes ljusa hårlockar runt mitt finger.
"It was fantastic Zayn." hon tittade djupt in i mina ögon och la sin varma hand mot min kind, "Thank you so much, it couldn't be any better."
Jag la min hand på hennes och slöt mina fingrar om den. Solen hade dalat och en ensam lampa vid nattduksbordet försökte ge ljus till det mörka rummet. Hennes ögon tindrade i mörkret och hon log.
"What are you thinking about?" frågade jag henne.
"That i'm finally eighteen. That I am a grown up and how wierd but good it feels."
Hon drog med sina fingrar över min tatuerade underarm och tittade upp på mig igen.
"My wish."
"Your birthday wish?"
Hon nickade till svar.
"As I don't know what it is I can't tell if it will be truth. But I hope I it does, as I know it would make you happy." hon slöt sina ögon och jag kysste hennes läppar.
Hon drog mig nära. Rummet var mörkt och svalt och hon fyllde mig med värme. Arton, arton år.
----
Kort kapitel, så 3+ kommentarer för nästa? :)
Imagine - Del19 "The Big Show"
Precis som alla andra lov tog även detta höstlovet. Jag åkte tillbaka till kalla Sverige. Vintern smög sig långsamt närmre och idag föll den första snön.
Dagarna forsatte gå och alla skyltfönster fylldes snart med julsaker.
Med Moa vid min sida rullade jag in i en av butikerna. Den var fylld med allt man kunde tänkas ge till någon till jul. Jag rullade förbi porslinstomtar och julgrans stjärnor. Jag lät blicken vandra över dom överfyllda hyllorna.
"Här finns ju ingenting." sa jag tyst.
Moa som stod och inspekterade en ful tomte i tyg tittade upp på mig och skakade på huvudet.
Det var julafton, den tjugofjärde december och utanför fönstret föll snön. Dagen var som den brukade vara. På morgonen som vi alldeles för länge och till middagen kom kusinerna. Vi åt, pratade och hade nu samlats runt granen. Den lös starkt av alldeles för många julgranskulor och höll nästan på att välta när små kusinerna kastade sig över sina julklappar.
Pappa plockade upp ett rött kuvert och stäckte över det till mig.
"Det här är nog till dig Zarah."
Jag läste på framsidan, med snirkliga bokstäver stod det skrivet; "Happy Birthday, Zarah." Jag drog med fingrarna över den silverfärgade texten och försökte lista ut vem det kunde vara från. Farmor? Nä. Kanske mammas bror?
Jag gav upp och slet upp kuveret. Inuti låg en bricka. Den var fastsatt i en rem och inplastad. Förvånat höll jag den framför mig. Jag snurrade runt på den och insåg inte vad det var förän jag läste texten som stod på; The Big Show.
Det var ett backstage pass.
Vinter hade blivit vår och sommaren stod hög i luften. Jag träffade Zarah så ofta jag kunde, men varje gång vi var tvungna att gå tillbaka till vårat igen saknade jag henne. Dagarna utan henne var alltid lite längre.
Det var sent på kvällen och jag låg vaken i sängen. Tankarna höll mig vaken. Det var inte många veckor kvar till The Big Show. Inte många veckor kvar till Zarah fyllde arton.
Jag slöt ögonen och somnade.
Jag kände trycket. Hörde skriken. Hjärtat dunkade automatiskt lite snabbare, jag älskar det här. Rytmen ekade i öronen. Vi tog oss upp på scenen och skriken ökade med att vi satte mickarna mot våra läppar och började sjunga. Jag sträckte upp handen i luften och lyssnade till vågen av jubel. Jag tittade ut över havet av fans och det var inte utan att jag kom att tänka på konserten i Sverige och Zarah. Jag hade sett henne då, bland skriken utan en aning om att hon på en så kort stund skulle bli min.
Idag fyllde hon arton och hennes plan hade blivit försenat. Hon skulle komma, hon var påväg. Jag sjöng mitt solo, gav det till publiken.
När vi kom av scenen ekade alla ljud fortfarande i öronen. Jag drog snäckorna ur öronen och lät fingrarna dras genom håret när jag hörde en svag röst.
"Happy birthday to me." sjöng den och jag tittade upp.
En bit bort satt Zarah i sin rullstol med backstage passet runt halsen. Jag började sjunga, fyllde ut tonerna och gick mot henne.
"Happy birthday to you, my love."
Jag kysste henne. Kände hennes trygga doft. Som jag saknat henne.
"Im a grown-up now Zayn! Eighteen!" utbrast Zarah och skrattade.
"That's why I want this day to be the best day of your life!" svarade jag och tittade in i hennes tindrande ögon.
Zarah log brett.
"Let's go!"
-----
Goa ni! 3-4+ kommentarer för nästa? :)
Imagine - Del18 "The Lads"
Killarna trillade in genom dörren och Louis som stod främst öppnade vänligt armarna och slöt dom runt mig i en kram.
"You good?" frågade han samtidigt som han slände sin jacka på en stol.
"Fantastic!" svarade jag med ett leende på läpparna.
Efter att alla kramat om alla tog vi oss in i vardagsrummet.
Killarna hade tryggt slängt sig ner i soffan och fåtöljerna och var i full gång med att diskutera deras senaste intervju.
"Harry was so interviewer!" utbrast Louis och petade retsamt Harry i sidan.
"I was not!" svarade han i försvar och petade tillbaka.
"Just kidding with you bro!" Louis slängde armarna om Harry och ruffsade till hans mörka lockar och alla började skratta.
Liam började nynna på "More Than This" och Niall plockade åt sig sin gitarr. Han började spela och snart sjöng dom alla fem.
Jag plockade upp min telefon ur fickan.
"Smile boys."
Dom fattade vinken och slängde sig allihop i soffan och log mot kameran. Jag knäppte av och log åt den galna bilden på dom fem vännerna. Deras vänskap var så fin att deras leende smittade av sig på mig och jag kunde inte med att inte sakna Moa, min vän.
Vi hade tagit oss över till köket och alla hjälptes åt med att laga maten. Plötsligt ringde Harrys mobil. Han släppte allt han höll i och letade efter en handduk att torka av fingrarna på.
"Zarah could you pick it up?" Harry riktade sin byxficka mot mig och jag plockade upp den vibrerande telefonen. Harry böjde sig ner och jag la mobilen mot hans axel och han örat mot mobilen.
"Harry." svarade han.
Det blev tyst en stund innan ett leende sprack upp på hans läppar.
"Really? That's amazing!"
Harry hade hittat en handduk och torkade händerna,
"Thank you so much, bye."
Harry la på.
"What was that?" frågade Zayn nyfiket.
"It was Geo. We will be able to play at the big show at the third of August!"
"That's so cool!" utbrast Niall.
"That's Zarahs birthday." svarade Zayn och tittade på mig.
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Om det var bra eller dåligt att dom hade en stor spelning på min födelsedag.
"She is turning eighteen."
Alla tittade på mig.
"Is it good or bad?" frågade jag dumt.
"I don't know." svarade Zayn och log mot mig.
Kvällen fortsatte.
Fylld med skratt och värme lämnade vi den bakom oss. Killarna hade åkt hem, det hade blivit natt och Zayn låg bredvid mig. Jag hade lagt mitt huvud på hans mage och han drog med fingrarna genom mitt hår,
"Did you enjoy the beeing here?" frågade han vänligt.
"It was really fun." svarade jag uppriktigt och drog upp täckte över oss.
Vi somnade. Det var varmt och fönstret stod på glänt. Dagen hade gått snabbt, det hade alla dom senaste dagarna gjort. Snart var höstlovet slut.
....
Ganska kort kapitel, kommer mer imorgon! 3-4+ kommentarer för nästa? :)
I söndags slog även nytt besöksrekord, ni är bäst! :D
Imagine - Del17 "Breakfast"
Jag vaknade. Solen hade redan vaknat och jag gnuggade tröttheten ur ögonen. Zayn var redan vaken och låg bredvid med sin laptop i knät. När han märkte att jag vaknat kysste han mig på läpparna.
"Godmorning my love."
Jag drog mig närmare honom och lutade mitt huvud mot hans axel. Han klickade upp twitter på datorn. Massa nyheter ringlade in över hans sida. Tyst scrollade han ner och började läsa nägra tweets. Han fortsatte tyst och läsa och jag tryckte mig ännu närmre och lutade mig framåt för att jag skulle kunna se. Jag hann bara läsa dom två första orden "are you..." innan Zayn hastigt stängde ner sidan.
"Nothing funny." hastade han ur sig samtidigt som han slog igen locket. "Breakfast?"
Jag nickade till svar. Zayn klev ur sängen.
"I'll fix you some." Zayn drog på sig en t-shirt och vände sig om och tittade på mig.
"I'm coming in five minutes." svarade jag.
"Good." Zayn log mot mig innan han vände och lämnade rummet.
Jag sträckte mig efter hans dator och öppnade den. Jag skulle bara titta till min facebook. I nederkanten låg twitter. Jag fumlade lite med muspekaren över skärmaen innan jag bestämde mig för att klicka upp fönstret, jag ska bara läsa den tweeten. Jag hittade den och läste upp den tyst för mig själv.
"Are you really dating that freak in wheelchair Zayn?". Under texten fanns en halvsuddig bild på mig och Zayn utanför hans bil på flygplatsen. Jag läste det igen. Det klumpade sig i magen på mig, det kändes som ett slag.
Jag läste det ännu en gång, men det stod kvar. Jag ville skaka på huvudet och lämna det, det hade jag ju lärt mig att göra. Men det gick inte. Jag hade blivit kallad alla möjliga saker sedan den första dagen jag började i skolan med min rullstol, jag hade lärt mig att strunta i det. Strunta i all ord. Men nu kunde jag inte släppa det. Det var några skrivna ord, men det tog mig hårt.
Jag hörde Zayn komma mot dörren. Han knackade försiktigt.
"My love, are you coming?"
Jag stängde snabbt ner datorn och la tillbaka den på samma ställe.
"On my way!"
Vi satt vid köksbordet. Frukosten var uppäten och tallrikarna tomma. Zarah tittade tankspritt ut genom fönstret.
"What's on your mind?"
"Nothing." svarade hon. Jag skakade lätt på huvudet.
"I can see that it is."
Hon tittade ner i tallriken.
"Zayn?" hon tittade försiktigt upp. "Do you tkink i'm wierd? Do you think it's awkward that i'm in a wheelchair? That i can't walk in stairs, that i can't walk by your side. That there is many things i can't do besause i can't stand on my own feet?"
Zarah tittade uppgivet in i mina ögonen innan hon vek undan med blicken.
Jag reste mig upp och gick fram till henne. Jag satte mig på huk framför henne och tog tag i hennes händer.
"Zarah, it's our differences that makes us to humans. It's our flaws that makes us pure. I don't accept your flaws, i love them."
Jag kysste hennes läppar. Hon la sina händer om min nacke.
"Thank you, i love you so much."
"I love you to, you know i do."
Hon höll mig nära.
"What do you want to do today?" frågade jag.
Hon tänkte en stund innan hon svarade.
"Why don't you invite the boys maybe?"
"Great ideá, I will call them immediately!"
Jag reste mig igen och gick efter telefonen. När jag väntade på att signalerna skulle komma tittade jag på Zarah som rättade till sin tröja. Jag var så glad, min Zarah.
Om några timmar kommer killarna, det här kommer blir kul. Jag log för mig själv.
----
3-4+ kommentarer för nästa? :)
Skrivsugen just nu så därför kommer redan ett kapitel till. Glöm inte att kommentera förra kapitlet också. :)
Imagine - Del16 "Seventeen"
Allting var ner dämpat. Dagarna fortsatte rulla. Jag hade skakats om för många gånger på för kort tid. Jag fick ledigt från skolan i två veckor. Jag var hemma. Rullade rastlöst runt i huset, men jag hade inget bättre för mig. Nu saknade jag det. Dom stunder jag vaknade mitt i natten extremt illamående och fick kravla mig upp i rullstolen och ta mig till toaletten. Då ville jag bort, nu vill jag bort ännu mer, bara ta mig tillbaka. Det kunde passera hela dagar utan att gjorde något överhuvud taget. Jag vaknade, steg upp och när kvällen kom gick jag och la mig igen. Ibland steg jag inte ens upp. Jag låg i sängen hela dagen och lät timmarna passera.
Zayn kom och tog med mig till Los Angeles. Han satt och höll om mig. Höll mig nära. Även om han haft jobb hela dagen låg han uppe hela natten så han kunde hålla mig nära.
Efter några dagar kom jag tillbaka till Sverige igen och timmarna fortsatte passera. Dagarna såg likadana ut, den enda skillnaden var vem som höll om mig. Jag var trött, trött på allt. Trött på att vara trött, trött på att gråta. Trött på att må dåligt. Trött på att låta ännu fler tomma dagar passera.
Zayn var i Sverige. Idag fyllde jag år, jag blev sjutton år gammal. Jag hade lovat mig själv att försöka. Le, torka tårarna och sträcka på mig. Jag hade lovat att jag skulle försöka vara glad idag, på min dag.
Jag hade vaknat alldeles för tidigt på morgonen med huvudvärk, bra början. Huvudvärken tycktes hålla i sig och på eftermiddagen när mormor anlände satt den kvar.
Vi hade samlats runt vardagsrums bordet. Koppar med kaffe, en tårta med texten "Grattis på Sjutton årsdagen Zarah" och några paket fyllde det runda trä bordet.
"Börja öppna nu!" mormor puttade paketen åt mitt håll. Zayn satt bredvid mig i soffan och höll mig i handen.
Jag plockade åt mig ett paket som visade sig vara från mormor och började försiktigt öppna det. I paketet låg en bok med rubriken "Tänk dig.".
"What does it mean?" frågade Zayn och tittade på mig.
"Imagine." jag tittade på bokens snirkliga rubrik, "tack så mycket mormor."
Pappa tittade på mig och nickade försiktigt.
Jag fortsatte öppna paketen. Det gick långsamt. Vanligtvis brukade jag slita loss papperet, men det orkade jag inte nu. I ett brev från farmor fick jag en femhundring och av mamma och pappa fick jag en väska och en vit tunika som var alldeles för fin. Sist kvar var Zayns present. Huvudvärken låg fortfarande och dunkade i bakhuvudet när jag plockade upp det lilla väl inslagna paketet. Jag började försiktigt öppna det. Drog av snöret, pillade av tejp bitarna och vek varsamt upp papperet, sida för sida. Inuti gömde sig en liten mörkblå ask. Jag höll den i handen och öppnade locket.
I asken låg ett halsband. I den tunna silverkedjan hängde ett hjärta inristat med orden "Life is a gift." Det var vackert. Det blänkte.
"Put it on." Zayn plockade upp det ur asken och hängde det runt min hals. Han tittade på mig, djupt in i ögonen.
Jag kände hur mitt hjärta började slå lite snabbare och jag märkte att huvudvärken försvunnit. Jag blev med ens lite varmare och kände hur ett leende fyllde mina läppar. Ett äkta leende. Ett leende jag inte känt på så länge spred sig över mitt ansikte. Jag kände mig plötsligt inte lika trött. Zayns ögon lös upp och han sträckte sig fram för att kyssa mig. Han var varm, jag med, äntligen.
Den dagen sov jag hela natten, och jag sov gott. Efter det blev allting bara ljusare. Dagarna fylldes mer och mer och blev bara lättare för varje timme. Visst låg det kvar där bak i tankarna. Men ju fler dagar som passerade desstu lättare var det acceptera sanningen.
Jag kom tillbaka till skolan. Trots att jag missat mycket flöt allt på som det skulle och skoldagarna kändes inte värre en dom brukade. Sommarlovet var bakom mig, och jag rullade fram i gymnasie korridorerna. Jag saknade Moa hon gick på en helt annan linje på andra sidan stan, men det var okej. Folket på skolan var schyssta och förvånansvärt lite människor rynkade på näsan när jag rullade förbi, jag hade fått nya kompisar.
Jag träffade Zayn så ofta jag kunde. Det var mindre nu. Han hade fullt upp med bandet och jag fullt upp med skolan. Vissa dagar önskade jag bara att jag kunde skruva fram tiden. Lämna skoltiden bakom mig och flytta, till L.A så jag slapp vara på andra sidan jorden, alldeles för långt ifrån, min Zayn.
Jag hade höstlov och var i Los Angeles. Jag rullade runt i Zayns hus medans han tände några ljus och ställde dom på köksbordet. Bordet var fin dukat och maten doftade gott. Zayn stannade upp och la artigt händerna bakom ryggen.
"Today, my love. We've been a couple for six months, so i want to celabrate this special day."
"Really? Already?" jag log.
Maten var god, men det var svårt att komma ihåg att äta. Zayn släppte inte mina ögon och jag vägrade släppa hans. Solen föll vackert över Los Angeles gator. Nu var det bra, tänka sig.
----
Alla era fina kommentarer gör mig verkligen glad, så nu får ni ännu ett kapitel! Hoppas ni uppskattar det.
3-4+ kommentarer för nästa? :)
Imagine - Del15 "Take Me Away"
"So exciting!" utbrast han.
Han log brett mot mig och kramade om min hand. Läkaren bad mig dra upp tröjan, vilket jag gjorde. Hon kletade ut en kall gegga på min svullna mage.
Det pirrade i mig. Det var så konstigt allting. Omskakande, svårt att förstå, men sant. Vi hade diskuterat det länge, och ända fram till sjukhusets entré på måndag morgonen var det bestämt att jag inte skulle ligga här en vecka senare. Men nu gjorde jag det. Zayn hade kommit över med planet igår morse och stannade fram till nästa helg. Ha honom där, betydde allt.
"You should be very lucky, you're chances of getting pregnant isn't big because of this kind of paralysis." flikade läkaren in.
Till mammas besvikelse kunde varken hon eller pappa följa med varken idag eller nästa vecka. Men att Zayn var där lugnade henne. Mamma och pappa gillade Zayn. Dom brydde sig inte om att han var tre år äldre och att tusentals fans skrek efter honom varje dag, dom litade på honom.
Läkaren började dra med en apparat över min mage och pekade på den svart-vita skärmen.
Hon förklarade högt och tydligt men jag hade svårt att höra vad hon sa. Mina öronen stängde av ljudet och försökte fånga stunden. Så konstigt, jag log för mig själv, tänk dig Zarah, det här trodde du inte. Moa var som vanligt en solstråle och skyddade mig från elaka kommentarer i skolan. Hon gjorde mig stark, precis som mamma, pappa och Zayn, min Zayn.
Besöket slutade med att läkaren förklarade att allting såg fint ut. Jag ringde upp mamma och sedan Moa som båda log genom luren när jag berättade att allting var som det skulle.
Ännu en vecka hade passerat. Vi hamnade i rum som samma förra veckan och både jag och Zarah visste våra platser och när Zarah lagt sig på britsen drog hon som på rutin upp tröjan.
Läkaren log mot oss och kletade vant ut geggan på Zarahs mage.
Jag rätade ivrigt till mig och sträckte på mig. Det var alltid lika spännande, men också nervöst. Jag glodde på den lilla skärmen och Zarah skrattade åt mig.
Läkaren drog den lilla apparaten över Zarahs mage och var ovanligt tyst. Jag fortsatte följa den lilla skärmen. Det lilla jag brukade se var ovanligt stilla. Sekunderna tickade. Det var tyst och stilla, för stilla.
"It's allright isn't it?" frågade jag oroligt.
Läkaren satt tyst ännu en stund innan hon öppnade munnen.
"I'm afraid..." hon tog en lång paus och samlade orden. "...that i have to tell you this, but..."
Tårarna bara rann. Jag kunde inte tänka klart. Orden körde över mig ännu en gång. Jag var tyst, Zayn var tyst och tårarna föll hos båda två.
Ute hade det börjat regna och tårarna blandades med regndropparna. Jag ville försvinna sjunka igenom marken och somna. Kunde inte allt bara bli bra?
Chansen att jag skulle bli med barn igen var liten. Allt försvar, motstånd mot alla elaka kommentarer. Alla timtals långa diskussioner och sömnlösa nätter med ont i magen för ingenting. Nu kan inget bli värre.
Zayn höll krampaktigt om mig. Tårarna fortsatte rinna.
Mammas bil rullade fram på parkeringen. Hon mötte oss i regnet. Genomblöta och söndergråtna.
-----
Snabba vändningar, hoppas ni tycker om det och det inte går för fort?
Slog föresten besöks rekord för några dagar sen, ni är grymma!
Vad sägs om 3-4+ kommentarer för nästa kanske? :)
Imagine - Del14 "Turning"
När planet landade sprang jag över den stora byggnaden och utanför fångade jag upp en taxi och bad schaffören ta mig till centralsjukhuset. Förvånade fans samlade sig och flera stycken plockade upp mobilen och började filma. Den gula taxi-bilen rullade fram längs den breda vägen. Det var tjockt på trafik och svårt att ta sig fram. Tio minuter från sjukhuset stannade taxin. En lång kö tryckte sig långsamt framåt. Ett byggarbete pågick en bit fram och bilarna gick inte snabbare en sniglar. Tiden fortsatte gå, men inte bilarna. Jag kunde vänta, så jag hoppade ur bilen. Schaffören öppnade förvånat bilrutan.
"Thank you, i take it from here!" jag kastade in några sedlar och började spinga.
Jag sprang längs den smala trottoaren. Det började blåsa och snart även regna. Regndropparna piskade mig i ansiktet där jag sprang för att komma till sjukhuset. Pulsen steg mer och mer och regnet forsatte ösa ner. När jag sprang längs vägen rann alla tankar på replay igenom mitt huvud. Jag svängde höger vid en korsning och skymtade sjukhuset. Jag fortsatte springa dom sista hundra metrarna och när jag äntligen nådde entrén kollade jag på klockan, 18.31. Jag öppnade dom stora glasdörrarna och gick med snabba steg in. Sjukhuset var stort och luftigt och jag möttes av en välfylld reception.
"Ultrasound?" frågade jag i farten och en av personalen pekade mot en av dom många gångarna. Jag gick snabbt åt det hållet och småsprang för att komma fram snabbare. Jag såg Zarahs rygg och en läkare öppnade precis dörren till ett rum. Jag började springa igen.
Läkaren var precis påväg att stänga vägen bakom sig när jag kom ikapp.
Läkaren var precis påväg att stänga vägen bakom sig när jag kom ikapp.
"Wait, sorry i'm late." jag slank in genomdörren.
I det lilla rummet fanns ett skrivbord med en dator, en liten brits, planscher med gravida kvinnor och några stolar. Det kändes så konstigt att vara här. I sin rullstol satt Zarah och bredvid i en av stolarna satt en kvinna, vilket jag antog var Zarahs mamma, dom tittade båda förvånat upp på mig.
"I'm so sorry. Traffic problems." jag var fortfarande andfådd och sjönk ner i en av stolarna på andra sidan Zarah. Hon tittade osäkert in i mina ögon. Hon var trött, det var jobbigt för henne att ens befinna sig här. Jag la min hand på hennes.
"I'm here now." jag tittade djupt in i hennes ögon. "I am here."
Ultraljudet visade att jag var 6 veckor in, en abort var möjlig. Vi var tillbaka i det lilla rummet vi först kommit till igen och läkaren satt och knappade in resultaten. Hennes ljusbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans och hon tog inte lång tid på sig att skriva in allt. Hon tittade upp på oss alla tre och riktade sedan blicken mot mig.
"Har ni, du några frågor?" frågade hon uppmanande.
"I have a questions." Zayn rätade på sig, han hade förstått vad hon sagt, trots att hon pratat på svenska. "Will her paralysis give any complications?"
"No, even if she would choose to go to give birth we have materials to help. It may be a littlebit tougher, but no, it shouldn't be any complications."
En stund senare lämnade vi byggnaden. Zayn gick tätt bredvid mig. På måndag, klockan 15.00, prick blev det bestämt. Då skulle jag göra abort. Om två dagar.
Mamma låste upp bilen. Zayn tittade på mig och stannade framför mig.
"My plane is leaving in one hour."
"So soon?" svarade jag besviket.
"Couldn't stay any longer, even though i wished." han sjönk ner på huk och la sin hand på min.
"I'm gonna try my best to be here on monday, but i can't promise anything. There's lot's of things going on right now and..."
Jag nickade till svar. Zayn såg min besvikelse och tittade oroligt på mig.
"I will try."
En tår föll ner från min kind och han strök försiktigt bort den med handen.
"I have to go. Call me tomorrow morning, I will be awake." han kysste mig på läpparna och drog en hårlock bakom mitt öra och reste sig upp igen.
"Oh, I don't want to leave!" svarade han uppgivet.
Han tittade på mig ännu en gång innan han vinkade hej då och gick fram till vägen för att vinka till sig en taxi. Så försvann han. Jag följde envist bilen med blicken tills den var utom synhåll. Varför kunde han inte vara nära hela tiden? Tårarna kröp inom mig men jag vägrade släppa ut dom. Jag var trött. Trött och omtumlad. Ville önska att jag sluppit detta, att jag sluppit komma ut med en tid för abort, att jag sluppit tvingats övertyga mig själv om att det hade hänt, att jag var med barn. Sexton är gammal, fast i en rullstol.
Jag hoppade in i bilen och den rullade sin väg. Jag längtade inte till måndagen, jag föraktade den. Kunde inte tiden stanna, åtminstonde för en stund?
"Zayn, i've been thinking all night, couldn't fall asleep."
"Neither I." svarade jag medans jag slog av ljudet på tvn.
"Zayn, don't call me insane," började hon, "but i've been thinking and i think, "hon tog en paus. "that i want to keep the child." hennes ord ringade i öronen. Jag blev tyst, allting som hänt innan hade redan skakat om mig och nu blev jag omtumlad ännu en gång. Jag hade hört allting klart och tydligt, men det stod still inom mig. Orden fortsatte ringa i mina öron, svarat stakade sig inom mig. Jag hade kunnat sitta tyst och bara upprepa länge till, men hon väntade på mig. Att jag skulle svara. Jag tänkte en sista gång, tog ett djupt andetag.
"Zarah, I..."
----
Åhh, jag blir så glad för alla fina kommentarer! Det gör det ännu roligare och jag blir bara mer inspirerad! 4+ för nästa kanske? :)
Imagine - Del13 "When She Calls"
Det hade gått nästan en och en halv månad sedan hon varit här och jag saknade henne mer än jag trodde var möjligt. Olyckan var ett minne blott, nästan i allafall. Under hennes rutinundersökning på sjukhuset pågrund av förlamningen såg läkarna till att också kolla hennes värden efter krocken. Jag var alltid lika nervös när jag väntade på att hon skulle ringa, men hon svarade alltid; "I'm just fine Zayn."
Vi ringde varandra varje kväll, det var tomt utan henne och varje dag väntade jag på det där samtalet.
Det var sent på kvällen och Zarah hade ännu inte ringt. Jag gick oroligt fram och tillbaka längs det stackars golvet och började inbilla mig alla möjliga hemska saker som kunde vara skäl till att hennes namn inte dök upp på displayen. Flera minuter passerade, hon sa ju att hon skulle ringa idag? Jag försökte lugna ner mig, övertala mig själv om att hon helt enkelt inte hittade mobilen eller något i den stilen, att allting var bra. Jag brukade inte vara så här, brukade inte oroa mig i onödan, men något gjorde mig orolig.
Så ringde telefonen och jag slängde mig över den.
"Zarah, i was getting so worried!" utbrast jag i telefone med lättnad.
"Hi Zayn." svarade hon tyst. Men lättnaden fick jag glömma, allt var inte som det skulle det hörde jag på henne, allt för väl.
"I will go to the hospital tomorrow."fortsatte hon sedan.
"You mean like one of your rutine visits don't you?" hjärtat slog snabbare i mig, lugna ner dig.
"No, for an ultrasound."
Allting blev tyst. Zarah var tyst, jag var tyst, rummet var tyst. Jag hörde mina egna andetag, mina egna hjärtslag. Jag försökte ta in orden, få rätt på dom. Men det fanns inte, inte såhär, inte nu. Jag satt stum, säg något.
"Is it sure? Like have you checked it?" allting lät fel när jag sa det, men jag kunde inte rå för det, jag trodde aldrig det skulle höra det jag nyss hört, inte nu.
"Yes, Zayn. I'm pregnant. The ultrasound will tell how many weeks i'm in so..." hon var nära på att bryta ihop och jag ville inget hellre än att vara vid hennes sida, samla dig. "...the doctors can see if i'm able to make an abortion." hon stannade upp när hon sa det, ordet. Abort.
"Which time?"
"18.30, Swedish time. Why?" frågade hon.
"I will be there." svarade jag snabbt. Jag lämnade vardagsrummet och sprang upp för trappan.
"But Zayn how? The boys, don't you have an interview or something?"
Jag stannade upp.
"I'll fix that, i promise. But only if you want me to?"
"I couldn't wish for anything else." hon var säker på sitt svar vilket lättade mig.
"I love you Zarah." fyllde jag i.
"I love you to, Zayn."
Jag satt på planet. Om det landade som planerat hade jag trettio minuter att ta mig till sjukhuset, jag hann dit på tjugo, om jag skyndade mig.
Jag tittade ut genom fönstret och mötte en klarblå himmel och lätta moln som bröt färgen. Det var vackert. Vanligtvis tyckte jag om att titta ut och se himlens alla moln strömma förbi utanför, men inte nu. Allt jag tänkte på var Zarah, min Zarah och sjukhuset. Om några timmar var jag där.
-----
3,4+ kommentarer för nästa, eller vad säger ni? :)
Imagine - Del12 "Stairs and Doors"
Zayn låg bredvid mig i den breda sjukhus sängen ovanpå det tunna täcket. Han skrattade och när han tittade på mig såg jag att hans ögon fått tillbaka samma kristallklara färg, rätt igenom.
"Call your friend, tell her you're getting better." han plockade fram sin mobil ur ena fickan.
"Take mine, i don't know where your is, and i bet you don't know either."
Jag tog emot telefonen och slog fram Moas nummer som jag kunnat utantill sen långt tillbaka.
Moa, min kära vän, jag hade nästan glömt bort henne. Jag skämdes, jag hade varit tillräckligt frisk för att ringa i två dagar nu.
Signalerna gick fram, och Moa svarade;
"Hej, det är Moa."
"Hej Moa, det är jag!" utbrast jag. Jag kunde inte hålla mig.
"Zarah? Är det du? Varför ringer du inte från din egen telefon? Åhh, varför bryr jag mig om det! Fina vän, mår du bättre nu? Fy så orolig jag har varit!" hennes ton var varm och hon glad över att höra min röst.
"Jag har ingen aning om vart min egen mobil är så jag fick låna Zayns. Förlåt Moa för att jag inte har ringt, jag mår mycket bättre nu. Läkarna säger att om det fortsätter på det här hållet släpps jag ut här ifrån på söndag!"
Moa log, det kände jag.
Zarah satt i sin rullstol och jag rullade henne framför mig. Vi var på väg ut. Det var ljust och varmt ute. Solen sken stark och himlen var klar. Zarah hade inte varit ute sedan olyckan och sträckte upp händerna mot luften, hon skrattade.
"I feel like a freak that just got out of prison or something." hon log ännu bredare och tittade på mig.
Jag stannade upp och sjönk ner på huk framför henne. Hon log mot mig och tog emot mina händer i sina. Hon kysste mig. Paparazzis och fans samlades runt om oss. Jag släppte hennes läppar för en liten stund och tittade frågande på henne. Hon skakade nätt på huvudet. Så jag kysste henne igen. Min Zarah.
Det var söndag och äntligen skrevs hon ut från sjukhuset. Klockan var 9 på morgonen och med Zarahs föräldrar bakom mig och Zarah i rullstolen framför lämnade vi sjukhuset. Jag hoppades slippa komma hit på ett bra tag till, jag ville verkligen inte tillbaka.
Jag öppnade bildörren och Zarah hoppade försiktigt in.
"I won't miss this place." sa Zarah och tittade på mig medans jag vek ihop rullstolen.
"Me neither, i wish i don't have to walk through these doors again for a long, long time." jag slängde en blick över sjukhusportarna innan jag stängde dörren och hoppade in i bilen.
Jag körde Zarahs föräldrar till flygplatsen. Zarah hade sommarlov nu och dom lät henne stanna här ett tag till. Många långa kramar senare åkte dom och även vi lämnade flygplatsen. Men vi åkte åt andra hållet, hem till mig.
Framme vid mitt hus rullade Zarah ut från hallen och började utforska huset.
"It's so big!"
Hon rullade ut ur köket och in i hallen igen, hon upptäckte den stora trappan som löpte upp till andra våningen.
"Stairs." hon tittade besviket upp på den breda trappan som snurrade sig upp.
"Unfortunately, i couldn't know..."
"Couldn't know what?" hon vände sig om och tittade på mig.
"That my girlfriend would be in a wheelchair." jag drog fingrarna genom håret.
"I'm your girlfriend?" frågade hon försiktigt.
"Yeah, if you want to?"
Hon rodnade.
"Okay then." hon skrattade lätt och hennes kinder var fortfarande rosa, "Ofcourse i want to." fyllde hon i.
Zayn hade lagat middag och maten stod på bordet. Det var gott, väldigt gott. Jag hade knappt orkat äta den ljumma sjukhusmaten och äntligen fick jag i mig riktig mat.
"Do you like it?" han förde sitt vattenglas mot munnen och tog en klunk.
"It tastes really good Zayn." jag log mot honom och han log brett tillbaka.
Efter maten slängde vi oss i soffan. En halvkass film rullade på framför den stora tv- skärmen. Jag låg med mitt huvud i Zayns knä och han pillade med sina lena fingrar i mitt hår. Då och då kysste han mig.
Jag mådde så bra. Smärtan var borta och Zayn var nära. Jag var varm i hela kroppen och han höll om mig. Höll mig tätt, tätt intill sig.
Plötsligt var filmen slut och jag insåg att jag inte hade någon aning om vad den handlat om. Det var sent och solen hade långsamt börjat dra sig ner mot horisonten. Himlen sprakade i toner av lila och orange, det var vackert.
"It's late." Zayn tittade på mig och jag satte mig upp. Istället lutade jag mitt huvud mot hans axel och hans slöt sin hand om min.
"Where am I suppose to sleep?"
Jag hoppade upp i rullstolen och Zayn visade mig ett stort sovrum med röda påslakan och slingrande tapeter.
"Luckily the guestroom isn't on the second floor." han log mot mig och jag rullade in i rummet, han följde efter.
Jag hoppade upp i sängen och sköt med handen rullstolen åt sidan. Jag la mitt huvud på den mjuka dunkudden. Zayn la sig strax bredvid mig. Han höll om min hand och vi båda tittade upp i taket.
"I don't want to go up." Zayn tittade på mig, "I will feel so lonely up there noing that you're down here."
"Then stay." jag log försiktigt.
Han tryckte sig närmre och kysste mig. Han var varm och luktade gott. Han kom ännu närmre och jag blev ännu varmare.
Han la sin hand om min höft och drog sig mot mig. Han snurrade sina ben runt mina och fortsatte kyssa mig.
Utanför sjönk solen ännu mer och försvann trött bakom horisonten, vilken dag.
---
4+ kommentarer? Jag blir så glad! :)
Imagine - Del11 "Welcome"
jag knackade på dörren till Zarahs rum och en sjuksköterska öppnade snart dörren och släppte in mig.
Jag satte mig på sängkanten och drog försiktigt en hårlock bakom Zarahs öra, hon sov.
"I'll be back in five minutes." sjuksköterskan smet ut genom rummet.
Rummet var svalt och ljust. Zarahs andetag fyllde det tysta rummet med ljud. Små, lätta andetag. Det var skönt när hon sov. Då kändes inte allt så allvarligt som det faktiskt var. För när hon sov var hon som hon brukade vara, men när hon vaknade igen såg man hur svag hon var. Hon var tyst, hade inte sagt ett enda ord. Hon var för svag. Men när hon sov blev det fridfullt, då skulle det vara tyst. Jag ville höra hennes röst, höra henne berätta att hon mådde bra. Bara höra henne säga ett ynka litet ord. Men ibland orkade hon inte ens hålla ögonen öppna. Jag var så rädd, det hade gått fem dagar och hon hade inte visat förbättring, det gjorde ont i mig, såhär fick det inte vara.
Jag hade missat två intervjuer, men inget var viktigare nu. Jag vägrade lämna henne.
Jag snurrade runt och slängde en blick över klockan, det var tidigt på morgonen. När jag vände mig tillbaka slog jag i bordet bredvid sängen med armbågen. Den lilla smällen ekade i det tysta rummet och Zarah ryckte till. Hon vaknade och slog upp ögonen.
"I'm so sorry." jag tog tag om hennes hand.
Hon tittade på mig, djupt in i mina ögon. Jag kände hur hon lyfte handen. Långsamt höjde hon den mot mitt ansikte, hennes arm började skaka och jag tog tag om undersidan på den. Försiktigt närmade hennes hand mitt ansikte och hennes darrande fingertoppar snuddade vid min kind. Dom var kalla men lena. Hon fortsatte titta på mig så slöt hon ögonen igen för några sekunder, som om hon samlade kraft. Försiktigt slog hon upp dom igen. Hennes hand började darra ännu mer, och hennes ögon blev glansiga av tårar.
"Zayn." bokstäverna var spröda och tysta. Som en viskning, men jag hörde. Hon sa något. Hon sa mitt namn, det var hon. Hennes röst ekade i huvudet på mig, hennes röst. Jag slöt mina fingrar runt hennes och kände hur tårarna började rinna. Jag hade gråtit så många gånger dom senaste dagarna, men nu var det inte samma tårar, det var glädje tårar. Hon hade sagt något, ett enda tyst och svagt ord, men hon hade sagt det. Rört på läpparna och sagt något. Hennes mungipor drogs försiktigt uppåt och jag kände hur mina gick åt samma håll. Hon log, hon pratade och log. Mina tårar fortsatte rinna och lika så hennes. Plötsligt kändes inte hennes hand inte lika kall och jag höll ännu härdare om den.
Sjuksköterskan kom in i rummet igen. Hon tittade tyst på oss.
"She said my name." sa jag utan att släppa Zarah med blicken. Någonstans, långt borta hade en gnista tänts i hennes ögon.
Jag satt kvar och bara log med mina ögon fästa i hennes.
"That's great."
"I know." svarade jag tyst utan att släppa Zarah för en sekund, det kunde jag inte, inte nu.
Solen lös stark utanför fönstret. Rummet kändes varmare. Kanske var det solens strålar, eller så var det Zarah, Zarahs leende.
Jag hörde mammas röst. Zayn hade lagt sin mobil på mitt täcke med högtalarna på. Äntligen lät mammas röst varm igen, äntligen. Mamma la så småning om på och Zayn tog försiktigt bort telefonen. En varm stöt rörde sig långsamt genom kroppen. Jag kände den, min kropp. Allting gjorde plötsligt inte lika ont. Jag var inte lika trött, rummet kändes inte lika kallt. Verkligheten stod på kö och väntade och det kändes som Zayn hade varit här en stund nu. Han höll min hand hårt, jag kände hans hand mot min, hej verkligheten.
----
Ganska kort kapitel, 4+ kommentarer för nästa? :)
Imagine - Del10 "Ambulance"
På några få minuter rullades hon på en bår in på sjukhuset. Personal samlades runt båren och sprang fram längs sjukhuskorridoren. Hjärtat dunkade hårt i mig, Zarah, vad hade hänt?
Allting var upplyst och min hjärna tycktes inte ta in nuet. Den fortsatte spela upp händelsen i huvudet på mig, bilen, ljuset, skriket. Jag hörde den fortfarande, smällen. Mina händer skakade fortfarande. Jag ville stå bredvid henne, men fick henne. Läkarna höll tyst men jag förstod att hon var allvarligt skadad. Ångesten kröp upp längs tårna och fyllde snart hela. Hjärtat dunkade otryggt inom mig. Hade jag varit mer uppmärksam, låtit henne va längst bort från vägen hade det inte hänt, och nu satt jag här. Tyst och stel. Jag kunde inte göra något, det visste jag, men det värkte i kroppen på mig att bara sitta här medans hennes öde skrevs.
Tiden gick långsamt, långsamt och tickade frustrerande i nacken. Jag hörde ljudet från snabba fötter och kände hur någon sjönk ner i fåtöljen bredvid mig.
"Zayn?" sa Louis.
Allting hade blivit svart. Jag hade hört mig själv skrika, men förstod inte varför. Allting bara försvann. För en stund försvann jag. Jag kände inget, hörde inget, såg inget.
Så plötsligt öppnade jag ögonen. Starka lampor kastade sitt ljus mot mig och det sved i ögonen, som om jag bott i en grotta hela mitt liv och plötsligt sett solen.
Jag började känna av min kropp. Den dunkade och varje andetag gjorde ont. Min kropp kändes inte närvarande. Smärtan påminde mig om att den fanns där, men jag kände inte av den. Jag kände bara smärtan.
Mina föräldrar hade satt sig på planet sekunden efter dom hört vad som hänt.
Dagar gick. Jag hade tappat tidsuppfattning. Tiden rann ur mina händer, jag visste bara om vad som var nu. Ena sekunden var Zayn där, andra sekunden var han borta. Om jag fått mat kände jag bara av att jag var mätt. Jag visste inte hur länge jag ätit och när. Jag visste bara att jag hade ätit, för jag var mätt.
Zayn satt vid sängkanten och höll hårt om min hand. Hur länge han varit där visste jag inte, bara att han var där.
Mamma och pappa satt vid andra sidan sängen. Mamma strök försiktigt med handen över min panna. Hon var varm och hennes händer mjuka.
En salt tår föll försiktigt ner från Zayns kind. Pappa reste sig upp och mamma efter honom. Höll ännu hårdare om mina hand och blinkade hårt för att inte tårarna skulle fortsätta rinna. Pappa la sin hand på Zayns axel innans han och mamma lämnade rummet.
En till tår rann ner från Zayns kind. Han var trött och ledsen. Orolig och förstummad. Allt det berättade hans ögon. På ytan glänste dom som dom brukade göra, men tittade man in i dom bröt dom sitt mönster och tappade kraft.
Det var knäpptyst och det ända jag hörde var Zayns djupa andetag. Han lutade sig försiktigt fram och kysste min panna. Han grät. Han la sitt huvud bredvid mitt och la sig tätt, tätt intill mig. Han låg blickstilla för att inte rubba mig. Jag kände hans andetag mot min sida när hans mage långsamt drogs in, och ut.
Allting var så frustrerande. Jag var utom räckhåll för mig själv. Jag ville veta hur lång tid jag legat här, men var för svag för att fråga. Jag ville veta hur det var med Moa, hur mamma och pappa mådde och hur Zayn mådde. Jag ville veta om jag någon gång skulle ta mig ur det här, men jag kunde inte. Jag bara låg där, tyst, medans tiden fortsatte gå sin väg.
Med Zayn vid min sida slöt jag ögonen. Ta mig till drömmarnas land, bort här ifrån. Jag var trött, och somnade direkt. I drömmen som slöt sig om mig knackade någon på en stor trädörr. Runt om mig var allt grönt och jag reste mig upp. På mina egna ben gick jag fram till dörren där Zayn stod och kastade sig om mig. Vi sprang, sprang snabbare än någon annan. Men allt var bara en dröm, för nästa morgon vaknade jag, som vanligt.
-Tack för alla fina kommentarer! 3-4+ för nästa? :)
Imagine - Del9 "One Weekend"
Jag skulle möta henne på flygplatsen, hon kom ju ensam. Hennes plan gick hem på söndag eftermiddag. Jag hade helgen på mig, vi hade helgen på oss. En liten helg att få lära känna varandra bättre, få svar på frågor vi frågat. En liten helg.
Timmarna gick långsamt men tillslut landade planet hon satt på och där kom hon.
Jag drog hennes väskor med mig till bilen. Hon rullade snällt efter. Hon var lika söt som innan, och hon log. Brett.
Jag ville kyssa henne. Men flygplatsen hade fyllts så jag lät bli, för hennes skull. Jag kanske var van vid media, men det var inte hon. Bilden från den första dejten var tillräckligt. Det här var bara en början och jag ville inte låsa in henne i något innan hon själv var säker.
Jag öppnade dörren och hon hoppade smidigt in. Jag tog med mig rullstolen till bakluckan och tryckte på den där knappen och la sedan in rullstolen i bagaget. Jag skyndade mig runt bilen och hoppade in i förarsätet.
Jag satte i nycklarna utan starta bilen. Ensamma, nästan iallafall. Några nyfikna drog sig diskret lite närmre.
Hon sträckte sig mot mig och kysste mig snabbt på läpparna. Allt gick så hastigt att hon råkade slå sin panna i min och hon rodnade.
Så vred jag om nyckeln och bilen lämnade flygplats parkeringen. Solen sken starkt över L.A. Zarah satt bredvid mig och blickade ut över den vältrafikerade vägen.
Helgen med Zarah rann sin väg alldeles för fort. Det hade hunnit bli lördag kväll och gatlyktor lyste försiktigt upp Los Angeles gator. Det var dags för att äta middag, sista middagen innan Zarah åkte hem till Sverige igen. Den här kvällen skulle bli något speciellt, vi skulle till en romantisk restaurang nära kusten med utsikt över vattnet. Efter det skulle vi till klipporna och bara sitta där, nära havet, för hon åkte ju snart.
Hon rullade fram längs gatan och jag gick tätt bredvid. Dagarna som passerat hade varit för bra. Igår kväll hade Louis bjudit oss och killarna på middag och imorse visade jag henne runt i Hollywood. Allting vi gjort under helgen hade varit så obeskrivligt bra, vi hade haft så kul. Jag hade varit rädd för att allting gått för snabbt. Men så fel jag haft. Jag kände så mycket, nästan för mycket och helgen hade stärkt alla känslor. Nu visste jag saker jag redan borde vetat. Hon var 16 år och satt i rullstol efter en bilolycka när hon bara var 4 år gammal. Hon var ensambarn och bodde med sina föräldrar som alltid funnits där för henne.
Gatan blev trängre och Zarah rullade närmare kanten för att få plats. Bredvid susade då och då en bil förbi. Vinden blåste svalt och det var lagom varmt för en lördags kväll.
Plötsligt ekade skrikanded från biltuta i öronen. En arg bilist tryckte ilsket på tutan och Zarah ryckte till. Hon tappade för en sekund greppet om hjulen som snurrade ut mot vägen och tippade över kanten. Rullstolen föll över ut mot mot vägen. En stor bil kom just då alldeles för snabbt fram längs vägen. Rattföraren trampade hänsynslöst på gasen och höll nonchalant ena handen på ratten. Han såg inte, för just när Zarah föll mot marken kom hjulen på hans bil rakt mot henne.
Det var som om allt stannade upp. Jag hörde ett skrik och ljudet av människor som kom springandes från alla håll. Jag kände hur mina händer började skaka, vad hade hänt?
Kort kapitel, därför kommer det redan idag. Kommentera? 3+? :)
Imagine - Del8 "Back To School"
"Hi. Nice to finally meet you!"
Jag skakade om allas varma händer. När alla hälsat la Harry handen på Zayns axel.
"We'll let you say good bye, the plane is leaving in fifteen minutes, just so you know."
Dom gick iväg längs gången och försvann runt hörnet. En av vakterna som stått kvar drog sig försiktigt tillbaka och snart var vi ensamma. Allt kändes så sjukt. Där stod han Zayn, mitt framför mig. Snart stack han och killarna och han ville säga hej då, till mig. Hans ögon lös, så vackra. Vi hade träffats två ynka gånger, var av en gång varade i fem minuter. Jag visste alldeles för mycket om honom och han alldeles för lite om mig. Men nu stod han framför mig, om femton, bara femton minuter var han borta.
"This is insane." fick jag ur mig.
Han drog försiktigt på mungiporna som om han inte riktigt förstod vad jag menade.
"It all went so fast." fortsatte jag, "I mean, we've only met twice." jag tog en paus. "But if you feel the way I do that's enough for me to continue this journey." jag tittade upp på honom. Han sträckte försiktigt fram sin hand och drog lätt med fingrarna över min och hans värme spred sig som ett virus upp längs armen.
"I don't know what you feel, I just know that I feel to much to just give up."
Så kysste han mig. Det var som om smaken av hans läppar fastnat på mina, jag kände igen den. Den godaste smaken av dom alla. Kanske inbillade jag mig, men visst var den kyssen längre? Men när hans läppar för en andra gång lämnade mina kändes det som inga sekunder alls. Underbart är kort.
Zayn tittade på sin klocka som berättade att plan snart gick.
Zayn tittade på sin klocka som berättade att plan snart gick.
"The plane is leaving in five minutes."
Hur hade tiden kunnat gå så snabbt? Nu var det bara fem minuter kvar, fem minuter innan han lämnade landet.
"I follow you to the plane."
Zayn började gå längs gången där dom andra killarna lämnat för tio minuter sedan. Jag rullade efter. Han gick snabbt och jag fick snurra snabbare och snabbare på hjulen för att hålla mig ikapp. Vi kom runt svängen och jag skymtade killarna som satt nerslagna i några fåtöljer.
"Great, Zarah. Here's for your friend." Niall sträckte fram ett papper ur rivet ur ett block. Jag skummade över pappret där även skrivit till Moa. "For Moa, it belongs to her and noone else. With love, 1D! xxx" stod det längst ner. Jag log, hon skulle bli så galet glad.
"Thank you so much guys, this means so much for her! How did you know?"
Louis pekade på Zayn och jag flyttade över blicken.
"Thank you, this is amazing." jag stoppade försiktigt pappret i fickan. Jag längtade efter att få ge det till Moa.
"I would say amazayn!" sa Louis och alla började skratta.
Så reste sig Liam långsamt upp och dom andra efter honom. Nu skulle dom åka, nej, inte redan, snälla.
"Can i get a hug?" Harry kom fram med armarna utstäckta.
"Ofcourse!" jag la armarna om honom.
Efter fyra mysiga kramar kom en man med vakt-kläder fram och berättade att det var dags att gå.
"It was really nice to meet you Zarah, and I hope we all meet again, soon." Liam tittade snällt på mig.
"It was really nice to meet you guys to!"
Zayn stod tyst bredvid dom andra.
"Come on Zayn! Give her a kiss!" Louis slängde uppmanande upp armarna i luften innan han långsamt tog sig mot planet.
Zayn drog på sig sin jeansjacka och vände sig om. Han drog fingrarna genom håret och kom närmre.
"I'm gonna miss you so much." viskade han innan han försiktigt gav mig en puss på läpparna.
Jag la min hand mot hans kind, men förblev tyst.
Våra blickar möttes ännu en gång innan han gick jag följde han och killarna när dom långsamt blev mindre och så småning om försvann. Jag planet lyfta och så var jag helt ensam. Jag satt tyst kvar och försökte samla tankarna. Nu hade dom femton minuterna gått.
Jag satt kvar tills en man som uppenbarligen jobbade på flygplatsen vänligt visade mig ut till parkeringen där pappa tålmodigt stod och väntade.
Dagarna gick. Jag saknade Zayn mågot fruktansvärt och skolan gick segare än någonsin. Allting var så overkligt. Vi smsade och ringde varandra varje dag men hade fortfarande bara träffats två gånger.
Första dagen i skolan efter helgen där allt hände var hemsk. Folk stod som packade sillar runt mig med miljontals frågor om bilden dom sett i tidningen och Moa försökte desperat hjälpa till. Vi lyckades komma på alla möjliga svar; "Det där är inte Zarah, det ser du väll?", "Det där är så photoshoppat!".
Ingen ville tro på våra lögner men jag ville inte säga som det var. Det hade varit så enkelt. Att bara spy ut sanningen men något höll mig tillbaka.
Nu var det fredag och fem allt för långa dagar hade passerat. Snart var det helg, äntligen.
Zayn hade så många gånger berättat om att han ville träffa mig. Men dom hade mycket och göra och han hade ingen möjlighet att komma till Sverige på ett bra tag. Vi hade inte råd att flyga över till L.A. Vi hade inte råd och han hade inte tid. Allting var så typiskt och för varje dag som gick kändes det hela mer overkligt. Det kändes nästan omöjligt att vi skulle träffas igen.
"Det känns som om det kommer gå år innan vi träffas igen." sa jag bittert medans jag drog ut matteboken ur skåpet.
"Kom igen Zarah, va in så depp nu. Ni kommer träffas." Moa stannade upp och pekade ner längs korridoren.
"Zarah vad gör din pappa här?"
Fram långs korridoren kom pappa med en rivande fart.
"Zarah, kom. Du måste packa!"
"Pappa vad tusan pratar du om?"
Moa och jag stod som frågetecken och stirrade på pappa som lät väldigt övertygad.
"En biljett till Los Angeles damp ner i brevlådan idag och flyget går idag min vän." pappa breddade på leendet.
Det bubblade inom mig, va?
"Men vi måste skynda oss nu, kom igen."
Moa drog matteboken ur famnen på mig och slängde in den i skåpet igen.
"Kom du med Moa och hjälp henne packa. Det lär hon behöva! Jag ser till att du inte får skolk."
Pappa stack iväg längs korridoren igen. Moa klappade ivrigt i händerna.
"Vad var det jag sa Zarah?"
Moa ställde sig bakom rullstolen och började springa för att komma ikapp pappa. Hon slirade snabbt fram bland alla människor i den trånga korridoren och jag fick hålla i mig för att inte trilla ut.
Nu var jag här, snart var jag där. Jag var så glad, men för chockad för att säga något. Nu kunde jag räkna timmarna, snart fick jag träffa honom igen.
Tänka sig, det skulle inte ta så väldigt lång tid ändå.
3+ kommentarer för nästa? :)